Runt om mig här på ålderdomshemmet finns det väldigt många människor som klagar över besväret med att ärva mycket pengar, hus och vete fanken vad mera. Jag sitter där och lyssnar och i början var jag tålmodig och fattade motpartens hand och suckade ”din stackare, vilket elände..” men nu djäklar har jag tröttnat på det och gått och blitt lite trilsk… Har lite svårt att tycka synd om min granne som just nu ärvt ett hus och en annan som ärvt en satans massa hus. Jag hade också gärna ärvt något – och hade gärna kunnat ge ett ordentligt arv till barn och barnbarn – men det blidde inte så och klagar inte (men det gör säkert de.. suck..), men det känns övermäktigt att sitta och trösta och förstå när ”eländet” slår till hos mina kompisar.. Ja, jag vet – jag ÄR nog lite avundsjuk i alla fall.. Men nu har jag i alla fall köpt en lott i TV-lotteriet och blir det inget där, ja då ere väl som det är..
Har just försökt städa upp balkongen lite – våren och sommaren kräver sånt och har en så fin terrass att det vore skam om inte. Men ack vad trött i kroppen jag blir. Jag lyfter ut dammsugaren, böjer mig fram och letar efter munstycke, måste böja mig ner för att få med allt. Sen lite hafs och slafs med hinken och trasan och är redan trött på hela projektet. Men varför i hela världen är kroppen så trött? Fötterna känns som blyklumpar, att böja sig ner är också ett litet äventyr och när jag kommer upp med huvudet, där det ska vara normalt, snurrar allt. Jag går på gymnastik, går en hel del och försöker hålla mig i form men hjälper det? Inte ett smack! Vad är det som tynger mest? Kropp eller själ? Hos mig båda men vad hjälper det att veta det?
Jag får ofta frågor från kompisar som lite oroligt undar hur – hemskt – det kanske är att bo på ålderdomshem. Jag kan lugnt svara att det är helt okej! Nu är jag kanske lite anspråkslös och har flyttat så många gånger i mitt liv att det inte spelar någon roll om det blir en gång mera eller inte. Och visst, det är bara gamla människor som bor här (därför heter det egentligen ålderdomshem, eller?) men man vänjer sig och försöker realisera att jag också inte är pur ung. Det finns de som aldrig hälsar och ser allmänt ilskna ut men det finns också många roliga och interessanta kvinns (män är en sällsynt vara och de som är här är inte så särskilt kommunikativa..) och har nu flera kompisar som jag trivs med. Eftersom huset har ryktet att vara ”fint” finns det också de som är så fina att de inte pratar med vem som helst men so what? Jag trivs bra här och ångrar inte att jag flyttat hit. Och bara det att det finns en slags portvakt som ställer upp vid små bekymmer, som att borra i väggar och sånt som en annan inte fixar längre – och inte vill fixa heller. Och lyxen att om man inte är så där kry kan be fabror doktorn kika förbi, eller att man får något handlat. I min gamla lägenhet hade jag kunnat ligga länge i sängen och ruttna bort. Så tjejer – det är inte farligt att flytta till ålderdomshemmet (ja jag vet, jag får ilskna blicken när jag kallar det så, det heter ju gubevars seniorresidens..).
Det ringer hårt och intensivt på dörren. Utanför står en liten tant och kikar plirande på mig och frågar om det här är hissen..Nej tyvärr, kan inte stå till tjänst med en hiss men tar nycklarna och i snigeltempo knatar vi fram till hissen och jag trycker på andra våningen som hon säger att hon bor på. Undrar om hon fortfarande är on the road again eller om hon hittat hem men en liten bitter eftertanke har det, dels dåligt samvete för att jag inte såg till att hon verkligen kom hem och sen fasan inför det som kanske komma skall..
Idag är det helgdag i Berlin, det är ”Kvinnodagen” och den dagen skulle jag vilja fira personalen som tar hand om de äldre och sköra här på vårt ålderdomshem – även om det kallas ”seniorresidens” för att tjusa till det lite. När jag ser en äldre person som är förvirrad och kanske inte hittar hem, som har hemska minnen eller annat är någon ur personalen genast på plats och lägger armen om den förvirrade, håller handen och talar lugnande och kaoset i den äldre personens huvud lättar. Jag har lärt mig här att bara för att man blir gammal blir man inte snäll, det finns här en hel del ”taggiga” personer så bara för att man blir snurrig i huvudet blir man inte snäll, men aldrig har jag märkt att personalen blir otålig eller arg och efter ett tag försvinner kaoset i den förvirrades gamla hjärna och allt blir lugnt igen. Och för all denna personal som alltid är tålmodig och vänlig vill jag säga tack idag på ”kvinnodagen (ja på kvinnodagen för den där grejen med empati är lite mera utpräglad hos oss kvinns – sorry)” – ni gör ett fantastiskt arbete! Tack för det!
Ja Anne, vad är det för fel på oss??