Det är lycka att få vara med – igen – men det var ju såå länge sen de egna barnen var i den åldern och inte hade jag då tid med att iaktta dem så, (då gällde att få life-balance med barn/arbete/äkta man att funka) – och följa barnbarnen på deras resa till det vuxna livet. Det är inte puzzel och mandala och baka kakor som gäller nu utan nu gäller det att hänga med på deras berättelser om sina ”uteliv”, det vill säga, det som de berättar om, antar att en stor del inte ges vidare. Plöstligt dyker de upp unga gossar/flickor i deras telefoner, den eller den, det varierar. ”Vad tycker du om X?” och jag förstår att X är favvo just nu och visst han/hon ser så fin ut. Men y ser också så fin ut.. och z också.. Och nu är de ute och flyger och far ensamma i stora farliga världen, de var ju så små för bara ett tag sedan. .. Klarar de allt?? Är alla snälla mot dem? Och lycka är när du sitter på cafeet och ett trött huvud lutar sig mot din axel och en smal liten hand letar efter min och jag tänker på att det hade kanske blivit folk av mig med om jag hade haft mor/farföräldrar som intresserat sig bara lite, lite, lite för sina barnbarn men nu blidde det som det blidde och jag njuter så av mina barnbarn. Tack mina underbara döttrar för det och ni har gjort ett så snyggt jobb! Älskar er!
att julen är över. I Sverige dansar vi ut julen ”Nu är glada julen slut, slut, slut..” här är det allvarligare, här dansas varken ut eller in utan tyska barn måste innan julklappsutdelningen sker, antingen spela något på flöjt eller vad vet jag det arma barnet – och de arma närvarande – föredrar. Om det inte går så måste åtminstone en dikt läsas upp. Jag minns att jag tvingade ena dottern, när hon var liten och jag fortfarande hade rätt att bestämma, att spela på flöjten och tror att det har dramatiserad vår relation – never ever..jag ber om ursäkt.. Jag föredrar en runda runt julgranen med Räven raskar och Små grodorna men det är säkert inte pedagogiskt värdefullt. Julfirandet är ju så olika det bara kan bli, här mycket allvarligt och kantat med psalmer, i Sverige vilda danser runt granen. Ja, ja, men så härstammar vi ju från vikingarna!
Men nu är i alla fall julen slut och SOLEN SKINER IGEN I BERLIN!! Börjar bli lite orolig, sol IGEN?1?!! Hade tänkt köpa mina obligatoriska tulpaner för att fira att det nu rivstartas mot våren.. men ack, iddes bara inte. Shame on me! Blir inte klok på om det är skönt att julen har blivit så avdramatiserad – åtminstone hos mig – eller om det är en förlust men det lär jag kunna sitta och grubbla på här tills det är dax för nästa jul..
Nyårsafton överlevde Berlin med nöd och näppe. Det har kommit ett nytt tillskott i fyrverkerivärlden, så kallade illegala kulbomber som tydligen jobbar som nästan riktiga bomber. En sådan bomb lyckades förstöra 4 hus bredvid varandra här i Berlin, allt utblåst och de stackarna som bodde där kan nu ju försöka att hitta nytt boende på den inte befintliga hyresmarknaden i Berlin. Hur kul är det? Är dessa unga män, som när det erbjöds, försöker ta ihjäl varandra och om det inte lyckas, försöker de slänga sina bomber på ambulansförare och brandmän/poliser helt befriade från hjärnmassa?? Tomt mellan öronen?? ack ja.. skönt att man inte har så mycket testosteron så man har behov av sånt..
Det var alltså 2024 och idag den 31.12. skiner solen här i Berlin! Första gången på flera månader, trodde solen glömt bort staden Berlin. Ska det vara ett omen för att det nya året blir bättre? Nä knappast, – med de saker som vi tar med oss in till 2025 lär det inte blir bättre alls och skickar ett hopp uppåt att natten inte ska bli så förödande som förra nyårsafton här i Berlin. Unga män tycks ha en svaghet för att slänga fyrverkeri på varandra och särskilt på ambulans- polis-. brandkårspersonal och ber en stilla bön att politikerna vågar sätta sig emot maffian som tillverkar fyrverkeri, för att mana till allmänt förstånd hjälper som vi ser inte och klart, har man inget förstånd kan man inte mana till det, suck…
Här på åldersomshemmet pysslas och donas det, det ska bli fint ikväll och vad gör jag? Trist som jag är stannar jag i min bekväma fåtölj och ser på TV och på himlen och funderar på vad jag ska göra bättre nästa år. Fel, vad var fel? Tja förutom att jag flera gånger lovat mig att ALDRIG mer beställa på nätet för när sakerna kommer från Kina – och bara därifrån kommer de – och de inte passar (kinesiskorna måste vara miniatyrmänniskor..) så ska de skickas tillbaka till Kina och portot kostar mer än tygtrasan som de skickat. Okey, I promise! Och sen lovar jag att göra mera gymnastik för det är tydligen ett MÅSTE när man blir gammal och schelettet vissnar men det är så in i helskotta trist men har skrivit in de dagar när jag SKA gå på gymmet Mea maxima culpa…
Dessutom har jag i år lyckats med att slippa åka ambulans till sjukhuset, för mig nytt och allt blir bättre. Istället har jag fått en ny cancer men det tycks vara en kompis som växer väldigt långsamt så jag kanske kommer först i mål.
Nä jag lovar inget, kanske att jag ska vara trevligare och ha mera tålamod men nä förresten, lovar ta mig fanken inget!
Julen är snart över och det är rätt så skönt egentligen, vi går mot ljusare tidare, fast när jag ser ut i den gråa soppan här i Berlin undrar jag om det bara är en önskedröm. Huset är fortfrarande julaktigt och det känns skönt ändå. Jag var på väg in till stan (Berlin Mitte) och står och väntar på bussen när en annan boende kommer fram och frågar om hon får berätta en vits. Den andra damen som också stod där avlägsnar sig lite förnärmat – var säkert inte fint nog – men en annan är ju inte så petig med sånt och jag säger glatt ja. Och damen säger: ”Vad är det för skillnade på en naken man och en elefant” och jag anar att det blir en inte riktigt rumsren vits. Sen flinar hon lite finurligt och säger: ”Erlefanten frågar sig hur mannen i hela fridens namn ska få upp maten i munnen” och jag brister ut i ett hjärtligt gapskratt. På tyska säger man ungefär: ju äldre, desto värre och jag satt och flinade för mig själv ett bra tag på bussen.. Bild Sophie Herken
Ja, Cecilia. Barnbarn är något helt underbart. Mina är fortfarande så små att vi är kvar på baka kakor-stadiet och…