Det är söndag, det är berlinvinter vilket innebär grå himmel, grå horisont, gråa människor, slaskiga eller livsfarliga isgator alltså är alternativet att ta en runda inget bra alternativ. Har röjt lite i skrubben, sorterat in papper, försökt koncentrera mig på en bok om Smart Watch (som är ett mysterium för mig) och nu är det definitivt mörkt och ännu gråare ute. Jag skulle ha kunnat gå ner på det så kallade gymmet (en tragiskt kopia av vad som man skulle kalla gym) och gått mina 10 000 steg på löpbandet men IDS INTE!! Kan det inte bli vår och sol snart igen? SNÄLLA!!
Jag märker att man nästan aldrig säger goddag, gokväll eller så utan man ser in i den andres ögon, har lite darr på rösten och undrar ”hur står det till?” och sen måste man ta konsekvenserna och lyssna till långa redogörelser om hur det var igår, idag och kanske i morgon och helst också vad doktorn säger. Ibland glömmer jag bort att jag egentligen redan vet allt men inte kan en låta en annan bara stå där, helt utan medkänsla. Nä, lite ordning får det vara.. Och akta dig om du frågar mej – jag har ett helt sortiment av sjukdomar och absoluta asset i ärmeln. Nä, har nog aldrig i mitt liv pratat så mycket sjukdomar som här och anständigheten säger att jag måste lyssna. Hälsningar från gänget som frotterar sig i sjukdomar..
Det börjar närma sig lunchdags och det känner man också på lukten i huset. Sakta men säkert rullas det på mot matsalen. En del rullar själva, andra blir hjälpta, dvs. de sätter sig på rullatorn och blir inrullade till matbordet.
Vår stackars personal svär förbannelse över rullatorerna som står i vägen när de flyger fram och tillbaka i matsalen. Men jag har nu lärt mig att leva med min rullator, fast jag minnes första gången jag gick ut med den, förstod att jag plötsligt hade blivit en jättegammal tant..,Men nu är vi kompis med varandra. Jag slipper bära tungt, jag har stöd när jag vinglar till. Rullatorn har varit min bästa kompis nu när vi har haft snö och is på trottoarerna. Fast jag har slutat att halka fram på de livsfarliga trottoarerna (här röjer varje husägare dvs. de är skyldiga till att göra det men de har noll lust och ger tusan i det hela och som med allt i Berlin, nothing happens..)och betraktar mig som en bil – hjul som hjul, har också fyra stycken – och går på gatan vilket får gallan att rinna till på bilförarna. Men när bussen kommer och det redan står tvillingsbarnvagn och en annan rullatorkopmpis i den blir det lite krisläge men jag pressar mig in – i Berlin lär du dig snart att använda dina armbågar – om du inte gör det är du dömd att förlora.
Här i ”regeringen” har man utsett mig som ansvarig för kök och mat – varför jag? När jag var ny här blev det en liten revolution för att jag gick på barrikaderna för ett vegetariskt alernativ – det fanns inte och det var en seg kamp som kostade managern sitt jobb men nu är det frid och fröjd – åtminstone lite. Det är inte alla som vill ha telefonbokstjocka fläskbitar som tar simborgarmärket i sås.. Nu är det tyst och stilla och bara ibland måste jag höja rösten liten..
Vi har nu problemet att det blir lite för mysigt för de som äter. Vi äter i två lag och lag nr. 1 sitter gärna kvar och snackar för för många är det de enda sociala kontakterna de får under dagen. Den rara personalen sliter som vargar för att duka om och du kan lita på mig, det spills rätt ordentligt här – vänta, den darrande handen kommer kanske också till dig.. Det finns många som gärna skulle vilja fortsätta med kaffe men.. Jag tänkte mig rätt praktiskt sett att det vore enklast att jag tog mikrofonen och förklarade problemet – nej, jag skulle ha gjort det så försiktigt som jag skulle kunna men nej, det måste nu diskuteras på högre nivå – Tyskland är fullt av olika nivåer där det bestäms och direktionen sitter alltid högst upp i huset på alla firmor, kanske så att man verkligen skulle förstå att DE ÄR VIKTIGA. Ok, jag väntar på vad som bestäms….
Som jag berättade drattade jag i backen förra veckan för att det var glashalt på våra vägar i trädgården (och när jag gnisslade om det vid receptionen fick jag DEN STRÄNGA BLICKEN och en sträng röst som läxade upp mig och som sa att det veeeeerkligen inte gick att sanda och salta dem för trädgårdsmästarna hade ju nog att göra och DESSUTOM STOD DET JU PÅ SKYLTEN ATT DE INTE VAR SANDADE (och vaffö måste tanten då gå ut där??) och stränga blicken tittade irriterat på gnälltanten. Alltså det sandas inte och nu har det snöat och då är det ju inte så halt och jag vågade mig ut igår och som nordbor gladde mig över lite snö men mindes också mina 12 timmar på akuten (inte särskilt uppbyggande..) men nu är det skitkallt och allt har frusit till is (=glashalt) så tanten stannar snällt inne och går istället ner på löpbandet och funderar på hur det gick till när hon blev tant och inte vågar gå ut när solen skiner i snön (och i isen, tyvärrr..). Att det kan gå så å satans fort ….
Håller helt med. Sol och ljus åt folket! I alla fall till oss.