Jag har ju en ”kompistant” här som jag brukar skjuta sittande baklänges (det vill säg hon sitter baklängen) på sin rollator och dundra förbi rollatorkaravanen när vi ska äta. Idag var det dessutom salladsbarsdag och då gäller verkligen att inta pole position och de andra vek respektfullt åt sidan när vi ångade fram. Jag hade inte sett henne på ett bra tag och idag satt hon och väntade på hissen och jag blev jätteglad och sa ”oh, det var länge sen vi sågs, är allt bra?” och ja, tack och lov, allt var bra. På såna här ställen är det inte självklart att man kommer tillbaka om man blir hämtad med ambulansen som ofta tar sig hit. Antar att den svarta bilen som hämtar kistorna diskret kör ner i garaget och vi alla vet, att det är den vägen vi ska vandra, respektive åka..
Hade aldrig trott att det skulle kännas så ”normalt” att bara umgås med ”gamlingar” (säger jag som snart blir 80… ho-ho) men det har blivit det och en del är faktiskt både roliga och kloka och har mycket att berätta och om jag inte bodde här hade jag säkert aldrig pratat med dem. Men klart, den andra sorten finns också, de ser inte glada ut, svarar inte på tilltal och tittar ogillande på mig när jag susar förbi dem. Precis som restaurangchefen som jag lyckats få som ärkefiende och som gör en stor lov runt vårt bord när han svassar runt och kråmar sig för de andra. Min blick borrar sig i hans rygg.. Jag långsint? Ok, medger det..
Idag lyckades jag med det som jag bävat inför sen jag flyttade in här den 27.3.2023. Jag välte en HEL kaffekopp och kaffet rann över bordet, smög sig in under glasplattan som jag lagt på mitt fina antika bord för att s k y d d a det och sen rann det som niagarafallet ner på den nästan V I T A heltäckande mattan (om vita heltäckande mattor på ett äldreboende är ju ett annat kapitel.. suck..). Jag har skrubbat, har tvättat med diskmedel (tips av portvakten), skrubbat med vichyvatten (tips av andra) och än är det blött men ack, ack, ack… nu är det fritt fram för nästa fläck – och jag som kryper fram långsamt med darrande hand när jag har kaffe eller rödvin i glaset.. Tji fick jag..
Vart tog sommaren vägen? Det känns som om det luktar sensommar ute nu fastän jag inte hunnit med sommaren riktigt än och bävar lite inför hösten som kommer. Har idag varit duktig flicka, har städat, tvättat, sprungit upp och ner för att lägga rabarber på torktumlaren – sån lyx hade jag inte i min gamla lägenhet, där använde jag handdukarna som hard-core peeling men nu är det slut med peelingen, nu är de bara mjuka och så fluffiga. Har också sorterat in papper som vuxit till en oroväckande hög så nu är det ordning på torpet. Eller lite ordning i alla fall.. Men den där lilla känslan av sensommar är där i min kropps alla celler – även de elaka som ställer till allt elände i min kropp -, sommaren – vart tog du vägen? Tänker du lämna oss redan? Det känns också lite ensamt här efter det att ena dottern bott här några dagar och det var helt underbart, nu är jag solo igen. Tänk vilken lycka att få uppleva de vuxna döttrarna igen.
Imorgon är det måndag, har en lång lista på to-do och det är bra, då går jag inte omkring och sniffar på sensommaren och blir lite smådramatisk..
Idag känner jag mig som om jag ligger i en sardinburk – fast inte som på bilden med en mycket kär person men ok – det skulle inte funka vid den här värmen i alla fall..
När jag flyttade in på ålderdomshemmet tog min karriär som kokerska snabbt slut. Vi äter gemensam lunch här nämligen. Dels vill de få ut gamlingarna (nämligen oss..) ur de mjuka fåtöljerna så man har helt enkelt bestämt att i priset för boendet ingår lunch. Och man måste ”avanmäla” sig och om man inte har gjort det och inte kommer till lunch skickas akut/nöd/expressen med blålampan i högsta hugg upp till din lägenhet för att kolla om du trillat av pinn där. I och för sig en bra grej,..
Köket jag har är pyttelitet och varje sked som läggs någon stans måste först få en plats och något annat måste flyttas. Det innebär att det inte är dagens höjdpunkt att laga mat. Och jag anammade genast detta med lunchen och nu känns det som om jag inte har lagat någon mat på säkert hundra år. Minns när flickorna kom hem från skolan och sniffade sig fram till dörren och antingen var det tummen upp (pasta) eller tummen ner (ilja stroganoff). Ja, man kan ju inte laga pasta varenda eviga dag.. På den tiden var det aldrig någon som kommenterade min matlagning, man skyfflade tyst i sig den eller man skyfflade inte i sig den och jag tänkte väl inte mera på det. Nu på äldre dagar säger båda flickorna att jag lagade jättejättegod mat – ack ja, flickor, det hade ni kunna kläcka ur er tidigare och jag som trodde att min matlagning var ytterst medioker.
Men nu har jag lärt känna verklig medioker mat nämligen här på ålderdomshemmet. De frossar i tjocka såser, paneringar, kolhydrater, grönsaker som du kan sörpla i dig, så mjuka är de (eller tror de kanske att vi inte kan tugga längre?), puddingar stinna av kalorier. Gick genast upp flera kilo och de sitter järnhårt på min mage nu. Är tacksam för att modet föreskriver lätta och vida sommarklänningar.. Efter det att min kamp att slippa pilla ut köttbitar ur maten försöker jag nu ta sats och be dem sluta upp med att göda oss här..
Ibland är det kanske inte så där lätt som en plätt att flytta in på ett äldreboende. De säger att ju äldre man blir detsto svårare blir det men när jag kom tillbaka från en kort resa till Göttingen kändes det skönt att ”komma hem” och det är hem nu. Fick besök av en annan äldre väninnan som förundrad såg sig omkring i min lägenhet och sa att ”ja men det känns ju här som vanligt” och för mig var det skönt att komma hem.
Nyligen satt jag i biblioteket och väntade på lunchen. Det rummet är det enda med en ordentlig AC så det var inte litteraturen som lockade utan lite svalka.. så ytlig är jag.. Där satt en annan kvinna som inte såg glad ut och jag kan ju inte låta bli att snacka ihjäl folk – om de inte ser jätteilskna ut, då vågar jag inte. Nej, hon såg inte glad ut och som vanligt börjar men med att fråga hur länge hon har bott här och i motsats till fängelse kan man ju inte fråga när hon kommer ut för vi vet ju inte när det blir dags med ”fötterna först”. I vilket fall som helst kände hon sig ensam och efter lunchen gick jag in dit igen för att se om hon var kvar och kanske ville ta en kaffe med mig men hon var borta men nästa gång, då ska jag hoppa på henne igen.
När jag flyttade in här bjöd jag in grannarna i min korridor så man lär känna varandra men det kom NJET från alla utom från ett trevligt par som kom och upplyste mig om vad man gör och inte gör här. Alltså man bjuder inte in varandra i lägenheterna utan man sitter i stolarna som står strategiskt placerade om man skulle känna för att rasa ihop under vägen till sin lägenhet. Hur kul är det att sitta där kanske.. För mig var det liksom lite självklart att bjuda in men nu har jag lärt mig – men slutar ändå inte med att snacka ihjäl folk.
Satt igår utanför huset och njöt av kvällssvalkan och doften av liljorna och bredvid mig satt en trevlig äldre dam (observera här bor mest DAMER, dels för att de är så fina, dels för att det är säkert 80% kvinns. Vart tar farbröderna vägen? ) I vilket fall som helst enades vi om att hyra ett källarutrymme tillsammans och tanken på att kanske komma över lite plats i min skrubb gjorde mig lycklig tilll max och när jag gick hem körde jag om min lilla farbror som långsamt rullade fram med sin krokiga rygg och som alltid ler så glatt när han ser mig och jag hälsar på honom och genast sträckte han på sin krokiga rygg och hälsade och sa ”oh jag tycker så mycket om era klänningar”. Tja, tacksam tar man emot allt nu för tiden..
Tack kära du här härliga lagoma sensommardagar!