Hur lyckas man få en människa totalt utslagen? Jo, jag vet! Som kandidat för ständiga blåskatarrer var det bara en tidsfråga tills jag fick en sepsis eller blodförgiftning som låter så mycket snällare. Jag hittades hemma på golvet, kom iväg till sjukhuset och sen är gardinen neddragen. Har bara hört vad som hände och tack vare läkare som inte hade skolkat förläsningen om sepsis hämtades jag tillbaka till livet (för vilket gång i ordningen… HAN där uppe vill inte ha mig än) och nu anses jag frisk eller så frisk man blir och är totalt utmattad efter att ha gått 20 steg, håller mig i ”relingen” och vinglar omkring och vill bara ligga ner och dö. Hur länge ska det här hålla på? Ja, sepsis förstör muskler och nerver och det har den tydligen gjort ett dunderjobb med. Tar fortfarande ett antibiotikum och tänker varje gång ”Gudars, vad händer när det är slut och jag kanske resistent”. Vet att jag vid minsta varsel ska in till sjukan – har köpt klippkort där – men ska det hålla på så här? Vilka utsikter, va!! Här kommer en liten blomma i allt eländet..
På sista tiden har jag mer och mer märkt att det enda vi pratar om här på hemmet är sjukdomar. Okej, det finns många som inte kommer ut i det rörliga Berlin-livet och inte har så mycket att prata om, alltså tar man ett djupt tag i det ”hemmagjorda” och dessutom hälsar man här på varandra med ”Hur står det till” och det öppnar ju alla portar för längre och djupgående utläggningar. När vi träffas för att äta lunch öppnas det hela av en darrande röst som meddelar vilket elände som hände under natten och sen forsar det på.. jag förkunnade att jag inte vill höra flera eländen till lunchen (som ibland själv är elände nog..) och 6 förvånade ögon stirrade på mig ”vaddå sjukdomar och elände??” så jag är kanske en lite sjukdomskänslig typ. Tänk om de kunde koncentrera sig istället på den lite gräsliga inredningen, möblerna påminner mig och 50-talet, men nä, sjukdomar är mer spännande..
Efter två år var det dags att välja en ny styrelse och jag hade trumpetat runt att jag tänkte minsann iINTE kandidera igen – vilket jag inte tänkte heller – men plöstligt stod jag på listan och tänkte att okej, man kanske skulle kunna.,. men ödet ville det inte så, fick en svår sepsis och vandrar nu runt här på ålderdomshemmet som en vandrande skugga (i vilket fall som helst talar alla gärna om det för mig att jag ser så ut) och så hade jag plötsligt en andra anledning till att ändra mig och nu är jag i vilket fall som helst ”ute”. Och kanske lika bra det, resultatet av vårt arbete var lite sorgligt tycker jag och alla min ideer, som JAG tyckte var bra, sopades undan av de andra med argument som att ”tänk om någon skulle skadas”, ”tänk om det kommer in folk som inte bor här” och worst case: VAD GÖR MAN OM NÅGON SKADAS? det värsta som skulle kunna hända vore detta. Som om jag skulle ha tänkte planera en klätterpark, bungejumping eller vad vet jag men ok, inte längre min grej och väntar med spänning på de nyas resultat. Jag kommer tydligen i alla fall att gå in i historien som den galna svenskan som införde ett vegetariskt alternativ. Tjo flöjt.. och ska jag vara allvarlig? Det var verkligen inte lätt, det satt hårt..
Man kan ju säga att jag har en viss erfarenhet av att dö lite grand mellan varven, förra gången var det 10 minuter och nu var det dags igen. Hade en svår blodförgiftning och det tänkte jag på att ok, blodförgiftning, det har ju alla barn ibland mer eller mindre men icke säger nicke – blir du inte behandlad dör du. I vilket fall som helst svimmade jag väl till på vägen till toa på natten och där låg jag sen på mitt kalla och hårda golv (fast jag har tillräckligt med fett runt mig) och lyckades inte ta mig upp i sängen (där får man för att man ska ha en box-spring-säng..) och inte kom jag på ideen att ringa på nödtelefonen och fram emot morgonen började jag ropa på hjälp och tack och lov hördes det så in kom personalen från vårdavdelningen, satte mig i duschen och sen var det raka spåret till sjukhuset och därifrån minns jag inte mycket innan jag vaknade upp på IVA någon dag senare, fullproppade med antibiotikum och jättestora blodpåsar, Så här efteråt har jag lärt mig att sepsis är mestadels dödlig om man inte genast kommer till sjukan och det var ju kanske tur att jag inte visste om det men okej, har ju en viss erfarenhet i av att dö eller nästan dö. Och nu? nu kryper jag runt här i huset och håller mig ordentligt i ledstängerna för jag går som om jag vore berusad, benen är som gelee och blir andfådd efter 3 meter. Hur länge ska det här hålla på ? Vill inte mera! Och dessutom skulle jag igår ha flygit till Stockholm men det var liksom inte förhandelbart ens.. Nu får det vara slut på allt det här tycker jag..
Det är söndag och en loj stämning lägrar sig över huset. Men redan på morgonen finns det de som ligger ute i rollatorspåret, dvs. vägen som går runt hela huset och i vilket vi jobbar med våra dåliga samveten och rollatorer för de 10 000 stegen måste ju klaras av. Det är så där lagom kul.. och jag som trodde att jag som styrelsemedlem skulle kunna fräscha upp eländet med några gymnastikapparater längs vägen, tänk, vilken höjdare för alla andra musklerna. Såna apparater finns det ju i en del parker och de används flitigt. Men där fick jag tji. Fick inte ens igenom det i styrelsen för där ropades oj och nej och tänk om någon skulle skada sig, och sen skulle stadsdelens alla innevånare komma rusande och använda apparaterna och det fattades bara att man skulle diskutera om det kan gå ihop med bestämmelserna för internet för det är det allra värsta för tyskarna – LIVSFARA BESTÅR!! Men nu blidde det inte vare sig det ena eller andra och vi trampar tappert på i rullatorspåret och jag försöker överleva det med att lyssna på någon podkast men så där riktigt jättekul blir det inte.
Ja du, vi gör så gott vi kan och ja, det ÄR segt ibland men så länge som HAN där…