Häromnatten började rummet dansa runt och det blev ett förskräckligt dansande och snurrigt i mitt arma gamla huvud. Jag har varit med om det en annan gång och det kallas TIA och är en förvarning för slaganfall, alltså satt jag inte länge och tänkte att nä, det går nog över, sängen dansar inte fast det känns som det, schåpa dig inte… Inte kan jag ringa på ambulansen för sånt, inte, man måste ju nästan vara halvdöd innan och bära huvudet under armen som vi säger här.. Men det blev ett väldigt dansande ,så jag ringde på hemmets sos-telefonen och ett flickebarn från vårdavdelning kom inskuttande och tittade sorgset på mig. Ja, här pinglar vi gärna på ambulansen och det gjorde flickebarnet utan att inspektera om huvudet satt kvar eller inte och jag bad att få klä på mig lite, hade bara t-shirt och underbyxa på mig och man vill ju piffa till sig lite när de trevliga ambulansfarbröderna kommer och med bekymrad blick undrar, hur det står till här då. Men nej, flickebarnet förbjöd mig detta men tillät mig i alla fall att ta på badrocken.
De käcka unga männen satte mig i en rullande stol och körde ner mig i ambulansen och in på sjukhuset. Efter flera timmar, tror jag somnade till flera gånger mellan varven, kom man fram till att det inte var en TIA och jag fick åka hem igen. Men den här gången blidde det inte skjuts med trevliga gossar utan jag fick knata ut till sjukhusets ingång och där stod jag i min badrock – tänk om jag stått där i underbyxor och t-shirt.. – och min tofflor och klockan var 3 på natten så det var ju inte någon större publikstorm – tack och lov – men det kändes i alla fall lite konstigt. En 79-årig kropp är ju inte mycket att hänga i julgranen, va.. Ringde på en taxi, för tanken på att ta bussen hem i badrock kändes inte så frestande – fast här i Berlin skulle ingen ens titta på en utan tänka, ok, galen pangis igen. Taxichauffören tittade visserligen lite oroligt på mig, ville väl veta om jag vore på örat och kanske tänkte lätta på trycket i hans taxi men körde mig snällt hem och nu hade väggarna bestämt sig för att inte dansa runt längre, så klarade mig den här gången.. Fast nu när jag bor här har jag flyttat för långt från mitt favvo-sjukhus, arméns sjukhus, som dels har en fantastiskt rykte, men främst har tjusiga unga läkare i soldatuniform så att det är en fröjd för ett gammalt öga.. ack, ack.. När jag låg där sist och knappt vaknat upp ur komat kom chefsläkaren in på inspektion med en skock studenter i sitt släptåg. Jag vaknade till och såg läkaren och pep fram ”Gudars, vilken snygg karl ni (vi niar är..) är”. Studenterna fnissade och han log charmant och tackade.Den här gången kunde jag utan problem knipa käft..
Blåsten får den mans/kvinnohöga (här använder vi gender, jawohl!) vassen att bölja graciöst och så mjukt, den dansar och böjer sig mjukt och till det hör man fontänen som porlar och som tyvärr en del klagar över så att den måste stängas av mellan varven (och jag som trodde att vi gamlingar hör lite visset, men icke säger Nicke) och jag lägger mig ute på balkongen och drömmer mig bort till en ö i Östersjön, Fårö min älsklingsort.. Tänk vilken lycka att få bo så här i miljonstaden Berlin.. (Foto på graffiti av Banksy)
Vad säger man om vad som händer där regnbågen går ner? Ska det finnas en gömd skatt där (som jag väldigt gärna skulle vilja hitta..what a dream.. då skulle jag inte behöva oroa mig för om jag fixar det här ekonomiskt eller inte) eller är hela vårt äldreboende den gömda skatten? Fast jag tvivlar starkt på att någon skulle betrakta oss gamlingar som en ”skatt”, vi kostar ju bara pengar (tillåt mig att uppkäftigt påpeka att vi faktiskt har betalat in dem också..) och står och fumlar med småpengarna vid snabbköpskassan till hela kassaköns förtrytelse. Ja, ja, vänta bara..
Jag har ju en ”kompistant” här som jag brukar skjuta sittande baklänges (det vill säg hon sitter baklängen) på sin rollator och dundra förbi rollatorkaravanen när vi ska äta. Idag var det dessutom salladsbarsdag och då gäller verkligen att inta pole position och de andra vek respektfullt åt sidan när vi ångade fram. Jag hade inte sett henne på ett bra tag och idag satt hon och väntade på hissen och jag blev jätteglad och sa ”oh, det var länge sen vi sågs, är allt bra?” och ja, tack och lov, allt var bra. På såna här ställen är det inte självklart att man kommer tillbaka om man blir hämtad med ambulansen som ofta tar sig hit. Antar att den svarta bilen som hämtar kistorna diskret kör ner i garaget och vi alla vet, att det är den vägen vi ska vandra, respektive åka..
Hade aldrig trott att det skulle kännas så ”normalt” att bara umgås med ”gamlingar” (säger jag som snart blir 80… ho-ho) men det har blivit det och en del är faktiskt både roliga och kloka och har mycket att berätta och om jag inte bodde här hade jag säkert aldrig pratat med dem. Men klart, den andra sorten finns också, de ser inte glada ut, svarar inte på tilltal och tittar ogillande på mig när jag susar förbi dem. Precis som restaurangchefen som jag lyckats få som ärkefiende och som gör en stor lov runt vårt bord när han svassar runt och kråmar sig för de andra. Min blick borrar sig i hans rygg.. Jag långsint? Ok, medger det..
Idag lyckades jag med det som jag bävat inför sen jag flyttade in här den 27.3.2023. Jag välte en HEL kaffekopp och kaffet rann över bordet, smög sig in under glasplattan som jag lagt på mitt fina antika bord för att s k y d d a det och sen rann det som niagarafallet ner på den nästan V I T A heltäckande mattan (om vita heltäckande mattor på ett äldreboende är ju ett annat kapitel.. suck..). Jag har skrubbat, har tvättat med diskmedel (tips av portvakten), skrubbat med vichyvatten (tips av andra) och än är det blött men ack, ack, ack… nu är det fritt fram för nästa fläck – och jag som kryper fram långsamt med darrande hand när jag har kaffe eller rödvin i glaset.. Tji fick jag..
Vart tog sommaren vägen? Det känns som om det luktar sensommar ute nu fastän jag inte hunnit med sommaren riktigt än och bävar lite inför hösten som kommer. Har idag varit duktig flicka, har städat, tvättat, sprungit upp och ner för att lägga rabarber på torktumlaren – sån lyx hade jag inte i min gamla lägenhet, där använde jag handdukarna som hard-core peeling men nu är det slut med peelingen, nu är de bara mjuka och så fluffiga. Har också sorterat in papper som vuxit till en oroväckande hög så nu är det ordning på torpet. Eller lite ordning i alla fall.. Men den där lilla känslan av sensommar är där i min kropps alla celler – även de elaka som ställer till allt elände i min kropp -, sommaren – vart tog du vägen? Tänker du lämna oss redan? Det känns också lite ensamt här efter det att ena dottern bott här några dagar och det var helt underbart, nu är jag solo igen. Tänk vilken lycka att få uppleva de vuxna döttrarna igen.
Imorgon är det måndag, har en lång lista på to-do och det är bra, då går jag inte omkring och sniffar på sensommaren och blir lite smådramatisk..
Ja, som vi var inne på tidigare. Äldre människor blir varken trevligare, vänligare eller klokare, bara genom att ha åldrats,…