Man kan ju säga att jag har en viss erfarenhet av att dö lite grand mellan varven, förra gången var det 10 minuter och nu var det dags igen. Hade en svår blodförgiftning och det tänkte jag på att ok, blodförgiftning, det har ju alla barn ibland mer eller mindre men icke säger nicke – blir du inte behandlad dör du. I vilket fall som helst svimmade jag väl till på vägen till toa på natten och där låg jag sen på mitt kalla och hårda golv (fast jag har tillräckligt med fett runt mig) och lyckades inte ta mig upp i sängen (där får man för att man ska ha en box-spring-säng..) och inte kom jag på ideen att ringa på nödtelefonen och fram emot morgonen började jag ropa på hjälp och tack och lov hördes det så in kom personalen från vårdavdelningen, satte mig i duschen och sen var det raka spåret till sjukhuset och därifrån minns jag inte mycket innan jag vaknade upp på IVA någon dag senare, fullproppade med antibiotikum och jättestora blodpåsar, Så här efteråt har jag lärt mig att sepsis är mestadels dödlig om man inte genast kommer till sjukan och det var ju kanske tur att jag inte visste om det men okej, har ju en viss erfarenhet i av att dö eller nästan dö. Och nu? nu kryper jag runt här i huset och håller mig ordentligt i ledstängerna för jag går som om jag vore berusad, benen är som gelee och blir andfådd efter 3 meter. Hur länge ska det här hålla på ? Vill inte mera! Och dessutom skulle jag igår ha flygit till Stockholm men det var liksom inte förhandelbart ens.. Nu får det vara slut på allt det här tycker jag..
Det är söndag och en loj stämning lägrar sig över huset. Men redan på morgonen finns det de som ligger ute i rollatorspåret, dvs. vägen som går runt hela huset och i vilket vi jobbar med våra dåliga samveten och rollatorer för de 10 000 stegen måste ju klaras av. Det är så där lagom kul.. och jag som trodde att jag som styrelsemedlem skulle kunna fräscha upp eländet med några gymnastikapparater längs vägen, tänk, vilken höjdare för alla andra musklerna. Såna apparater finns det ju i en del parker och de används flitigt. Men där fick jag tji. Fick inte ens igenom det i styrelsen för där ropades oj och nej och tänk om någon skulle skada sig, och sen skulle stadsdelens alla innevånare komma rusande och använda apparaterna och det fattades bara att man skulle diskutera om det kan gå ihop med bestämmelserna för internet för det är det allra värsta för tyskarna – LIVSFARA BESTÅR!! Men nu blidde det inte vare sig det ena eller andra och vi trampar tappert på i rullatorspåret och jag försöker överleva det med att lyssna på någon podkast men så där riktigt jättekul blir det inte.
Enligt lag måste vi ha en slags regering som utses av de boende och som består av de boende. Naiv som jag är lät jag mig bli invald för 2 år sen och med den ytterst naiva föreställning att jag skulle kunna ändra på det ena eller andra men det har jag nu lärt mig – GE FAN I DET! Om inte regeringen redan vägrade så gjorde företaget det. Har försökt allt från tai-chi, parkparcour, kvällsbar, inbjudan av de som pratar om den nya lagen som tillåter oss att själva bestämma när vi tycker att det räcker med det jordiska – och det i Tyskland! Sensation och det vet de flesta inte om men eftersom vi kommit hit för att hoppa i jungbrunnen, så…!! Ok nu är det ju inte så att folket trängs om att bli valda, segt, segare, segast och återigen känner jag att det kan väl inte vara så att vi av nästan 500 personer inte lyckas få 7 stycken att ställa upp – men så är det. Nu blir det snart val igen och om jag har tur som en bofink tycker de att den där konstiga svenskan inte ska bli vald igen. Håll en tumme, va.. Bild Sophie Herken
Tack till vem? Där uppe? Ja till Honom där uppe för att jag har en halv källare. Till lägenheterna hör en liten skrubb i våningen (och det ska räcka? Var arkitekten vansinnig?) Och om man har en hylla stående på ena smala sidan gällter det att inte bli för fet, för då kommer du inte in i din skrubb (mordhälsning till köket!). Hur någon kan klara sig utan källare är för mig en evig gåta men den kanske hör till rörelsen ”no vaste” vilket jag tyvärr inte gör. Som tur är har jag en smal syster i Stockholm och när jag flyger upp är väskan lika proppfull som när jag flyger tillbaka med nya saker som jag snart växer ur (återigen mordhot mot köket!!) men eftersom min klädsmak är ljusår från min systers smak landar sen en del hos grannarna . Det är verklig återvinning, jag känner mig stolt fast jag är absolut minimalt duktig med sånt. Idag ska de värsta vintersakerna ner i den halva källaren och jag kanske kan ta upp en väska sommarsaker för någon har viskat i mitt öra att det blir sommar i år också.. Bild: Sophie Herken
Gick till soprummet och allt var bra tills jag möter grannarna, ett äkta par, i full uteutrustning och fick ett föredrag om nordic walking och dess nytta och kände inombords hur slöfocken, latmasken och dåliga samvetet kämpade med varandra men idag kommer barnen till deras årliga besök för att tanten har blitt ett år äldre och det anses tydligen vara värt ett besök och skyndade mig in till min lilla lägenhet och försökte bli av med det dåliga samvetet. Snart kommer väl grannarna tillbaka, hurtiga och rödkindade, suck.. äckligt..
Huvudsaken är att ni ngn gång återkommer till oss i Berlin, hör du det!?
Instämmer stort, mycket,gigantiskt mycket till Kerstis inlägg!! Skärselden har jag inga synpunkter på, men tacksamheten efter varje oplanerad ”händelse” du…
45 grader tycks nära helvetet. Eller i alla fall skärselden. Men den tror vi ju inte på. Den togs bort…
Tack min tröstande o läkande o rara kompis! Laddar för i möra…
Tack älskade syster!!