Nu låter jag nog lite dramatisk och jag är inte oroad eller deppad på något sätt men idag ploppade den tanken upp när jag såg rollatorkaravanen till matsalen. Okey, jag vet, det enda som är säkert här i livet att vi alla ska dö någon gång – ingen slipper undan, även om det inte finns rättvisa med rik och fattig och sjuk och frisk, här slipper ingen undan. Men om man bor kvar hemma i sin vanliga lägenhet känns det hela säkert lite mera främmande ”det är inte min grej, det angår inte mig” men tji fick vi, det är allas vår grej och när man redan bor på ett äldreboende känns det närmare, intensivare och mera realistiskt..

När jag ser grupperna av intresserade bo-aspiranter här visas runt, tänker jag ibland, jaha, you are the next one.. Och när jag ser flyttbilen diskret parkera på baksidan och möbler bärs ut – inte in – ja då vet jag att det var dags för någon att vandra vidare..