På sista tiden har jag mer och mer märkt att det enda vi pratar om här på hemmet är sjukdomar. Okej, det finns många som inte kommer ut i det rörliga Berlin-livet och inte har så mycket att prata om, alltså tar man ett djupt tag i det ”hemmagjorda” och dessutom hälsar man här på varandra med ”Hur står det till” och det öppnar ju alla portar för längre och djupgående utläggningar. När vi träffas för att äta lunch öppnas det hela av en darrande röst som meddelar vilket elände som hände under natten och sen forsar det på.. jag förkunnade att jag inte vill höra flera eländen till lunchen (som ibland själv är elände nog..) och 6 förvånade ögon stirrade på mig ”vaddå sjukdomar och elände??” så jag är kanske en lite sjukdomskänslig typ. Tänk om de kunde koncentrera sig istället på den lite gräsliga inredningen, möblerna påminner mig och 50-talet, men nä, sjukdomar är mer spännande..
Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen.
Veckor innan mitt äldsta barn föddes, var vi privat hemma hos några kompisar som var med i samma halvpolitiska grupp som vi. De hade redan barn, i treårsåldern. Det enda de pratade om den kvällen var kinderladen, förskollärare, blöjor, pottor och flaska till natten. Dåvarande maken och jag såg på varann och bestämde oss för att SÅ skulle vi aldrig bli. Så kom barnet. Och varje gång vi kom samman med andra (nyblivna) föräldrar pratade vi om att sova, amma, sova.
Äldre, som mest pratade om sjukdomar, undvek vi. Piss och pest.
Men, som redan Charlie Marx sa, das Sein bestimmt das Bewusstsein, en superklok sats som alltid stämmer.
Kram på dig ❤️
Min kloka kompis! Dagens lunch avåts utan jämmer och elände!!