Välj en sida

Ska vi leva i all evighet?

På vårt ålderdomshem råder absolut förbud att uttala ordet DÖDEN! Kära Astrid Lindgren, du kloka, du började alla telefonsamtal med din syster med ”Döden, döden, döden”. Och ändå vet vi väl alla att vi alla kommer ut härifrån med fötterna först, det vill säga om jag en dag inte kan betala kostnaderna så kommer jag ut med huvudet först och med den bostadsbrist som finns i Berlin landar jag under en bro någonstans – och det känns inte så där riktigt lockande. I vilket fall som helst vill jag bli informerad om alternativ och det finns kanske någon annan galning här hos oss som också vill det och eftersom jag efter min första cancer (då var jag säker på att jag skulle dö en ond, bråd och ung – nåja lite ung – död), gick jag med i ett sällskap som informerar oss om sådant. Till min stora förundran märkte jag att lagen har ändrats (pst,pst, hemligt, hemligt..) och att det visst funkar och går och att ett ”assisterat självmord” är tillåtet. På tyska säger man frivillig död istället för självmord, låter kanske lite mera som sommarvind istället för höstrusk. I vilket fall som helst vet de flesta inte ett smack om detta och kära Schweiz – ni förlorar nu en massa ”kunder”.

Nu vet jag det och känner mig lugn och så länge som jag inte är dement kan och får jag själv bestämma och när det blir dags (nä än lever tanten!) kommer det en läkare och en jurist (för det måste vara byråkrati till det sista andetaget, berlinarna älskar byråkrati) hit och jag måste bara kunna rulla upp infusionsrullen själv och behöver inte kasta mig framför tåget eller från en bro, vilket bara förorsakar usch och blää, behöver inte svälta ihjäl mig, vilket klart inte skulle funka hos mig und behöver bara snyggt och prydligt somna in. Är det inte ok? Enda problemet är att barnen kanske inte gillar tanken men hur kul är det med mormor som sitter gaggig i fåtöljen och får man inte bli lite trött i luvan när man är 80+?

JNu stiger jag upp på barrikaderna här på hemmet och vill informera om den nya lagen för det kanske finns en galning till här som tycker det känns tryggt att veta om det hela och inte vill hänga som en vissen tulipan över matbordet på vårdavdelning…

Ääääntligen!!

Äntligen kommer solen så högt upp så att jag måste skydda mina kära förfäder som hänger på väggen. Länge, alldeles för länge behövdes det inte och äntligen älskade sol har du kommit tillbaka, var har du varit så länge?!? Nu när vi vadat i grått och dimma i månader förstår väl varje människa varför sydlänningar är så mycket trevligare än vad vi är – ingen människa kan bli glad av ett halvårs grå sörja utanför fönstret. Och nu kan jag börja terrorisera min lite känsliga granne med att släppa ned markisen på morgen för det går per knapp – fick jag ärva av min föregångare, tack för det! – och det hörs lite men so what?! Käraste sol – välkommen!!

Still going strong..

eller lite i alla fall. Var en knapp vecka med dotter på vårt älsklingshotel

och jag säger bara – GE MIG ETT LIV I LYX!! eller som någon klok människa sa, att det är roligare att gråta i en Bentley än på en buss.. så sant, så sant.

Men i vilket fall som helst, tillbaka in the real life och satt och förberedde mig för ett besök av allra käraste vänner och tänkte försöka mig på äventyret att göra en quiche. Vad då äventyr? Ja i detta mini-mini-kök blir det ett äventyr men skam den som ger sig men satt och plockade ihop vad jag behöver köpa och kom fram till den logistiskt svåraste punkten när man bor i den här stadsdelen – FÄRSK DILL.. Den där djupfrysta kan du glömma bort och hur jag än letar på de fina affärerna, det finns bara dill paketerad i plast som (dvs. dillen och inte platen..) ser lite vissen ut. Där jag bodde förr, där fanns det i varje kvarter en turkiskt affär och där kunde man gå in och stå i ett hav av dill, persilja, koriander och vad vet jag, färskt, doftande, i massor och i såna (och vissa andra..) situationer saknar jag så mina gamla kvarter, men so what, är nu en stor flicka och ska fixa det här också….

Lycka..

Det är lycka att få vara med – igen – men det var ju såå länge sen de egna barnen var i den åldern och inte hade jag då tid med att iaktta dem så, (då gällde att få life-balance med barn/arbete/äkta man att funka) – och följa barnbarnen på deras resa till det vuxna livet. Det är inte puzzel och mandala och baka kakor som gäller nu utan nu gäller det att hänga med på deras berättelser om sina ”uteliv”, det vill säga, det som de berättar om, antar att en stor del inte ges vidare. Plöstligt dyker de upp unga gossar/flickor i deras telefoner, den eller den, det varierar. ”Vad tycker du om X?” och jag förstår att X är favvo just nu och visst han/hon ser så fin ut. Men y ser också så fin ut.. och z också.. Och nu är de ute och flyger och far ensamma i stora farliga världen, de var ju så små för bara ett tag sedan. .. Klarar de allt?? Är alla snälla mot dem? Och lycka är när du sitter på cafeet och ett trött huvud lutar sig mot din axel och en smal liten hand letar efter min och jag tänker på att det hade kanske blivit folk av mig med om jag hade haft mor/farföräldrar som intresserat sig bara lite, lite, lite för sina barnbarn men nu blidde det som det blidde och jag njuter så av mina barnbarn. Tack mina underbara döttrar för det och ni har gjort ett så snyggt jobb! Älskar er!

Bild: Sophie Herken

Nu är det verkligen så…

att julen är över. I Sverige dansar vi ut julen ”Nu är glada julen slut, slut, slut..” här är det allvarligare, här dansas varken ut eller in utan tyska barn måste innan julklappsutdelningen sker, antingen spela något på flöjt eller vad vet jag det arma barnet – och de arma närvarande – föredrar. Om det inte går så måste åtminstone en dikt läsas upp. Jag minns att jag tvingade ena dottern, när hon var liten och jag fortfarande hade rätt att bestämma, att spela på flöjten och tror att det har dramatiserad vår relation – never ever..jag ber om ursäkt.. Jag föredrar en runda runt julgranen med Räven raskar och Små grodorna men det är säkert inte pedagogiskt värdefullt. Julfirandet är ju så olika det bara kan bli, här mycket allvarligt och kantat med psalmer, i Sverige vilda danser runt granen. Ja, ja, men så härstammar vi ju från vikingarna!

Men nu är i alla fall julen slut och SOLEN SKINER IGEN I BERLIN!! Börjar bli lite orolig, sol IGEN?1?!! Hade tänkt köpa mina obligatoriska tulpaner för att fira att det nu rivstartas mot våren.. men ack, iddes bara inte. Shame on me! Blir inte klok på om det är skönt att julen har blivit så avdramatiserad – åtminstone hos mig – eller om det är en förlust men det lär jag kunna sitta och grubbla på här tills det är dax för nästa jul..

Nyårsafton överlevde Berlin med nöd och näppe. Det har kommit ett nytt tillskott i fyrverkerivärlden, så kallade illegala kulbomber som tydligen jobbar som nästan riktiga bomber. En sådan bomb lyckades förstöra 4 hus bredvid varandra här i Berlin, allt utblåst och de stackarna som bodde där kan nu ju försöka att hitta nytt boende på den inte befintliga hyresmarknaden i Berlin. Hur kul är det? Är dessa unga män, som när det erbjöds, försöker ta ihjäl varandra och om det inte lyckas, försöker de slänga sina bomber på ambulansförare och brandmän/poliser helt befriade från hjärnmassa?? Tomt mellan öronen?? ack ja.. skönt att man inte har så mycket testosteron så man har behov av sånt..

GOD FORTSÄTTNING!!

Så var det gjort..

Det var alltså 2024 och idag den 31.12. skiner solen här i Berlin! Första gången på flera månader, trodde solen glömt bort staden Berlin. Ska det vara ett omen för att det nya året blir bättre? Nä knappast, – med de saker som vi tar med oss in till 2025 lär det inte blir bättre alls och skickar ett hopp uppåt att natten inte ska bli så förödande som förra nyårsafton här i Berlin. Unga män tycks ha en svaghet för att slänga fyrverkeri på varandra och särskilt på ambulans- polis-. brandkårspersonal och ber en stilla bön att politikerna vågar sätta sig emot maffian som tillverkar fyrverkeri, för att mana till allmänt förstånd hjälper som vi ser inte och klart, har man inget förstånd kan man inte mana till det, suck…

Här på åldersomshemmet pysslas och donas det, det ska bli fint ikväll och vad gör jag? Trist som jag är stannar jag i min bekväma fåtölj och ser på TV och på himlen och funderar på vad jag ska göra bättre nästa år. Fel, vad var fel? Tja förutom att jag flera gånger lovat mig att ALDRIG mer beställa på nätet för när sakerna kommer från Kina – och bara därifrån kommer de – och de inte passar (kinesiskorna måste vara miniatyrmänniskor..) så ska de skickas tillbaka till Kina och portot kostar mer än tygtrasan som de skickat. Okey, I promise! Och sen lovar jag att göra mera gymnastik för det är tydligen ett MÅSTE när man blir gammal och schelettet vissnar men det är så in i helskotta trist men har skrivit in de dagar när jag SKA gå på gymmet Mea maxima culpa…

Dessutom har jag i år lyckats med att slippa åka ambulans till sjukhuset, för mig nytt och allt blir bättre. Istället har jag fått en ny cancer men det tycks vara en kompis som växer väldigt långsamt så jag kanske kommer först i mål.

Nä jag lovar inget, kanske att jag ska vara trevligare och ha mera tålamod men nä förresten, lovar ta mig fanken inget!

Bild Sophie Herken