Häromdagen bär jag in sakerna efter ett trevligt besök från balkongbordet och håller min glaskaraff i naturligtvis högra handen och faller som en murken fura rakt fram – med karaffen i handen. Bong – dunkar jag ansiktet i sängkanten och karaffen går sönder i tusen bitar och tyckte det var trevligt att försöka skära av min högra tumme. När man tar blodförtunnande medel är det en rätt så skitig angelägenhet.. blod, blod, blod. Jag åker ner till vårdavdelningen där det finns sakkunnig personal och undrar om de kan kika på tummen och säga om jag ska låta sy fast den eller om det är okej så. Ett enhälligt men oj, usch, hjälp, nej, du måste genast in till sjukan och så ringde de på ambulansen fast jag satt och pep om att men nä, inte ska vi störa dem, vi läser varje dag om att de är såå överbelastade, men det var för döva öron ..och så kommer en gammal tant med trasig tumme, va!
Efter 8 timmars väntan på en liten hård och ogästvänlig stol, satt och önskade mig en bår som jag kunde sussa lite på men jag kunde sedan åka hem igen med fastsydd tumme. Taxin kom men såg inte mig och mina 177 cm och allt för många kilon och efter mycket vinkande fattade den äldre chaffisen (finns det ingen åldersgräns??) att det var den lilla tanten, som ringt på honom. Han var som sagt lite/rätt mycket till åldern kommen och tänkte glömma min väska men mina hökögon såg det i rätt tid. När jag sätter mig i baksätet hänger där en stor reklamskylt för en advokat som är specialiserad på trafikolyckor och det kändes ju inte s å där riktigt förtroendeingivande.Chaffisen letar efter sina glasögon i alla facken som öppnas och stängs och till slut har han hittat dem och rivstartar ut i mörkret..
Ps. jag kom hem levande.. ps2. jag hade gärna satt in en ambulansbild men det lyckades jag inte med men en guldkvinna med en hel tumme är ju också bra, eller?
Vi hade öppet hus här i söndags och jag satt ute under parasollet och njöt av mitt kaffe och kikade på folkvandringen genom huset. En man sätter sig utan kommentar vid mitt bord och öppnar genast sin monolog och berättar om sig och vad han tycker och tänker etc. Mycket ingående. Jag minns dates som jag hade efter min skilsmässa: samma mönster. Man utsätts för en oändligt lååång monolog och jag fick veta allt om hans sjukdomar och vad han tyckte och tänkte i detalj om det mesta här i världen. Jag är en väluppfostrad person och inte van att vara oförskämd men gudars vad skönt det var när jag kunde sätta honom på plats och tala om vad jag tycker om egotrippade karlar som tror att de är världens mittpunkt. Och att jag dessutom inte är anställd i caféet som samtalsterapeut.. Jag öste på ordentligt och kände hur ljuvligt det var och han fick ta skit för alla karlar som har snackat ihjäl mig. Jag lämnade honom sen med sin, som jag kallar fiskarväst, med 5000 fickor på så de kan ha allt med sig från flasköppnare till krokar och annat och undrar om han verkligen fattade vad som gick galet.. och en man i fiskarväst… vem vill ha den??
Åkey, nu är det slut på matgnället – i alla fall ett tag.. Av en mycket kär och mycket bestämd väninnan, som faktiskt är mig mycket kär fast hon är väldigt sträng mot mig, hör du det Solweig, fick jag alternativet att antingen laga min mat själv – nä inte nu igen efter alla års matlagning .. – eller sluta gnälla om maten och härmed lovar jag -lite med fingrarna i kors – att jag ska sluta.. Idag kom dessutom den nye kökschefen och undrade om vi var nöjda och idag var jag verkligen nöjd, så vem vet, det kanske grönskar bakom bergen.
Annars är det lugna gatan här, vi rullar våra rollatorer fram och tillbaka, hälsar artigt på varandra och idag är jag inbjuden till att spela kort, en italiensk variant av canasta, och jag som aldrig spelat kort i hela mitt liv – förutom svarte Petter och Uno – lyckas tydligen att inte klumpa mig för mycket, för jag får vara med igen och det är faktiskt riktigt roligt, fast ibland gör jag fel som får damerna att rynka på de fina näsorna. Men för att tala om framgång – jag går och spelar biljard en gång i veckan (tja, sånt är pensionärslivet..) och det är också roligt och två dagar i rad har jag, lilla jag, vunnit över läraren… gissa om en annan seglar upp till lägenheten sen med näsan minst en cm högre.
Värmen försöker ett sista försök att pumpa ur sista kraften ur oss men enligt de kloka på TV så ska det bli kallare nu. För min del fine.. Fast bävar att ta fram vintersakerna för jag har gått upp ordentligt i vikt sen jag flyttade in här – kan man processa för skadestånd kanske? – och har en mycket obehaglig känsla av att min syster i Stockholm kommer att få ärva en hel del, hör du det söstra min?! Obehaglig för att jag måste köpa så mycket nytt och vet ännu inte hur ekonomin går ihop.. Har jag tur som en bofink regnar det snart manna ner över mig..
Jag skrev att jag skulle kunna krama kökschefen för att han INTE satte fram en rykand varm soppa när det nu var 35 grader. Oh, han bjöd de som ville på en gaspacho och det var ljuvligt men sen fick jag för övermodet. Han menade säkert väl, men små bleka och betonliknande köttbullar som är gjorda på något som påminner om sågspån – och det när det finns så mycket fantastiskt god och fantasifull vegetarisk mat… ja, jag trodde inte på det heller förr men jag har ödmjukt lärt mig bättre vara. Jag pillade de där små torra harspillningarna åt sidan och åt kokta morötter istället. Lär vara bra för nattsynen dessutom.
Idag 33 grader, jag går ont anande till lunchen, snälla, inte varm soppa igen, va…snälla… och undret har skett – jag har blivit hörd!! – vi fick idag en kall soppa, precis det rätta när det är så varmt så att allt smälter bort. Snälla rara kökschefen, du ger mig hopp att det kanske kan bli ett liv tillsammans med dig här – utan varma soppor när det är 33 grader.. Tack – lovar att sluta gnälla – eller åtminstone lite..
Vi har nu haft 32 grader i flera dagar, vi svettas, stönar, duschar huden av oss och stönar lite till. Vi skred idag som offerlamm till matsalen, så där lite man skulle man väl kunna pilla i sig. Jag anar odåd, ser djupa tallrikar och ja, idag får vi en rykande het soppa!! Mina protester hjälper inte, argumentet jag får höra att ”här äts alltid soppa på lördagarna”, ingen förbarman här inte. Ja, jag vet och förstår att kökschefen måste planera långt i förväg men det har ta mig katten varit jättevarmt länge och årstiden kallas sommar har jag hört någon säga , så man hade kanske kunnat… nää.. Min soppvägran slutar i en tallrik med lite potatis, lite färdigsås med 3 miljoner kalorier och 3 små brysselkål (pluralis kålar?). Jag skyfflar i mig det och tänker vemodigt på att jag hemma – äsch, förr i världen, jag är ju hemma nu – skulle ha gjort en fräsch sallad.. Ja jag vet att kvinnorna i många sydliga länder går omkring i svarta kläder, bär långa svarta handskar, dricker hett te och att det skulle vara susen mot värmen men det finns saker som jag inte tror på här i världen och det är en av de sakerna. Hördu kökschefen, ska vi ta ett litet snack om soppa och värme nån dag? Skulle kunna ge dig lite ideer.. och det du ser på bilden hade varit kanon idag..
Oh Anne, det gläder mig om du gillar det - måste ibland lufta mig lite..