Nästa klokhet av författarinnan von Kürthy:
”Hur jag förhåller mig till festligheter förändrar sig ju äldre jag blir. Förut var det karneval och tjolahej och hopp. Nu är det snarare kafferep som gäller. Jag älskar att sitta vid bordet med käraste vänner. Jag älskar det fria och öppna sätt som särskilt kvinnor ofta talar med varandra”.
Författarinnan Ildiko von Kurthy säger:
”Bara den som kan glömma sina illusioner, som kan anpassa sina förväntningar till realiteten och den som mognar med besvikelser kan uppleva ett långt kärleksförhållande” (Bild Sophie Herkens bok ”Natten”)
Egentligen kunde jag bara vara tacksam för att jag sluppit undan en idé som jag hade kläckt ur mig, men jag är faktiskt skitsur. Har hört av många tanter att de känner sig ensamma, inte känner så många här och tänkte att det kan vi väl fixa till. En kvällsträff kanske en gång i månaden när vi snackar och lär känna varandra, fixade rum, plakat etc men hade missat vakthavande hunden (som inte släpper en djävel över bron) inför chefen för vårt hus. NJET!! I det rummet där jag hade tänkt det får vi inte vara för
a) tänk om någon verkligen dårfink skulle ta med en flaska öl och det skulle bli en fläck på borden? Oh, vågar knappt skriva en så hemsk mening..hoho.. Med gamlingar är det som med småbarn, man kanske inte ska lägga fokus på design (fast det är ett annat kapitel, där skulle jag kunna säga en del också om designen här.. försökte påpeka att den nya generationen pensionärer kanske inte har såå stort behov av plysch och fransar på blommiga möbler men det ville ingen lyssna till) utan på hållbarhet. Till detta kan nämnas att det ligger en nästan vit heltäckande matta (vem har sånt idag?!?) i alla lägenheterna och med en gammal darrig hand och ett glas rödvin kan det gå åt pipsvängen..
b) ovanför rummen bor ju någon och även om vi alla hör lite visset nu för tiden så är det kanske inte dags att sussa redan mellan 19-21 en gång i månaden? Och var det redan när huset byggdes planerat att sällskapsrummen bara skulle vara showrum? Tydligen..
Vi skulle förpassas till entreen där dörren går upp och ner och folk kliver igenom och det låter ju väldigt trivsamt så jag sa att då får det vara och de som inte känner någon annan får väl leva med det då. Jag behöver inte flera sociala kontakter men jag är skitsur nu och kan vara långsint som en elefant..
Förstår liksom inte vart tiden tar vägen – ska den fortsätta att rasa iväg så här så kan du snart plocka fram den lilla svarta .Här på hemmet uppdagas små rivaliteter – något som jag inte varit med om sen flickskolan – ja på min tid fanns det sånt, säkert otänkbart idag – jag menar flickskolan …
En tant har tydligen trott att hon kunde lägga rabarber på mig privat men jag har så mycket annat roligt att göra att jag liksom inte hinner med henne och att fylla hennes sällskapsbehov. Skyller faktiskt ofta på att jag översättarjobb att göra – vet, det är inte schysst – och igår hade jag biljard”undervisning” och hon gick förbi och kastade in i rummet ”jaha, för det har du tid, men inte för mig..” och jag har nu gått och varit förbannad för det hela dagen. Har inte lust att plocka fram storsläggan men börjar åtminstone leta efter den, utifallatt.. Sen ber hon mig att jag som ”inredningsexpert” ska komma och hjälpa henne med vad hon kan ändra på i sin otroligt kaotiska våning. Jag lyckades knipa käft med att det bästa vore en container och en sån där rutschkana. Varje förslag jag gjorde blockerades av ”oh nej, det behöver jag verkligen” och varför man för en pytteliten lägenhet behöver förutom sängen, två bjässiga fåtöljer, 3 stolar och 4 pallar, 5 små bord gick inte att analysera. Hon skulle behöva lianer för att ta sig fram i sin lägenhget. Jag har här som varnande exempel i de flesta lägenheterna att inte samla på mig all Herrans skräp, det tycks vara en åldersmani. Men mina döttrar skulle säkert utan problem beställa container och rutschbana och jag? Jag bryr mig inte – huvudsaken är att de är lyckliga..
Ledsen om jag skrämde upp er med diagnosen, som de förtjusande läkarna (det är det jag säger, man kan inte lita på något längre här i världen..) på sjukhuset kom fram till, för nu är det inte mera cancer det gäller – senaste erbjudandet är istället en mycket allvarlig störning i min blodkoagulering för jag var hos min onkolog idag och han var mycket allvarlig och menade att jag helst inte skulle utsätta mig för det minsta lilla våld och allra helst inte trilla på skallen (som är min specialitet) för det skulle utlösa ordentliga blödningar inomhus och särskilt skallen gillar inte sånt. Man ser på min kropp att något är knas för jag har stora fält av mörklila hud. Men nu spottar vi i händerna och går vidare, på torsdag datortomografi och nästa vecka den rara onkologen igen och hoppas han inte ser lika lessen ut som han gjorde idag..
Som liten extra utmaning strejar trafikbolaget så det gäller att kryssa sig fram i den här röriga storstaden, vilket naturligtvis tar massa längre tid och man står där och väntar på bussen istället och den kommer och är så full att väggarna böjer sig men lilla tanten skjuter in rollatorn lite grand och tränger sig på med en fot och lyckas komma med i alla fall för inte kan ju chaffisen stänga dörren med halva tanten inne. Ser illa ut att vara så otrevlig mot en handikappad pangis… aj-aj-aj..
Hade i natt satans ont som jag trodde i ett revben. Har ju hostat lungorna ur min hals – aj, aj, det var tyska.. – och tänkte att jag kanske lyckats att knäcka ett. Tanten har ju blitt äldre och schelettet skörare. Valde mellan sjukhusen i närheten – där jag samlat erfarenheter som jag inte vill skryta med – och mitt favvosjukhus, militärens sjukhus där de har trevliga och tjusiga unga läkare så att även ett gammalt öga också får fröjda sig lite. Ligger visserligen långt från mig så det blir multo €€€€ med taxin.. Så det blidde militärsjukhuset. Lite skoj ska man väl få ha, va..
Den unge läkaren som verkade mycket kompetent och trevlig, inte som de där såskopparna som jag var inlagd hos förra månaden och som inte lyckades göra en enda undersökning under 5 dagar, efter vilka jag lämnade etablissemanget och svor eder och förbannelser över dem. Bekymrad rynka i pannan hos den unge svärmorsdrömmen, tryckte på stället där det är aj-aj-aj, tryckte, kallade dit den förste läkaren, sen den andra, sen försvann de och jag slumrade till lite, fick ligga skönt med liten filt. Sen kom de alla in och sa att det antar att det är en
maligne Raumforderung ungefär
något som är elakartat och som kräver plats.
Tjusigt namn på en vanlig gammal bonnkräfta, smälter riktigt på tungan men under den ligger bonnkräftan i alla fall och lurpassar. Vad de än kallar den. Nu är det kanske inte det och jag ska kontakta min vanliga onkolog för de var ense om att det är bättre om e n person har hand om det. Hitintills har jag ju alltid ploppat upp ur lådan som den där spiralpajasen och det ska en väl den här gången också – o m det skulle vara som de antar.. Svärmorsdrömmen kan ju också ta fel..
. (Bild Sophie Herken)
Jag fick aldrig vara med i luciatåget, för lång och för bråkig..