Här på hemmet bor bland annat en man som lett ett stort och välkänt företag här i Berlin. Han utstrålar makt och position, alltid välklädd, glömmer aldrig den lilla matchande näsduken i bröstfickan och skrider liksom fram i huset, inget spring och hafs och slafs här inte, men nu rinner makten – och hans kilon – liksom av honom. Han blir bara tunnare och tunnare och kavajerna är alldeles för stora – och vart tog den store och mäktige mannen vägen? -och det väcker moderskänslor hos mig – fastän den passande lilla näsduken alltid sitter pefekt men axelklaffarna i kavajerna hänger hjälplöst lösa i luften där det en gång fanns en bred skuldra att luta sig mot.
Och andra, som jag då , lägger på kilo efter kilo.. inga kläder passar längre och ändå äter jag verkligen inte mycket för maten är inte sån som gör att jag får lust att pressa i mig tallrik efter tallrik. Och mina kilon – de sitter där de sitter – som berg – och utgår inte från att jag nu utstrålar mera makt.. Livet är orättvist ibland.. Hur vore det med lite mera makt som kompensation för alla satans kilon?! VA??
Har nu en ny idé igen – min tai chi föll inte damerna och herrarna i smaken (”Vad är det för konstigheter?”) – och vi har ju en rätt fantastisk trädgård, stor och präktig och en promenadväg som slingrar sig genom den. Den vägen används flitigt för mer eller mindre gåbegåvade medboende – rullatorkaravanen är ute varje dag och hur kul är det att bara springa (okej gå) runt som en liten mus i ett hjul – och jag tänkte, varför kan man inte ställa upp kanske 5 olika utomhusträningsapparater så man kan stanna upp och kliva upp på apparaten och jobba lite med armar och ben kanske. Särskilt ben är ju vår onda punkt när vi trillar omkull jämt och ständigt och slår sönder våra sköra höfter, så varför inte lite extra motion för den avdelningen?
Tycker jag är en toppenidé och jag ser redan nu de skeptiska minerna, ”men va, man kan ju kanske göra sig illa” (jisses de är ju fast monterade i marken och sååå mycket kraft har nog inte många att de kan välta med dem), ”tänk om det kommer utbölingar och använder dem” (ja kära nån, hur förskräckligt vore det?) men så kommer argument nummer ett som kommer att knocka ut allt ”men tänk på olycksrisken, vilken försäkring täcker den?!??!!??”. Helst skulle man dra till med att det är farligt för datasäkerheten, ett argument som kan slå ut den starkaste i detta land, där man är hysteriskt livrädd för alla hemliga saker som finns på det livsfarliga nätet..
På måndag har vi nästa möte, vi i ”boenderegeringen”, och redan där ser jag skeptiska miner och när ägaren av alla dessa ålerdomshem ser kostnaderna, då vet jag att saken befinner sig i dödsstötar.. (fast såå satans dyrt blir det inte..) men jag ger inte upp för det, eller skulle jag det kanske?
Vad är detta? EN KASTANJ! Men än lite späd och tunn. Den förmedlar mig att det finns ett liv efter tiden med +-30 grader i skuggan. EN HÖST!! Inte så att jag sitter och längtar höst men när man sitter mitt inne i asfalten och drömmen om strand och vatten förblir en suckande dröm, då kan man få så knasiga tankar. En får ta´t som det kommer!
Nu vet jag varför jag bor här på ”ålderdomshemmet”. Glasklart! Hade ställt olika väckarklockor på ringning för när hörapparaterna ligger och har en nattpaus hör jag inte så där värst mycket. Egentligen inte ett skvatt..I vilket fall som helst, alla ringer snällt i tur och ordning och plötsligt hör jag att det ringer igen och tror att det är ipaden och trycker på alla knappar som jag hittar men fanskapet ringer och ringer och ringer. Stänger av den men den ringer fortfarande! Lägger den under flera kuddar.. Färdig att gå och ta en hammare och klippa till den för nästan hela korridoren är snart vaken.. helvete, finns det inget batteri som jag kan ta ur? Nä.. och så märker jag att det är telefonen som snällt ringer som beställt..
Jag får det inte att gå ihop – barnbarnen – och även ”adopterade” barnbarn som jag har fått äran att vara reservmormor till och snart kommer mitt nya reservbarnbarn – har blivit så stora att man kan ha riktig nytta av dem! Jag fattar det bara inte! Ena barnbarnet är fena på dator och när det skär sig hos mig fixar han till det, andra barnbarn utför nu inredningsjobb som jag ALDRIG skulle klara av för jag är alldeles för okoncentrerad och slarvig och vill ha allt färdigt på stubinen. Nu kommer flickorna, förlåt de förtjusande unga damerna, och förvandlar mitt aprikosfärgade kök till ett neutralt vitt kök för aprikoserna skär sig mot det nya gråa golvet. Jag skulle aldrig ha tålamod, det skulle bli rynkor och elände på folien men dessa förtjusande väsen trollar fram vad jag vill ha. Hur kom det sig, när blev de så stora? Kära nån.. och jag älskar dessa underbara väsen även om de skulle ha tummen mitt i handen – som deras mormor har..
Detta är nog ett ganska vanligt fenomen i vår ålder. Att hela tiden få prioritera med utgångspunkt från kroppens nuvarande…