Hade i natt satans ont som jag trodde i ett revben. Har ju hostat lungorna ur min hals – aj, aj, det var tyska.. – och tänkte att jag kanske lyckats att knäcka ett. Tanten har ju blitt äldre och schelettet skörare. Valde mellan sjukhusen i närheten – där jag samlat erfarenheter som jag inte vill skryta med – och mitt favvosjukhus, militärens sjukhus där de har trevliga och tjusiga unga läkare så att även ett gammalt öga också får fröjda sig lite. Ligger visserligen långt från mig så det blir multo €€€€ med taxin.. Så det blidde militärsjukhuset. Lite skoj ska man väl få ha, va..

Den unge läkaren som verkade mycket kompetent och trevlig, inte som de där såskopparna som jag var inlagd hos förra månaden och som inte lyckades göra en enda undersökning under 5 dagar, efter vilka jag lämnade etablissemanget och svor eder och förbannelser över dem. Bekymrad rynka i pannan hos den unge svärmorsdrömmen, tryckte på stället där det är aj-aj-aj, tryckte, kallade dit den förste läkaren, sen den andra, sen försvann de och jag slumrade till lite, fick ligga skönt med liten filt. Sen kom de alla in och sa att det antar att det är en

maligne Raumforderung ungefär

något som är elakartat och som kräver plats.

Tjusigt namn på en vanlig gammal bonnkräfta, smälter riktigt på tungan men under den ligger bonnkräftan i alla fall och lurpassar. Vad de än kallar den. Nu är det kanske inte det och jag ska kontakta min vanliga onkolog för de var ense om att det är bättre om e n person har hand om det. Hitintills har jag ju alltid ploppat upp ur lådan som den där spiralpajasen och det ska en väl den här gången också – o m det skulle vara som de antar.. Svärmorsdrömmen kan ju också ta fel..

. (Bild Sophie Herken)