Dagens känsloläge
Idag känner jag mig som om jag ligger i en sardinburk – fast inte som på bilden med en mycket kär person men ok – det skulle inte funka vid den här värmen i alla fall..
Att aldrig mera laga mat
När jag flyttade in på ålderdomshemmet tog min karriär som kokerska snabbt slut. Vi äter gemensam lunch här nämligen. Dels vill de få ut gamlingarna (nämligen oss..) ur de mjuka fåtöljerna så man har helt enkelt bestämt att i priset för boendet ingår lunch. Och man måste ”avanmäla” sig och om man inte har gjort det och inte kommer till lunch skickas akut/nöd/expressen med blålampan i högsta hugg upp till din lägenhet för att kolla om du trillat av pinn där. I och för sig en bra grej,..
Köket jag har är pyttelitet och varje sked som läggs någon stans måste först få en plats och något annat måste flyttas. Det innebär att det inte är dagens höjdpunkt att laga mat. Och jag anammade genast detta med lunchen och nu känns det som om jag inte har lagat någon mat på säkert hundra år. Minns när flickorna kom hem från skolan och sniffade sig fram till dörren och antingen var det tummen upp (pasta) eller tummen ner (ilja stroganoff). Ja, man kan ju inte laga pasta varenda eviga dag.. På den tiden var det aldrig någon som kommenterade min matlagning, man skyfflade tyst i sig den eller man skyfflade inte i sig den och jag tänkte väl inte mera på det. Nu på äldre dagar säger båda flickorna att jag lagade jättejättegod mat – ack ja, flickor, det hade ni kunna kläcka ur er tidigare och jag som trodde att min matlagning var ytterst medioker.
Men nu har jag lärt känna verklig medioker mat nämligen här på ålderdomshemmet. De frossar i tjocka såser, paneringar, kolhydrater, grönsaker som du kan sörpla i dig, så mjuka är de (eller tror de kanske att vi inte kan tugga längre?), puddingar stinna av kalorier. Gick genast upp flera kilo och de sitter järnhårt på min mage nu. Är tacksam för att modet föreskriver lätta och vida sommarklänningar.. Efter det att min kamp att slippa pilla ut köttbitar ur maten försöker jag nu ta sats och be dem sluta upp med att göda oss här..
Om ensamhet på äldreboendet
Ibland är det kanske inte så där lätt som en plätt att flytta in på ett äldreboende. De säger att ju äldre man blir detsto svårare blir det men när jag kom tillbaka från en kort resa till Göttingen kändes det skönt att ”komma hem” och det är hem nu. Fick besök av en annan äldre väninnan som förundrad såg sig omkring i min lägenhet och sa att ”ja men det känns ju här som vanligt” och för mig var det skönt att komma hem.
Nyligen satt jag i biblioteket och väntade på lunchen. Det rummet är det enda med en ordentlig AC så det var inte litteraturen som lockade utan lite svalka.. så ytlig är jag.. Där satt en annan kvinna som inte såg glad ut och jag kan ju inte låta bli att snacka ihjäl folk – om de inte ser jätteilskna ut, då vågar jag inte. Nej, hon såg inte glad ut och som vanligt börjar men med att fråga hur länge hon har bott här och i motsats till fängelse kan man ju inte fråga när hon kommer ut för vi vet ju inte när det blir dags med ”fötterna först”. I vilket fall som helst kände hon sig ensam och efter lunchen gick jag in dit igen för att se om hon var kvar och kanske ville ta en kaffe med mig men hon var borta men nästa gång, då ska jag hoppa på henne igen.
När jag flyttade in här bjöd jag in grannarna i min korridor så man lär känna varandra men det kom NJET från alla utom från ett trevligt par som kom och upplyste mig om vad man gör och inte gör här. Alltså man bjuder inte in varandra i lägenheterna utan man sitter i stolarna som står strategiskt placerade om man skulle känna för att rasa ihop under vägen till sin lägenhet. Hur kul är det att sitta där kanske.. För mig var det liksom lite självklart att bjuda in men nu har jag lärt mig – men slutar ändå inte med att snacka ihjäl folk.
Satt igår utanför huset och njöt av kvällssvalkan och doften av liljorna och bredvid mig satt en trevlig äldre dam (observera här bor mest DAMER, dels för att de är så fina, dels för att det är säkert 80% kvinns. Vart tar farbröderna vägen? ) I vilket fall som helst enades vi om att hyra ett källarutrymme tillsammans och tanken på att kanske komma över lite plats i min skrubb gjorde mig lycklig tilll max och när jag gick hem körde jag om min lilla farbror som långsamt rullade fram med sin krokiga rygg och som alltid ler så glatt när han ser mig och jag hälsar på honom och genast sträckte han på sin krokiga rygg och hälsade och sa ”oh jag tycker så mycket om era klänningar”. Tja, tacksam tar man emot allt nu för tiden..
Tomten knackar på dörren när det är 36 grader ute
Jag brukar kunna oja mig över att julen börjar i september – men i år slår vi alla rekord. Ute är det 36 grader och vi gamlingar försöker överleva temperaturhelvetet och vad skådar mitt öga på snabbköpet??
JULKEX I JULI!!!!
Alltså nu rinner inte bara svetten längs min rygg – nej, julkakorna dryper säkert också av smält choklad..
Ännu en dag här i mitt pensionärsliv
Ännu en dag här i mitt pensionärsliv – solen skiner som om den ville ta kål på alla, det kommer att bli varmt, idag kanske bara 25+ men över helgen 36 grader.. Puh.. det blir en ”bortslängd” dag för inte orkar jag göra något ute. Åka till sjön och bada? Nä tanken på att stå i en ändlös kö vid kassan (för jag inte vant mig vid att man även där kan beställa biljett per internet) inklämd mellan kladdiga uppblåsta badringar och luftmadrasser efter det att jag överlevt en halv dagsvandring från tågstationen till badet. Tänk när en hade en bil.. Alltså vad återstår? Stanna hemma, rulla ner markisen och öppna korsdrag. Men vem ska klaga som inte behöver jobba i värmen.. Vi har ju en pool (inomhus) här på ”hemmet” och tanken slår mig – en pool utomhus.. wow, vore det inte klokt att satsa på det nu när enligt kloka hjärnor klimatkatastrofen lurar runt hörnet eftersom det inte längre är fem i utan fem över tolv.. Men med insyningsskydd tack, för vi här motsvarar inte det aktuella – ja inte något alls förresten – skönhetsidealet.. Fnissar lite vid tanken på rollatorrallyt på morgonen för att lägga sin handduk på bästa platsen..
Pole position på äldreboendet
Nu har jag upptäckt en ny uppgift. En dam som rullar med i rollatorgänget har svårt att ta sig fram och när det plingar i matklockan sätter hon sig på sin rollator och rullar baklänges fram och stötter iväg med sin käpp. Jag frågade om jag får hjälpa till och det fick jag – med ett lite tveksamt men tacksamt nickande – och jag sa ”fötterna upp” och sköt iväg med henne så det bara ven om det och se där – vi fick pole position till lunchen! HA! där fick de andra! Frågade henne om det gick för fort men fick ett finurligt leende tillbaka.
Ja, som vi var inne på tidigare. Äldre människor blir varken trevligare, vänligare eller klokare, bara genom att ha åldrats,…