Det ligger en trög, loj och lite tungflytande stillhet över ålderdomshemmet. På eftermiddagen kommer familjemedlemmarna och absolverar sina frivilliga (eller plikt-) besök hos gamlingarna, som – det ska ni veta ungdomar – blir jättelyckliga över besök. Då sveper en yngre stämning in över hemmet, skratt, kramar, leenden. Jag kämpar med mitt dåliga samvete – borde hurta runt några kvarter men har INGEN lust, fast temperaturen är perfekt. Men jag hann i alla fall ladda om mina vecko-medicinburkar och kom på att jag nog borde prata med min husläkare, för eftersom jag har flera byggplatser och olika specialistläkare, så tror alla att det bara är hen som ordinerar något och det kan bli lite knasigt med blandningen men så är det, inte kollar man upp vad kollegan skriver ut, nä.. Alltså upp till husläkaren!
För övrigt verkar det som om tanterna här på ålderdomshemmet har bestämt sig för att sätta mig på plats. En gång i månaden har vi ”köksprat” där de nya kökscheferna är med och man kan diskutera med dem. De är faktiskt riktigt ok och bemödar sig verkligen och jag var inte det minsta ilsken. Det finns hopp om bättring men jag är tydligen som en molotovcocktail som man slänger in i tantsamlingen. Det spelar ingen roll vad jag säger, genast är alla tanterna överens om att, nä, sååå är det verkligen inte, ALLT ÄR PERFEKT.. men när man sen pratar en och en med dem, då gnälls och gnisslas det minsann. För de verkar jag tydligen vara en riktig terrorist men det överlever jag med.
På det här plakatet står det ”gå ut och krama gamla tanter”. Absolut!! Det kanske hjälper..
0 kommentarer