Imorgon ska det visst bli 45 grader – vi närmar oss halva kokpunkten – och det är odrägligt varmt. Har ändå turen att bo lite i det gröna och vi fixar säkert en eller en annan grad lägre än inneerstaden men ändå.. Vi svenskar är inte gjorda för sånt här och tänker med fasa på länder där det är ännu varmare och kvinnorna går täckta i svart uppifrån och ner – gärna syntet. Hur överlever man det?
Här gäller det att hänga på låset till livs medel klockan 8 och sen hem och bomma igen dörrar och fönster och den lilla pytteventilatorn som jag har jobbar livet ur sig. Igår försökte en kompis och jag köpa var sin bättre modell men det fanns inte EN ENDA VENTILATOR kvar på det varuhuset.
Tyckte att jag hade en lysande idee nyss – ner och röja upp källaren men det hjälpte inte heller, nybyggda hus har varma källare. Jag tänkte att jag kunde ju röja upp lite, döstäda lite så att säga, men det blidde inte så mycket bättre utan mina flickor måste nog ändå beställa en liten lastbil från Rumänien och få bort allt. Jag har nu lärt mig att vi gamlingar är i absoluta RISKZONEN och det gäller att dricka, dricka, dricka annars trillar vi döda ner. Okej, för min del är det också okej om det går fort nog, men jag har lärt mig att de inte ger upp innan den gamla tanten lever igen. Totalt onödigt..
Idag kom det till vårt ålderdomshem – förlåt seniorresidens €€€€- en liten grupp som låtsas de är ABBA. Klart att jag skulle dit och lyssna och hela matsalen var fullsmyckad med svenska flaggor, stora och små (passande till midsommar i morgon, suck, hemlängtan) och alla platser var upptagna. Husets damer var finklädda upp till tänderna, de få män vi har hade nog släpats dit med våld, i vilket fall som helst såg de så ut..Det dracks skumpa och vin till och när stämningen kokade till viftades det med armar och händer och några modiga vågade sig på en dans. Men jag satt mest där och var lite sorgsen för att man inte skulle göra så mot Abba (var inte världsklass precis) och kände mig mest som motvallskärring för jag vägrade att vifta med händer hit och dit när de sjöng och klappa takten – har alltid haft svårt för sånt… Och tanken på att ja du, nu är det dags för dig och det här ska vara ditt liv nu som gammal tant… huga…
Berlin är ju inte precis känt för att vara en ”vacker” stad, man talar mera om sopor och annat som folk slänger (helst ställer man ut hela inredningen på trottoaren med en skylt ”skänks bort” och att sen ingen är så där jättehet på en fläcklig och nersutten soffa betyder att den blir stående. Men nu, nu händer något! Lindarna blommar och lämnar en ljuv parfym över hela staden för det verkar som om lindarna är favvos nr. 1 – antagligen de enda som överlever det tuffa livet här. Nu doftar och doftar det och jag njuter och att de släpper ner något klistrigt på bilarna is not my business, har ingen bil längre so what. Man skulle kunna inbilla sig att Berlin är en vacker stad (ni stockholmare ni ska vara tysta och snälla för vi vet hur vackert Stockholm är) i den doften. Men appropos träd – kan någon förklara för mig varför man låter halva trädstammen stå kvar när man fällt trädet – väntar avdelning för trädavlivning på ett under kanske..
Hur lyckas man få en människa totalt utslagen? Jo, jag vet! Som kandidat för ständiga blåskatarrer var det bara en tidsfråga tills jag fick en sepsis eller blodförgiftning som låter så mycket snällare. Jag hittades hemma på golvet, kom iväg till sjukhuset och sen är gardinen neddragen. Har bara hört vad som hände och tack vare läkare som inte hade skolkat förläsningen om sepsis hämtades jag tillbaka till livet (för vilket gång i ordningen… HAN där uppe vill inte ha mig än) och nu anses jag frisk eller så frisk man blir och är totalt utmattad efter att ha gått 20 steg, håller mig i ”relingen” och vinglar omkring och vill bara ligga ner och dö. Hur länge ska det här hålla på? Ja, sepsis förstör muskler och nerver och det har den tydligen gjort ett dunderjobb med. Tar fortfarande ett antibiotikum och tänker varje gång ”Gudars, vad händer när det är slut och jag kanske resistent”. Vet att jag vid minsta varsel ska in till sjukan – har köpt klippkort där – men ska det hålla på så här? Vilka utsikter, va!! Här kommer en liten blomma i allt eländet..
På sista tiden har jag mer och mer märkt att det enda vi pratar om här på hemmet är sjukdomar. Okej, det finns många som inte kommer ut i det rörliga Berlin-livet och inte har så mycket att prata om, alltså tar man ett djupt tag i det ”hemmagjorda” och dessutom hälsar man här på varandra med ”Hur står det till” och det öppnar ju alla portar för längre och djupgående utläggningar. När vi träffas för att äta lunch öppnas det hela av en darrande röst som meddelar vilket elände som hände under natten och sen forsar det på.. jag förkunnade att jag inte vill höra flera eländen till lunchen (som ibland själv är elände nog..) och 6 förvånade ögon stirrade på mig ”vaddå sjukdomar och elände??” så jag är kanske en lite sjukdomskänslig typ. Tänk om de kunde koncentrera sig istället på den lite gräsliga inredningen, möblerna påminner mig och 50-talet, men nä, sjukdomar är mer spännande..
Hjälpligt skulle jag säga, vi fixar allt hjälpligt.. kram