Vad är detta? EN KASTANJ! Men än lite späd och tunn. Den förmedlar mig att det finns ett liv efter tiden med +-30 grader i skuggan. EN HÖST!! Inte så att jag sitter och längtar höst men när man sitter mitt inne i asfalten och drömmen om strand och vatten förblir en suckande dröm, då kan man få så knasiga tankar. En får ta´t som det kommer!
Jetzt weiss ich endlich, warum ich hier wohne.. Ga-ga-Tante.. Also wenn ich einen Wecker brauche habe ich eine ganze Batterie Wecker denn nachts ohne Hörgeräte würde ich nicht mal hören, ob die ganze Kavallerie durch mein Zimmer reiten würde. Also es klingelt brav, ich höre es doch und stelle die die ganze Weckerbatterie aus. Denke ich.. da klingelt es plötzlich die ganze Zeit, immer wieder und l a u t (denn jetzt habe ich die Hörgeräte dort wo sie hingehören). Ich untersuche meinen I-pad, drücke alle Knöpfe die mir logisch erscheinen, es klingelt und klingelt und l a u t. Wer jetzt nicht wach ist muss tot sein – soll ja im Altersheim vorkommen… Suche eine Batterie die ich herausnehmen kann, nix da, bin bereit das Monster mit einem Hammer zu killen und da höre ich dass es ja gar nicht der I-Pad ist sondern das Telefon ist das wie eingestellt brav und laut klingelt.
Jetzt weiss ich warum ich hier wohne und nehme an, dass das völlig ok ist..
Bild: Sophie Herken
Nu vet jag varför jag bor här på ”ålderdomshemmet”. Glasklart! Hade ställt olika väckarklockor på ringning för när hörapparaterna ligger och har en nattpaus hör jag inte så där värst mycket. Egentligen inte ett skvatt..I vilket fall som helst, alla ringer snällt i tur och ordning och plötsligt hör jag att det ringer igen och tror att det är ipaden och trycker på alla knappar som jag hittar men fanskapet ringer och ringer och ringer. Stänger av den men den ringer fortfarande! Lägger den under flera kuddar.. Färdig att gå och ta en hammare och klippa till den för nästan hela korridoren är snart vaken.. helvete, finns det inget batteri som jag kan ta ur? Nä.. och så märker jag att det är telefonen som snällt ringer som beställt..
Alltså, därför bor jag här..
Bild: Sophie Herken
Jag får det inte att gå ihop – barnbarnen – och även ”adopterade” barnbarn som jag har fått äran att vara reservmormor till och snart kommer mitt nya reservbarnbarn – har blivit så stora att man kan ha riktig nytta av dem! Jag fattar det bara inte! Ena barnbarnet är fena på dator och när det skär sig hos mig fixar han till det, andra barnbarn utför nu inredningsjobb som jag ALDRIG skulle klara av för jag är alldeles för okoncentrerad och slarvig och vill ha allt färdigt på stubinen. Nu kommer flickorna, förlåt de förtjusande unga damerna, och förvandlar mitt aprikosfärgade kök till ett neutralt vitt kök för aprikoserna skär sig mot det nya gråa golvet. Jag skulle aldrig ha tålamod, det skulle bli rynkor och elände på folien men dessa förtjusande väsen trollar fram vad jag vill ha. Hur kom det sig, när blev de så stora? Kära nån.. och jag älskar dessa underbara väsen även om de skulle ha tummen mitt i handen – som deras mormor har..
När jag upptäcker att sommaren som inte ens riktigt kommit igång än är på nedgång blir jag allt lite ledsen. Nä, inte deppad, men jag känner mig nog allt lite melankolisk. Har några gamla oljebilder på gamla släktingar och nästan hela året måste jag dra för gardinen lite när solen skiner för jag har inte lust att restauerara dem innan jag lägger på kistlocket. Nu när solen står som allra högst behövs det inte men vad var det jag såg i morse?!?
En liten solgnutta sken in på farbror Sederholm!! Och okej, vad är det med det då? Det betyder att solen redan börjar dala lite och det betyder att sommaren som liksom inte kommit igång ännu – hos mig – håller på att dra sig tillbaka och det gör mig ledsen. Vart tar tiden som rasar vägen och fortfarande känns det inombords som om det bara blir sommar om jag får vara på ”landet” (som jag aldrig haft men som ändå kännts nära) och här mitt i smeten? Nä, blir lite fel liksom..
Ack, ack ack, ja skratta du syster men nog är det lite oroväckande, va....