Idag är det mors dag i Tyskland och cafeét kommer att vara proppfullt med släktingar med mer eller mindre dåligt samvete för idag är DAGEN när lilla gamla mamma ska hälsas på. Om jag ska vara ärlig hade jag också gärna haft det så men den ena är sjuk, den andra i Frankrike så där fick jag. Och ska jag vara riktigt ärlig så uppfostrade min man och jag, gamlingar från tiden runt 1968 (i Berlin studentrevolter) med att ”mors dag? Är bara kommersiell skit!” alltså som man bäddar får man ligga men min bonusdotter har gett mig underbara blommor och bara det att hon tänkte på mig gjorde min dag så trevlig mors dag på er alla!
Mitt i valet av påven ringer det på dörren,. Ringer? Det stormringer och jag tänker att nu brinner huset eller någon annan katastrof har hänt. Utanför dörren står min granne, så pytteliten och så smal och med världens största lägenhet och världens bästa balkong (= kungliga svenska avundsjukan..) och stammar ” det är så högt på” och jag hör hur marschmusiken nästan slår lock på mina öron. Tur att vi – och även jag – alla redan hör lite risigt. Hennes radio står på max och hon hittar inte fjärrmanövreringen, vi letar och i en så gammal människas lägenhet har det under åretn blitt en hel del men vi har tur och hittar den ministora grejen på hennes rollator och det härskar lugn och tystnad igen – så som det sig bör på ett ålderdomshem. Jag tekniskt inte särskilt begåvad stolt över att jag hittat rätt.. var glad över att ha kunnat hjälpa min pyttelilla granne med den stora ( suck…) balkongen och känner mig bekräftad i att inte vilja leva i alla evighet (och inte så). Säger man inte att man ska sluta när det är som bäst?
Vi har många hissar här på ålderdomshemmet – men också många boende – men när 3 rollatorkörare ska pressa in sig i hissen – för inte har man tid att vänta på nästa inte – kan det bli trångt om saligheten. Och försök inte ordna upp kaoset med som ”om ni (här duas minsann inte..) ställer er så och ni så så funkar det ” eller ”den som sist ska gå av går in först. Nä, det går verkligen inte för JAG var först här alltså ska JAG också först in i hissen!! Nej, det är en kamp på liv och död och jag garanterar att den som pressat sig in först också ska gå av först alltså måste alla backa ut ur hissen och sen pressa sig in igen. Ack ja, man har inte mycket tid på ålderdomshemmet..
Runt om mig här på ålderdomshemmet finns det väldigt många människor som klagar över besväret med att ärva mycket pengar, hus och vete fanken vad mera. Jag sitter där och lyssnar och i början var jag tålmodig och fattade motpartens hand och suckade ”din stackare, vilket elände..” men nu djäklar har jag tröttnat på det och gått och blitt lite trilsk… Har lite svårt att tycka synd om min granne som just nu ärvt ett hus och en annan som ärvt en satans massa hus. Jag hade också gärna ärvt något – och hade gärna kunnat ge ett ordentligt arv till barn och barnbarn – men det blidde inte så och klagar inte (men det gör säkert de.. suck..), men det känns övermäktigt att sitta och trösta och förstå när ”eländet” slår till hos mina kompisar.. Ja, jag vet – jag ÄR nog lite avundsjuk i alla fall.. Men nu har jag i alla fall köpt en lott i TV-lotteriet och blir det inget där, ja då ere väl som det är..
Har just försökt städa upp balkongen lite – våren och sommaren kräver sånt och har en så fin terrass att det vore skam om inte. Men ack vad trött i kroppen jag blir. Jag lyfter ut dammsugaren, böjer mig fram och letar efter munstycke, måste böja mig ner för att få med allt. Sen lite hafs och slafs med hinken och trasan och är redan trött på hela projektet. Men varför i hela världen är kroppen så trött? Fötterna känns som blyklumpar, att böja sig ner är också ett litet äventyr och när jag kommer upp med huvudet, där det ska vara normalt, snurrar allt. Jag går på gymnastik, går en hel del och försöker hålla mig i form men hjälper det? Inte ett smack! Vad är det som tynger mest? Kropp eller själ? Hos mig båda men vad hjälper det att veta det?
Jag får ofta frågor från kompisar som lite oroligt undar hur – hemskt – det kanske är att bo på ålderdomshem. Jag kan lugnt svara att det är helt okej! Nu är jag kanske lite anspråkslös och har flyttat så många gånger i mitt liv att det inte spelar någon roll om det blir en gång mera eller inte. Och visst, det är bara gamla människor som bor här (därför heter det egentligen ålderdomshem, eller?) men man vänjer sig och försöker realisera att jag också inte är pur ung. Det finns de som aldrig hälsar och ser allmänt ilskna ut men det finns också många roliga och interessanta kvinns (män är en sällsynt vara och de som är här är inte så särskilt kommunikativa..) och har nu flera kompisar som jag trivs med. Eftersom huset har ryktet att vara ”fint” finns det också de som är så fina att de inte pratar med vem som helst men so what? Jag trivs bra här och ångrar inte att jag flyttat hit. Och bara det att det finns en slags portvakt som ställer upp vid små bekymmer, som att borra i väggar och sånt som en annan inte fixar längre – och inte vill fixa heller. Och lyxen att om man inte är så där kry kan be fabror doktorn kika förbi, eller att man får något handlat. I min gamla lägenhet hade jag kunnat ligga länge i sängen och ruttna bort. Så tjejer – det är inte farligt att flytta till ålderdomshemmet (ja jag vet, jag får ilskna blicken när jag kallar det så, det heter ju gubevars seniorresidens..).
Tack kära du och jag överlever även den här mors dagen :-))