Var kyrkvärd i söndags och allt gick bra till en bit in i mässan då jag skulle gå fram till talarstolen (finns säkert ett bibliskt namn på den också..) och snubblar till och faller duns, pang, bom rakt ner men lyckas i alla fall att hålla upp huvudet – annars vore det dags för sjukan igen. Och allra helst hade jag graciöst rest mig upp och låtsats som om det regnade men nä, där låg 72 kg och kom inte upp. Flera händer tog tag i tanten och drog upp henne och gissa om jag skämdes.. Har du någon gång hört hur högt det låter när 72 kg trillar omkull? Nä, inte kul. alls, särskilt när det är ens egna 72 kg. Och det var inte första gången jag låg där platt och en av mina äkta män var väldigt irriterad över sånt och inte bara att jag själv skämdes, fick också skäll för att jag vaR klumpig. Skönt att du slapp det den här gången, va.. Och nu har jag bestlutat att sluta upp med att vara kyrkvärd – har bökat till det mer än nog där och kommer som ”vanlig besökare” och ser fram emot det – och de säkert också…
Det är intressant att iaktta på hur olika sätt man kan promenera på. Vi har en rundgång runt huset och vårt ekorrhjul äri en fin trädgård så alls inte att förakta. Alltså det finns olika grupper: I. äkta par, 2. kompisar 3. singlar 4. telefonpratare 5. special frieds. Äkta par: Kvinnan anger klart takten och marscherar förut med mannen kanske 5 meter på släp. Konversation: 0 men vad ska man också prata om när man varit gift i kanske 50 år, då är det mesta färdigpratat. alternativt är att de går och håller varandra i händerna Kompisar: de går bredvid varandra och mejar ner mötande trafik med sina rollatorer i bredd och har mycket att prata om. En annan får vika hädan när de kommer. Singlar går som förväntas, tysta och tänker kanske på sina synder. Telefonpratare: kan du glömma här för här är telefoner något mycket mystiskt. Men mest fascinerar mig de äkta paren som inte säger bu eller bä till varandra – allt är sagt.. Special frinds: igår var jag ute och vallade mig och mötte vid olika tillfällen en skäggig farbro som hälsade artig på mig och varje gång vi träffades sa han: ”Det regnar inte längre och nu blir det kallt”. Vi möttes ca. 6 gånger och varje gång samma ramsa. Jag nickade vänligt och mumlade något som skulle verka kommunikativt för ville ju inte vara otrevlig mot en liten farbror som tappat kollen.Illustration Sophie Herken
Nä va, ny läkartid igen, är det kanske så att jag är ”läkartidberoende”?? Nä, hatar dem som pesten för att a) Berlin satans stort och man åker och åker och tro inte att nån djä…la rulltrappa eller hiss på stationerna funkar…nä.. b) och sen blir det bara blablablaresultat. Hade en tid på sjukhuset Charité och som ”vanlig kassapatient” hade jag fått äran att vänta på den tiden i över ett halvt år. Har de tur dör tanten under tiden och när jag sen satt där med bok och ngt att knapra på kom det in en nöd-op och det är klart, har förtur. var ju själv för ett tag sen en nödop. Ok, nu satt jag där och boken var inte bra, knaprereit uppätet och inget hände? Lever doktorn fortfarande eller har han lämnat den sjunkande skeppet kanske.. Vad gör man, iakttar andra, petar sig i nästan och väääntar. Okej, sen efter en halv dag fick jag resa hem igen tvärs genom Berlin och hissar och rulltrappor funkar fortfarande inte, med en ny massa papper med vad jag ska och inte ska göra och har en obestämda känsla av att jag börjar tappa kollen. Dessutom skriver jag så hemskt så jag själv inte kan läsa det – är fruktansvärt gammalmodig och skriver i almanacka med penna (skyll dig själv Cecilia!) – och på måndag har jag en tid någon stans klockan 9:30 men HJÄLP!! VAR!!!! Snälla hör av er om ni vet det..
Nu är det alltså dags.. är med mitt gamla och slitna hjärta (ja tänk att jag har ett sånt, det trodde du väl inte..) på sjukhuset – och eftersom det är långhelg händer det inte så värst mycket.. mer än 10 timmar på akuten – där hann jag med både för- och eftermiddagsluren och en halv deckare – så det är lite trist och vet fortfarande inte mycket mer än innan. Men har lärt mig att möta förgängligheten på ett annat sätt – när de skulle röntga lugnorna var det aldrig ens tal om det där förklädet som ska skydda tillverkningen av efterkommande, hon hade inte ens den minsta lilla reflex efter det för tanten vid apparaten är inte med i leken längre för hon är så g a m m a l så hon e nästan dö hon…
Jisses har jag sett många verkligen jättetjocka män här på sjukan! När de kommer in ligger de på rygg på bårarna och magen står så rätt upp att man inte ser den som skjuter på båren. Hur skulle det funka med det som man ser på TV när de ska flytta en patient till en annan bår o grabbar tag i allt och på ”1-2-3 tjoflöjt” över till den andra båren.. värt ett försök men dömt till att misslyckas..farbröderna måste väga minst 200 kg..pah…Kran – eller Greenpeace – måste beställas och jag som går o gnisslar för att jag tycker jag är för tjock.. unnar mig något extra gott ikväll..
Sitter i patientrummet med alla mina påsar – baglady- o väntar på att äntligen få gå hem – det fattas ett värde-på något de kollat och JA JAG VET ATT DE JOBBAR HÄCKEN AV SIG!!- o nu har jag satt mig så att de nästan snubblar över mig och det är mycket intressant hur pass tränade de är att undvika ögonkontakt för då skulle jag ju genast påminna dem om att jag sitter här o väntar.. intet är som väntans tider – men där rörde det sig om ngt annat kanske?
Håller helt med. Sol och ljus åt folket! I alla fall till oss.