Japp – nu börjar det – i morgon har vi vårt första sammanträde som det utskott som tar hand om ”gästernas” intressen. Jisses är jag glad att jag slapp undan jobbet som ordförande eller vice ordförande utan bara kan ”simma med”. Vi får mer än tillräckligt med informationer från ”de före detta”, ja vi bombaderas snarare med dem.. Men jag har huvudet fullt med egna ideer och saker jag skulle tycka vore topp men antagligen a) är det bara jag som tycker det är topp b) ledningen vägrar c) det finns säkert någon bestämmelse som säger NJET (här i Tyskland finns det alltid en försäkrings/dataskyddsbestämmelse som säger Njet..) men okej, vi ska försöka i alla fall. Är det ett ålderdomshem så är det och där sitter man inte tillsammans och – oh fasa – kanske pratar/skrattar på kvällen med ett glas vin/öl – nej, efter kvällsmaten går man tillbaka till sin lilla fågelholk och tittar på dumlådan tills man slumrar till i fåtöljen och därför behövs ingen plats för en träffpunkt. Men huka er gubbar, jag laddar om..
I övermorgon rullas den röda mattan ut och sen kommer de allra högsta cheferna från Hamburg – bara män naturligtvis, i tyska konservativa kretsar stannar kvinnorna hemma vid spisen eller på golfplatsen – och ska gå igenom redovisningen för de kostnader som uppstår under året och jag känner bara skräck när jag ser på alla bladen med spalterna med nuffror och en ska nu kunna säga något klokt eller lista ut var det inte är korrekt. Tack för jag slapp undan men ska bemöda mig …
Jaha, vet inte om ni minns att jag pratade om det där utskottet som tillvaratar allas intressen här.. jag anade väl att jag inte kunde ducka mig för mitt moraliska inre (trodde ni inte ja hade va..) så att vi m å s t e ha ett sådant och intresserade aspiranter var ju tunnsådda… Alltså allt har gått som en trott och tror att vi i detta gremium ska kunna – kanske – ändra på någon lite pyttesak i det här konservativa huset. Ordförande är min favorit, hon var manger i industrin förut, är mycket klok, lugn, logisk och har en självklar pondus. Vi fick behålla en av de gamla bråkstakarna i den gamla gruppen men han sitter i vänteposition och får bara vara med när någon av oss inte kan. Måste vara mycket svårt för en man som är van att vara den som mycket högljutt bestämmer och donar att sitta på reservbänken. Tji fick han..
Än så länge har vi bara haft första mötet och delat upp uppgifterna och jag lyckades slinka undan utan att behöva ha det hemska jobbet att sköta och skriva protokollen. Var redan under min tid som sekreterare en mardröm, fick protokollera vetenskapliga diskussioner och eftersom jag inte fattade ett skvatt av vad som verkligen var viktigt skrev jag så pennan glödde och protokollen blev längre och längre. Sen dess har jag lite problem med sånt..
Men okej, jag är positivt inställd, det vill säga jag försöker intala mig det, och att vi ska lyckas ändra en del saker men ibland landar jag hårt på marken och inser att mot den stenkonservativa ägarfamiljen och deras underdåniga slav, vår direktör, kommer vi inte att lyckas, men skam den som ger sig… nu går jag ut på balkongen och njuter av sommaren som nu verkligen har landat här – VÄLKOMMEN SOMMAR!!
Min allra vackraste lilla blomma, löjtnanshjärta. Här kallas den ”det gråtande hjärtat” – är nästan ännu vackrare för varför är löjtnanen så ledsen? Olycklig kärlek? Nu gråter min hjärtan på balkonen – kort och intensivt..
Det ligger en trög, loj och lite tungflytande stillhet över ålderdomshemmet. På eftermiddagen kommer familjemedlemmarna och absolverar sina frivilliga (eller plikt-) besök hos gamlingarna, som – det ska ni veta ungdomar – blir jättelyckliga över besök. Då sveper en yngre stämning in över hemmet, skratt, kramar, leenden. Jag kämpar med mitt dåliga samvete – borde hurta runt några kvarter men har INGEN lust, fast temperaturen är perfekt. Men jag hann i alla fall ladda om mina vecko-medicinburkar och kom på att jag nog borde prata med min husläkare, för eftersom jag har flera byggplatser och olika specialistläkare, så tror alla att det bara är hen som ordinerar något och det kan bli lite knasigt med blandningen men så är det, inte kollar man upp vad kollegan skriver ut, nä.. Alltså upp till husläkaren!
För övrigt verkar det som om tanterna här på ålderdomshemmet har bestämt sig för att sätta mig på plats. En gång i månaden har vi ”köksprat” där de nya kökscheferna är med och man kan diskutera med dem. De är faktiskt riktigt ok och bemödar sig verkligen och jag var inte det minsta ilsken. Det finns hopp om bättring men jag är tydligen som en molotovcocktail som man slänger in i tantsamlingen. Det spelar ingen roll vad jag säger, genast är alla tanterna överens om att, nä, sååå är det verkligen inte, ALLT ÄR PERFEKT.. men när man sen pratar en och en med dem, då gnälls och gnisslas det minsann. För de verkar jag tydligen vara en riktig terrorist men det överlever jag med.
På det här plakatet står det ”gå ut och krama gamla tanter”. Absolut!! Det kanske hjälper..
Nu börjar jag förstå varför jag har fått en sån djäkla bullmage. Jag skyllde på corona och på hemmets mat – och hemmets mat är säkert en spik i min kista – men nu har jag kommit på det: en medicin som jag tar förorsakar viktökning och nu gäller det att välja mellan pest och kolera.. antingen blir symptomen värre och bullmagen kanske rasar ihop lite eller jag fortsätter att se ut som havande mormor – alltså med 80 års ålder är det en prestation och ett fall för Expressen och Aftonbladet – och har mindre besvär. Hade besök av min bonusdotter igår som verkligen väntar barn i 7:e månaden och tyckte att skillnaden på våra magar inte alls var så stor.. suck.. När jag hade lyckats bli av med 16 kg – varifrån lyckades jag få sån karaktär att jag klarade det??? – innan coronan kom var JAG lycklig, äntligen smalare och passade i storlek 38, a dream. En del tyckte jag såg för eländig ut men det förklarade jag med rena rama avundsjukan och nu, nu fyller jag upp varenda lilla rynka i ansiktet och kompisarna är nöjda – men inte jag… suck..
Du är rar o ok Rom byggdes inte på en dag men våra liv är lite ändliga så vi får…