Det är knappt så att man vågar tro det – skulle äntligen ett pyttelitet, pyttelitet förslag ha fallit i bördig jord för styrelsen? Vi har tjatat om att huset efter kvällsmaten är som ett krematorium, dött och tyst. Ja, jag vet, vi är fruktansvärt gamla och trötta men en liten timme lite socialt liv? Skulle inte vara illa för en hel del människor men de vågar antagligen inte komma. Alltså de trevliga medarbetarna i reception serverar oss olika dricka och vi kan sitta i foayen och jag har idag försökt aktivera några till att komma och har hitintills sett mycket förvånade och tvivlande ansikten men om vi inte börjar häcka oss där nu så dras det snart in med kanske en lite syrlig och skadeglad kommentar ”Vad var det vi sa…” så håll tummarna att jag inte måste sitta där ensam och allena och käka räkost..
Hä? säger du säkert, vaddå elektrisk häst? Sedan mitt hjärtstillestånd har jag ju en egen inbyggd defibrillator, en defi to go så att säga. Den har alla åren varit tyst och snäll, dvs. mitt hjärta har varit tyst och snällt och i söndags var jag kyrkvärd och vi får just välsignelsen när det känns som om en elektrisk häst sparkat i mitt bröst, hela kroppen skakade. Jag förstod att jaha, nu var det dags och blev uthjälpt av rara människor och satt där lite eländigt när hästeländet bestämt sig för att sparka till en gång till. Tro mig, det är inte roligt, hela kroppen skakar och man känner elektriciteten i kroppen, är det så den elektriska stolen jobbar tro… Men jag ska väl vara tacksam för att min lilla to go gjorde sitt jobb, för annars hade det blivit tyst från ålderdomshemmet. Nu försöker jag att inte ständigt lyssna inåt och tänka ”oh hoppas det inte händer igen” för då händer det säkert. Tyst nu din gamla häst, det räcker!!
På vårt ålderdomshem råder absolut förbud att uttala ordet DÖDEN! Kära Astrid Lindgren, du kloka, du började alla telefonsamtal med din syster med ”Döden, döden, döden”. Och ändå vet vi väl alla att vi alla kommer ut härifrån med fötterna först, det vill säga om jag en dag inte kan betala kostnaderna så kommer jag ut med huvudet först och med den bostadsbrist som finns i Berlin landar jag under en bro någonstans – och det känns inte så där riktigt lockande. I vilket fall som helst vill jag bli informerad om alternativ och det finns kanske någon annan galning här hos oss som också vill det och eftersom jag efter min första cancer (då var jag säker på att jag skulle dö en ond, bråd och ung – nåja lite ung – död), gick jag med i ett sällskap som informerar oss om sådant. Till min stora förundran märkte jag att lagen har ändrats (pst,pst, hemligt, hemligt..) och att det visst funkar och går och att ett ”assisterat självmord” är tillåtet. På tyska säger man frivillig död istället för självmord, låter kanske lite mera som sommarvind istället för höstrusk. I vilket fall som helst vet de flesta inte ett smack om detta och kära Schweiz – ni förlorar nu en massa ”kunder”.
Nu vet jag det och känner mig lugn och så länge som jag inte är dement kan och får jag själv bestämma och när det blir dags (nä än lever tanten!) kommer det en läkare och en jurist (för det måste vara byråkrati till det sista andetaget, berlinarna älskar byråkrati) hit och jag måste bara kunna rulla upp infusionsrullen själv och behöver inte kasta mig framför tåget eller från en bro, vilket bara förorsakar usch och blää, behöver inte svälta ihjäl mig, vilket klart inte skulle funka hos mig und behöver bara snyggt och prydligt somna in. Är det inte ok? Enda problemet är att barnen kanske inte gillar tanken men hur kul är det med mormor som sitter gaggig i fåtöljen och får man inte bli lite trött i luvan när man är 80+?
JNu stiger jag upp på barrikaderna här på hemmet och vill informera om den nya lagen för det kanske finns en galning till här som tycker det känns tryggt att veta om det hela och inte vill hänga som en vissen tulipan över matbordet på vårdavdelning…
Äntligen kommer solen så högt upp så att jag måste skydda mina kära förfäder som hänger på väggen. Länge, alldeles för länge behövdes det inte och äntligen älskade sol har du kommit tillbaka, var har du varit så länge?!? Nu när vi vadat i grått och dimma i månader förstår väl varje människa varför sydlänningar är så mycket trevligare än vad vi är – ingen människa kan bli glad av ett halvårs grå sörja utanför fönstret. Och nu kan jag börja terrorisera min lite känsliga granne med att släppa ned markisen på morgen för det går per knapp – fick jag ärva av min föregångare, tack för det! – och det hörs lite men so what?! Käraste sol – välkommen!!
eller lite i alla fall. Var en knapp vecka med dotter på vårt älsklingshotel
och jag säger bara – GE MIG ETT LIV I LYX!! eller som någon klok människa sa, att det är roligare att gråta i en Bentley än på en buss.. så sant, så sant.
Men i vilket fall som helst, tillbaka in the real life och satt och förberedde mig för ett besök av allra käraste vänner och tänkte försöka mig på äventyret att göra en quiche. Vad då äventyr? Ja i detta mini-mini-kök blir det ett äventyr men skam den som ger sig men satt och plockade ihop vad jag behöver köpa och kom fram till den logistiskt svåraste punkten när man bor i den här stadsdelen – FÄRSK DILL.. Den där djupfrysta kan du glömma bort och hur jag än letar på de fina affärerna, det finns bara dill paketerad i plast som (dvs. dillen och inte platen..) ser lite vissen ut. Där jag bodde förr, där fanns det i varje kvarter en turkiskt affär och där kunde man gå in och stå i ett hav av dill, persilja, koriander och vad vet jag, färskt, doftande, i massor och i såna (och vissa andra..) situationer saknar jag så mina gamla kvarter, men so what, är nu en stor flicka och ska fixa det här också….
Ja Anne, vad är det för fel på oss??