Förstår liksom inte vart tiden tar vägen – ska den fortsätta att rasa iväg så här så kan du snart plocka fram den lilla svarta .Här på hemmet uppdagas små rivaliteter – något som jag inte varit med om sen flickskolan – ja på min tid fanns det sånt, säkert otänkbart idag – jag menar flickskolan …
En tant har tydligen trott att hon kunde lägga rabarber på mig privat men jag har så mycket annat roligt att göra att jag liksom inte hinner med henne och att fylla hennes sällskapsbehov. Skyller faktiskt ofta på att jag översättarjobb att göra – vet, det är inte schysst – och igår hade jag biljard”undervisning” och hon gick förbi och kastade in i rummet ”jaha, för det har du tid, men inte för mig..” och jag har nu gått och varit förbannad för det hela dagen. Har inte lust att plocka fram storsläggan men börjar åtminstone leta efter den, utifallatt.. Sen ber hon mig att jag som ”inredningsexpert” ska komma och hjälpa henne med vad hon kan ändra på i sin otroligt kaotiska våning. Jag lyckades knipa käft med att det bästa vore en container och en sån där rutschkana. Varje förslag jag gjorde blockerades av ”oh nej, det behöver jag verkligen” och varför man för en pytteliten lägenhet behöver förutom sängen, två bjässiga fåtöljer, 3 stolar och 4 pallar, 5 små bord gick inte att analysera. Hon skulle behöva lianer för att ta sig fram i sin lägenhget. Jag har här som varnande exempel i de flesta lägenheterna att inte samla på mig all Herrans skräp, det tycks vara en åldersmani. Men mina döttrar skulle säkert utan problem beställa container och rutschbana och jag? Jag bryr mig inte – huvudsaken är att de är lyckliga..
Ledsen om jag skrämde upp er med diagnosen, som de förtjusande läkarna (det är det jag säger, man kan inte lita på något längre här i världen..) på sjukhuset kom fram till, för nu är det inte mera cancer det gäller – senaste erbjudandet är istället en mycket allvarlig störning i min blodkoagulering för jag var hos min onkolog idag och han var mycket allvarlig och menade att jag helst inte skulle utsätta mig för det minsta lilla våld och allra helst inte trilla på skallen (som är min specialitet) för det skulle utlösa ordentliga blödningar inomhus och särskilt skallen gillar inte sånt. Man ser på min kropp att något är knas för jag har stora fält av mörklila hud. Men nu spottar vi i händerna och går vidare, på torsdag datortomografi och nästa vecka den rara onkologen igen och hoppas han inte ser lika lessen ut som han gjorde idag..
Som liten extra utmaning strejar trafikbolaget så det gäller att kryssa sig fram i den här röriga storstaden, vilket naturligtvis tar massa längre tid och man står där och väntar på bussen istället och den kommer och är så full att väggarna böjer sig men lilla tanten skjuter in rollatorn lite grand och tränger sig på med en fot och lyckas komma med i alla fall för inte kan ju chaffisen stänga dörren med halva tanten inne. Ser illa ut att vara så otrevlig mot en handikappad pangis… aj-aj-aj..
Hade i natt satans ont som jag trodde i ett revben. Har ju hostat lungorna ur min hals – aj, aj, det var tyska.. – och tänkte att jag kanske lyckats att knäcka ett. Tanten har ju blitt äldre och schelettet skörare. Valde mellan sjukhusen i närheten – där jag samlat erfarenheter som jag inte vill skryta med – och mitt favvosjukhus, militärens sjukhus där de har trevliga och tjusiga unga läkare så att även ett gammalt öga också får fröjda sig lite. Ligger visserligen långt från mig så det blir multo €€€€ med taxin.. Så det blidde militärsjukhuset. Lite skoj ska man väl få ha, va..
Den unge läkaren som verkade mycket kompetent och trevlig, inte som de där såskopparna som jag var inlagd hos förra månaden och som inte lyckades göra en enda undersökning under 5 dagar, efter vilka jag lämnade etablissemanget och svor eder och förbannelser över dem. Bekymrad rynka i pannan hos den unge svärmorsdrömmen, tryckte på stället där det är aj-aj-aj, tryckte, kallade dit den förste läkaren, sen den andra, sen försvann de och jag slumrade till lite, fick ligga skönt med liten filt. Sen kom de alla in och sa att det antar att det är en
maligne Raumforderung ungefär
något som är elakartat och som kräver plats.
Tjusigt namn på en vanlig gammal bonnkräfta, smälter riktigt på tungan men under den ligger bonnkräftan i alla fall och lurpassar. Vad de än kallar den. Nu är det kanske inte det och jag ska kontakta min vanliga onkolog för de var ense om att det är bättre om e n person har hand om det. Hitintills har jag ju alltid ploppat upp ur lådan som den där spiralpajasen och det ska en väl den här gången också – o m det skulle vara som de antar.. Svärmorsdrömmen kan ju också ta fel..
Lever fortfarande – har inte hört av mig på länge för jag hade så mycket att göra och jag hör till de minimal effektiva människorna som inte kan sluta att jobba så länge som något ligger på skrivbordet och tittar uppfordrande på mig.
Här på hemmet har julen haft sitt intågande. De vänliga kvinnsen i receptionen har smyckat och gjort så fint och överallt lyser det varmt och det glittrar. Är lite orolig för att det kommer att verka så kalt när de plockar ner allt. Det har bakats våfflor och annat och den doften var klart bättre än från dagens lunch – kål…blä..
Vi har också haft en julfest – julfest på ålderdomshemmet, det var något som jag hört talas om och alltid tänkte: ”inte med mig – never ever” och tjosan, där satt jag nu. Vi fick dela upp oss i två grupper för att få plats och stämningen var hög. Sorlet steg – det är ju också så att när man hör lite risigt, då skriker man gärna lite högre, särskilt efter några glas skumpa. När stämningen var på max öppnades dörrarna till köket och in tågad all personal – allt från trädgårdsmästare till köksfolket – med jultallrikarna, överste chefen dirigerade. Det var som på de där filmerna man ser från lyxkryssningar där de tågar in – ok, våra hade inte tomtebloss – . Publiken jublade, damerna i sina finaste glittrande klänningar och med kronjuvelerna. Det är ju ett ”förnämt” hem så damerna har tydligen många kronjuveler. Jag hade visserligen tagit av mig jeansen men lite vägrade jag att glittra till mig, för jag inser att faktum är att nu sitter jag på ålderdomshemmet och har julfest. Och det är inget fel i det – saker och ting förändras men min önskan till alla om en GOD JUL består!
Först bodde jag ståndsmässigt på minst 200 qm, sen blidde det 56 qm och nu 36.. Hur många qm har kistan? 1? Men man säger ju här att sista skjortan inte har någon ficka, inte ens till en liten, liten näsduk? Nä..Ja man får rätta apptiten efter maten – nä, det blev fel ordspråk.. I vilket fall som helst har det nu varit min hobby att flytta runt alla saker för jag inbillar mig att det ska bli bättre. Jag har nu bott här i ett halvt år och flyttcirkusen pågår för fullt och idag tänkte jag att, ja men där har jag ju också redan haft de svarta jumpersarna. Idag flyttade jag också in flaskbaren i kammaren och grytorna fick flytta dit där flaskorna förut stod.
Jag har haft turen att komma över en källaren – min lycka!! så nu kan man andas i klädkammaren igen, för säsongvaran flyttar upp och ner, just nu har sommaren flyttat ner i källaren och ändå måste jag dra in magen när jag ska in i kammaren. Källare är svåra att få här – finns inte en till varje lägenhet, ngn måste dö först och så kom jag över den. Jag tjatade på damerna på kontoret så till den grad att jag tror att de sa: Ge människan en källare så vi slipper ha henne här varje dag – och ja, nu slipper de mig. Tjat lönar sig…
Jag ser på nätet fantastiska anordningar för hur man ska hänga upp 20 byxor med en galge och vad vet jag och när sen saken kommer från Kina är det bara skrot och jag lovar mig själv – never ever – tills nästa gång. Jag kan hänge mig åt bilder i IKEA-katalogen där skor är sorterade i färg, samma med tjusigt rullade slipsar (om sådang behövs), ordnade i färg eller mönster och nu är jag på jakt igen efter passande lådor till skåpet. Ni svenskar anar inte hur bra ni har det med era inbyggda garderober – här sitter ordförande i avundsjuka-kommitteen..
Tack kära du här härliga lagoma sensommardagar!