Ja. det satt jag och funderade på – det är söndag, har inget för mig och bara tanken på att jag senare på eftermiddagen träffar en mycket kär väninna och det INTE blir någon diskussion över varför, när, hur länge etc gör mig lycklig men är det något fel på mig? Borde jag sakna att någon bryr sig, sätter ramar, bestämmer, ha dåligt samvete för att jag är ute och har det trevligt? Så minns jag mina äktenskap, jag satt i en bur och bevakades och tvingades till att ständigt tänka VI och aldrig JAG (ok det är kanske logiskt i en relation, ok, alltså är det fel på mig..) och ja, det är säkert det ”normalaste” sättet att reagera på och därför funderar jag lite på vad det är för fel på mig kanske men å andra sidan – who cares och ingen sitter och deppar för jag ska ha det roligt i dagens läge och det är bara sååååååå SKÖNT!!
Träffade en av mina äldsta kompisar – vi lärde känna varandra i England där vi skulle lära oss engelska men vi tyckte att urvalet gossar var mera spännande.. Denna kompis har det bra, är mycket rik, frisk och har personal. Jag talade om för henne att jag tänker byta en specialisläkare som jag en gång valt för de skulle vara bra på ett elände som jag har, men nu med 81 år tycker jag inte det är så kul med resvägar på en timme åt ena hållet, byta tunnelbana 3 gånger och trappa upp och trappa ner – hissar och rulltrappor är sällsynta och OM de finns så är de djäklarna trasiga!! – och tyckte att det vore relativt klok att söka sina läkare i den närmare omgivningen. Hon tittade mycket ogillande på sin slöa/slappa/likgiltiga kompis och sa: ”Nej,. det ska du verkligen inte göra, nu börjar du ge upp dig själv, du behöver utmaningar!”och jag tappade hakan och tänkte på att a) hon skulle inte ens ta tunnelbanan till det området, där inte precis de rika berlinborna bor (åker principiellt inte kommunalt = farligt, farligt.. b) släpa rollatorn upp och ner för trappor c) pressa in sig i nästa tunnelbana och sen upp för trapporna till doktorn. Jag var lite småsur och tänkte, att visst, du kan fräsa dit i din cabba, och jag? Så jag bestämde mig för att jag INTE ger upp mig själv inför utmaningar utan att jag har nog av utmaningar tycker gnissliga Cecilia
Tänk att det ska grumla i en så länge… Har haft en man som älskade att ge mig dåligt samvete, få mig att känna skuld och har på gamla dar börjat sitta och göra korsstygn, ja, ja, gammelmormor sitter i gungstolen och pillar med det, och nu har jag hängt upp över min säng och andas djupt och skönt och tänker: HA! Skit i det!! Och att jag ALDRIG får glömma bort mig!!
Var under helgen inbjuden till min bonusdotters barns dop i en annan stad – alltså nästan mitt barnbarns dop. Oh tänk, att det finns andra tillfällen än begravningar – vilken njutning. Det finns alltså ett liv utanför ålderdomshemmet – hurra!! Det var unga familjer med barn och ”festföremålet” var synbart ointresserad av all uppståndelsen. Han lär sig gå nu och det allra bästa han vet är att hålla någon i händerna och vingla runt. Personen som håller honom i händerna måste gå i 90 graders vinkel – vilket ger en bra övning för när han sen ska lära sig cykla – minns att mina barns pappa (när/om han hade lite tid) och jag sprang runt, runt, runt i 90 graders vinkel tills det funkade – och vi gick ett bra tag sen själva i 90 graders vinkel. Ack, ack, ack, visst är det underbart att vistas med unga familjer som har allt framför sig, inget sjukdomsjämrande, suckande, stönande utan allt ligger framför dem (om världen får bestå) – så underbart och säger bara till det nu döpta barnet:LYCKA TILL ÄLSKADE BARN!! DU KOMMER ATT BLI NÅGOT SÄRSKILT!!! EN FANTASTISK MÄNNISKA! Bild Sophie Herken
Det är lördag och ute är det såå varmt – först har vi gnatat över att det inte blir någon sommar och nu när det är smällvarmt gnatar vi över det. Jag är trött och försöker göra minimalistiska försök att rensa skåp men det är ju bara att skjuta fram och tillbaka, mera plats blir det iju nte. De tanterna som har tagit med sig mastodontiska skåp har det kanske bättre men å andra sidan är det ju bara finporslinet och kristallglasen som står där – sånt äger jag som IKEA-kund inte – och vad gör de med pärmar, målarburkar, verktyg? Antagligen behöver de inte sånt, istället rings det på vaktmästaren som genast kommer ilande – gärna mot lite dricks.
På nåt sätt gillar jag inte såna här ”oproduktiva” dagar, blir orolig och tänker att jag kunde göra det eller det – om jag bara orkade. Är det så här livet blir, sitta och tänka på sina synder. Ja jag vet någon som nu gärna skulle skrika ”ok, där kan du ju länge sitta och tänka” men nä, de gamla sakerna har jag slängt i soporna..
Har mallat till mig lite här för jag har tyckt att jag var pigg som en lärka (nä det var visst mörten..) och inget haltande och stönande här inte. Nähä! Nu är det slut på det igen och jag hör till kohorten gamlingar som långsamt går med blytunga ben och suckar och stönar. Min blodcancer har – som en liten vulkan – vaknat upp igen, trodde vi hade bestämt oss för att gå skilda vägar men den gillar mig och var hos farbror doktorn och han tittat tröstande på mig och sa att han inte var ett dugg förundrad över att jag är så dödstrött, han menade med det blodet.. ack, ack, ack.. Nu blir det nästa vecka lite borrjobb för han vill in i höftskelettet och ta reda på vad det är som händer. Okej, har varit med om det förr, är inte kul, men man överlever det och sen blir det väl nya piller igen och jag kan susa förbi de andra gamlingarna – tjoho! Högmod kommer före fallet..
spelar roll sa grodan Boll?