Det är söndag, det är berlinvinter vilket innebär grå himmel, grå horisont, gråa människor, slaskiga eller livsfarliga isgator alltså är alternativet att ta en runda inget bra alternativ. Har röjt lite i skrubben, sorterat in papper, försökt koncentrera mig på en bok om Smart Watch (som är ett mysterium för mig) och nu är det definitivt mörkt och ännu gråare ute. Jag skulle ha kunnat gå ner på det så kallade gymmet (en tragiskt kopia av vad som man skulle kalla gym) och gått mina 10 000 steg på löpbandet men IDS INTE!! Kan det inte bli vår och sol snart igen? SNÄLLA!!
Jag märker att man nästan aldrig säger goddag, gokväll eller så utan man ser in i den andres ögon, har lite darr på rösten och undrar ”hur står det till?” och sen måste man ta konsekvenserna och lyssna till långa redogörelser om hur det var igår, idag och kanske i morgon och helst också vad doktorn säger. Ibland glömmer jag bort att jag egentligen redan vet allt men inte kan en låta en annan bara stå där, helt utan medkänsla. Nä, lite ordning får det vara.. Och akta dig om du frågar mej – jag har ett helt sortiment av sjukdomar och absoluta asset i ärmeln. Nä, har nog aldrig i mitt liv pratat så mycket sjukdomar som här och anständigheten säger att jag måste lyssna. Hälsningar från gänget som frotterar sig i sjukdomar..
Det börjar närma sig lunchdags och det känner man också på lukten i huset. Sakta men säkert rullas det på mot matsalen. En del rullar själva, andra blir hjälpta, dvs. de sätter sig på rullatorn och blir inrullade till matbordet.
Vår stackars personal svär förbannelse över rullatorerna som står i vägen när de flyger fram och tillbaka i matsalen. Men jag har nu lärt mig att leva med min rullator, fast jag minnes första gången jag gick ut med den, förstod att jag plötsligt hade blivit en jättegammal tant..,Men nu är vi kompis med varandra. Jag slipper bära tungt, jag har stöd när jag vinglar till. Rullatorn har varit min bästa kompis nu när vi har haft snö och is på trottoarerna. Fast jag har slutat att halka fram på de livsfarliga trottoarerna (här röjer varje husägare dvs. de är skyldiga till att göra det men de har noll lust och ger tusan i det hela och som med allt i Berlin, nothing happens..)och betraktar mig som en bil – hjul som hjul, har också fyra stycken – och går på gatan vilket får gallan att rinna till på bilförarna. Men när bussen kommer och det redan står tvillingsbarnvagn och en annan rullatorkopmpis i den blir det lite krisläge men jag pressar mig in – i Berlin lär du dig snart att använda dina armbågar – om du inte gör det är du dömd att förlora.
Här i ”regeringen” har man utsett mig som ansvarig för kök och mat – varför jag? När jag var ny här blev det en liten revolution för att jag gick på barrikaderna för ett vegetariskt alernativ – det fanns inte och det var en seg kamp som kostade managern sitt jobb men nu är det frid och fröjd – åtminstone lite. Det är inte alla som vill ha telefonbokstjocka fläskbitar som tar simborgarmärket i sås.. Nu är det tyst och stilla och bara ibland måste jag höja rösten liten..
Vi har nu problemet att det blir lite för mysigt för de som äter. Vi äter i två lag och lag nr. 1 sitter gärna kvar och snackar för för många är det de enda sociala kontakterna de får under dagen. Den rara personalen sliter som vargar för att duka om och du kan lita på mig, det spills rätt ordentligt här – vänta, den darrande handen kommer kanske också till dig.. Det finns många som gärna skulle vilja fortsätta med kaffe men.. Jag tänkte mig rätt praktiskt sett att det vore enklast att jag tog mikrofonen och förklarade problemet – nej, jag skulle ha gjort det så försiktigt som jag skulle kunna men nej, det måste nu diskuteras på högre nivå – Tyskland är fullt av olika nivåer där det bestäms och direktionen sitter alltid högst upp i huset på alla firmor, kanske så att man verkligen skulle förstå att DE ÄR VIKTIGA. Ok, jag väntar på vad som bestäms….
Som jag berättade drattade jag i backen förra veckan för att det var glashalt på våra vägar i trädgården (och när jag gnisslade om det vid receptionen fick jag DEN STRÄNGA BLICKEN och en sträng röst som läxade upp mig och som sa att det veeeeerkligen inte gick att sanda och salta dem för trädgårdsmästarna hade ju nog att göra och DESSUTOM STOD DET JU PÅ SKYLTEN ATT DE INTE VAR SANDADE (och vaffö måste tanten då gå ut där??) och stränga blicken tittade irriterat på gnälltanten. Alltså det sandas inte och nu har det snöat och då är det ju inte så halt och jag vågade mig ut igår och som nordbor gladde mig över lite snö men mindes också mina 12 timmar på akuten (inte särskilt uppbyggande..) men nu är det skitkallt och allt har frusit till is (=glashalt) så tanten stannar snällt inne och går istället ner på löpbandet och funderar på hur det gick till när hon blev tant och inte vågar gå ut när solen skiner i snön (och i isen, tyvärrr..). Att det kan gå så å satans fort ….
Vorgestern wollte ich kurz einkaufen gehen und nahm den kürzeren Weg durch den Garten und innerhalb einer Sekunde liege da auf dem Weg und frage mich was passiert ist. Es war blitzblank, eine dünne Eisschicht, die ich nicht gesehen hatte und dieses mal – bin ja vor einigen Jahren auch gestürzt, damals nach vorne und lag danach einige Wochen auf der Intensivstation und konnte mich nicht entscheiden ob ich überleben oder sterben sollte (Auflösung: lebe noch..). Also ich verstand nicht was passiert war, Kopf gegen die Steine, Rücken gegen die Steine und war über die Schnelligkeit erstaunt, mit der sowas passiert. Jedenfalls kamen sie gleich aus der Pflegeabteilung angelaufen und haben mir hochgeholfen und nach dem Krankenwagen gerufen – das tut man gerne hier in Berlin, bei uns in Schweden muss man sterbend sein, hier reichen Schnupfen und eingewachsene Nägel. Da ganz Berlin beschlossen hatte hinzufallen haben wir eine Stunde auf dem Krankenwagen gewartet und war sehr dankbar, dass ich keinen Infarkt habe oder sowas denn sowas mag keine Wartezeit von einer Stunde. Vor dem Krankenhaus war eine endlose Schlange wartender Krankenwagen, die darauf warteten, ihre jammernde Last abgeben zu können – um neue anzuschaffen. Das Personal hat gearbeitet wie wahnsinnig und dennoch gab es Tanten (wie ich) die doch zwischendurch erfragen wollten, ”wie lange wohl noch..” Ich habe 12 (ja du liest richtig zwölf..) Stunden in Berlins trostlosestem Wartezimmer jemals gewartet. Zwei mir sehr liebe Menschen kamen vorbei und vertrieben die Zeit etwas, die eine brachte ein Abendbrot mit und auf dem einzigen Tisch deckte sie zu den erstaunten Augen der anderen Sterbenden, Käse, Brot und Te auf. Eigentlich hätte Wein gut gepasst aber ich habe das Gefühl, das kommt nicht.. 12 Stunden… Endlich wurde ich dann aufgerufen und wurde durch Röntgen und CT gejagt und ein kleines Mädchen – meine Güte, wie Jung sind die Ärzte eigentlich – hat mich untersucht und mich für gut befunden. Glücklich verließ ich das Elend und versuchte dann zu Hause irgendwie zu liegen ohne dass Kopf und Steißbein so weh taten. Das hat man davon, wenn man kurz einkaufen möchte.. Inzwischen laufe ich auf dem Fahrdamm, der ist immer perfekt gestreut, nur die Autofahrer ärgern sich über die Alte mit dem Rollator – so what?
Låter logiskt och praktiskt men tvivlar på att det funkar så.. Och tror att majoriteten inte tycker det är toppenbra..…