Har nu en ny idé igen – min tai chi föll inte damerna och herrarna i smaken (”Vad är det för konstigheter?”) – och vi har ju en rätt fantastisk trädgård, stor och präktig och en promenadväg som slingrar sig genom den. Den vägen används flitigt för mer eller mindre gåbegåvade medboende – rullatorkaravanen är ute varje dag och hur kul är det att bara springa (okej gå) runt som en liten mus i ett hjul – och jag tänkte, varför kan man inte ställa upp kanske 5 olika utomhusträningsapparater så man kan stanna upp och kliva upp på apparaten och jobba lite med armar och ben kanske. Särskilt ben är ju vår onda punkt när vi trillar omkull jämt och ständigt och slår sönder våra sköra höfter, så varför inte lite extra motion för den avdelningen?
Tycker jag är en toppenidé och jag ser redan nu de skeptiska minerna, ”men va, man kan ju kanske göra sig illa” (jisses de är ju fast monterade i marken och sååå mycket kraft har nog inte många att de kan välta med dem), ”tänk om det kommer utbölingar och använder dem” (ja kära nån, hur förskräckligt vore det?) men så kommer argument nummer ett som kommer att knocka ut allt ”men tänk på olycksrisken, vilken försäkring täcker den?!??!!??”. Helst skulle man dra till med att det är farligt för datasäkerheten, ett argument som kan slå ut den starkaste i detta land, där man är hysteriskt livrädd för alla hemliga saker som finns på det livsfarliga nätet..
På måndag har vi nästa möte, vi i ”boenderegeringen”, och redan där ser jag skeptiska miner och när ägaren av alla dessa ålerdomshem ser kostnaderna, då vet jag att saken befinner sig i dödsstötar.. (fast såå satans dyrt blir det inte..) men jag ger inte upp för det, eller skulle jag det kanske?
Vad är detta? EN KASTANJ! Men än lite späd och tunn. Den förmedlar mig att det finns ett liv efter tiden med +-30 grader i skuggan. EN HÖST!! Inte så att jag sitter och längtar höst men när man sitter mitt inne i asfalten och drömmen om strand och vatten förblir en suckande dröm, då kan man få så knasiga tankar. En får ta´t som det kommer!
Nu vet jag varför jag bor här på ”ålderdomshemmet”. Glasklart! Hade ställt olika väckarklockor på ringning för när hörapparaterna ligger och har en nattpaus hör jag inte så där värst mycket. Egentligen inte ett skvatt..I vilket fall som helst, alla ringer snällt i tur och ordning och plötsligt hör jag att det ringer igen och tror att det är ipaden och trycker på alla knappar som jag hittar men fanskapet ringer och ringer och ringer. Stänger av den men den ringer fortfarande! Lägger den under flera kuddar.. Färdig att gå och ta en hammare och klippa till den för nästan hela korridoren är snart vaken.. helvete, finns det inget batteri som jag kan ta ur? Nä.. och så märker jag att det är telefonen som snällt ringer som beställt..
Jag får det inte att gå ihop – barnbarnen – och även ”adopterade” barnbarn som jag har fått äran att vara reservmormor till och snart kommer mitt nya reservbarnbarn – har blivit så stora att man kan ha riktig nytta av dem! Jag fattar det bara inte! Ena barnbarnet är fena på dator och när det skär sig hos mig fixar han till det, andra barnbarn utför nu inredningsjobb som jag ALDRIG skulle klara av för jag är alldeles för okoncentrerad och slarvig och vill ha allt färdigt på stubinen. Nu kommer flickorna, förlåt de förtjusande unga damerna, och förvandlar mitt aprikosfärgade kök till ett neutralt vitt kök för aprikoserna skär sig mot det nya gråa golvet. Jag skulle aldrig ha tålamod, det skulle bli rynkor och elände på folien men dessa förtjusande väsen trollar fram vad jag vill ha. Hur kom det sig, när blev de så stora? Kära nån.. och jag älskar dessa underbara väsen även om de skulle ha tummen mitt i handen – som deras mormor har..
När jag upptäcker att sommaren som inte ens riktigt kommit igång än är på nedgång blir jag allt lite ledsen. Nä, inte deppad, men jag känner mig nog allt lite melankolisk. Har några gamla oljebilder på gamla släktingar och nästan hela året måste jag dra för gardinen lite när solen skiner för jag har inte lust att restauerara dem innan jag lägger på kistlocket. Nu när solen står som allra högst behövs det inte men vad var det jag såg i morse?!?
En liten solgnutta sken in på farbror Sederholm!! Och okej, vad är det med det då? Det betyder att solen redan börjar dala lite och det betyder att sommaren som liksom inte kommit igång ännu – hos mig – håller på att dra sig tillbaka och det gör mig ledsen. Vart tar tiden som rasar vägen och fortfarande känns det inombords som om det bara blir sommar om jag får vara på ”landet” (som jag aldrig haft men som ändå kännts nära) och här mitt i smeten? Nä, blir lite fel liksom..
Ute skiner solen som en galning och vi letar alla efter skuggiga platser. Utanför ingången till hemmet står två parkbänkar där vi brukar sitta och filosofera och tänka på livet lite innan lunchen serveras – i dess närhet. Ena bänken står i totalt solsken – PANG – omöjligt att sitta där.! På den andra bänken som till hälften står i skuggan sitter en tant på den skuggiga delen och jag frågar vänligt om det vore möjligt att hon kunde resa sig en sekund så jag kunde skjuta hela bänken in i skuggan. Hon tittar surt, surare, surast på mig och så kommer ett ilsket ”Nej!”. Ack vilket trist liv man måste ha när man är så sur och ogin men det finns flera av den sorten här.. sur, surare, surast.. och då känner jag mig så otroligt glad och lycklig över att jag – inte än – har blivit en sån surpuppa.. men vänta bara…
Höstljung är för mig dödens blommor och ute i naturen - på Gotland - bedövande vackert - men inte i…