Lever fortfarande – har inte hört av mig på länge för jag hade så mycket att göra och jag hör till de minimal effektiva människorna som inte kan sluta att jobba så länge som något ligger på skrivbordet och tittar uppfordrande på mig.
Här på hemmet har julen haft sitt intågande. De vänliga kvinnsen i receptionen har smyckat och gjort så fint och överallt lyser det varmt och det glittrar. Är lite orolig för att det kommer att verka så kalt när de plockar ner allt. Det har bakats våfflor och annat och den doften var klart bättre än från dagens lunch – kål…blä..
Vi har också haft en julfest – julfest på ålderdomshemmet, det var något som jag hört talas om och alltid tänkte: ”inte med mig – never ever” och tjosan, där satt jag nu. Vi fick dela upp oss i två grupper för att få plats och stämningen var hög. Sorlet steg – det är ju också så att när man hör lite risigt, då skriker man gärna lite högre, särskilt efter några glas skumpa. När stämningen var på max öppnades dörrarna till köket och in tågad all personal – allt från trädgårdsmästare till köksfolket – med jultallrikarna, överste chefen dirigerade. Det var som på de där filmerna man ser från lyxkryssningar där de tågar in – ok, våra hade inte tomtebloss – . Publiken jublade, damerna i sina finaste glittrande klänningar och med kronjuvelerna. Det är ju ett ”förnämt” hem så damerna har tydligen många kronjuveler. Jag hade visserligen tagit av mig jeansen men lite vägrade jag att glittra till mig, för jag inser att faktum är att nu sitter jag på ålderdomshemmet och har julfest. Och det är inget fel i det – saker och ting förändras men min önskan till alla om en GOD JUL består!
Först bodde jag ståndsmässigt på minst 200 qm, sen blidde det 56 qm och nu 36.. Hur många qm har kistan? 1? Men man säger ju här att sista skjortan inte har någon ficka, inte ens till en liten, liten näsduk? Nä..Ja man får rätta apptiten efter maten – nä, det blev fel ordspråk.. I vilket fall som helst har det nu varit min hobby att flytta runt alla saker för jag inbillar mig att det ska bli bättre. Jag har nu bott här i ett halvt år och flyttcirkusen pågår för fullt och idag tänkte jag att, ja men där har jag ju också redan haft de svarta jumpersarna. Idag flyttade jag också in flaskbaren i kammaren och grytorna fick flytta dit där flaskorna förut stod.
Jag har haft turen att komma över en källaren – min lycka!! så nu kan man andas i klädkammaren igen, för säsongvaran flyttar upp och ner, just nu har sommaren flyttat ner i källaren och ändå måste jag dra in magen när jag ska in i kammaren. Källare är svåra att få här – finns inte en till varje lägenhet, ngn måste dö först och så kom jag över den. Jag tjatade på damerna på kontoret så till den grad att jag tror att de sa: Ge människan en källare så vi slipper ha henne här varje dag – och ja, nu slipper de mig. Tjat lönar sig…
Jag ser på nätet fantastiska anordningar för hur man ska hänga upp 20 byxor med en galge och vad vet jag och när sen saken kommer från Kina är det bara skrot och jag lovar mig själv – never ever – tills nästa gång. Jag kan hänge mig åt bilder i IKEA-katalogen där skor är sorterade i färg, samma med tjusigt rullade slipsar (om sådang behövs), ordnade i färg eller mönster och nu är jag på jakt igen efter passande lådor till skåpet. Ni svenskar anar inte hur bra ni har det med era inbyggda garderober – här sitter ordförande i avundsjuka-kommitteen..
Jag hade packat min lilla resväska – i det här landet måste man ha med allt, handdukar, tvål och hela köret – och hade alla papper som behövs. Att jag missade sjukhus och åkte till fel Charité här var ju en annan visa = dyr taxiresa för att vara punktlig på rätta sjukan. Och varför sjukan? De kloka doktorerna ville ta reda på varför jag går och trillar med jämna mellanrum och hade flera spännande diagnoser – som jag naturligtvis redan hade googlat på och fasat för – i reserv.
Okey, satt sen 5 timmar i korridoren på avdelningen och väntade på att mitt rum – dvs. min säng för enkelrum hade blitt för dyrt – som tydligen inte var klart. Men hade en spännande deckare med mig så det gick vägen. Kom in tisdag morgon. Jag frågade tisdag, onsdag, torsdag och fredag när undersökningarna skulle ske. Det var tydligen oöverskridligt svårt för dem att kombinera två grejer så jag satt där och läste och läste. Flyttade mig sen permanent ut i korridoren och stoppade läkarna – som såg ut som konfirmander – som hetsade förbi och frågade dem: ”N Ä R ?????”.. mummel, mummel som svar. Jag sa att jag åker hem på fredag om det inte hänt något för det vet ju varje idiot att lördag-söndag händer inte ett skvatt – om man inte drabbas av stroke eller annat spännande.
Konfirmandläkarna hatade mig och försökte ta sig fram i andra korridorer för att slippa kärringen som tjatade och gnatade. Ett under skedde: En av de två undersökningarna skedde fredag förmiddag och tog kanske 10 minuter och om jag hade knipit käft hade den tagit kanske bara 5 minuter. I vilket fall som helst – är på rutan noll igen..
Fredag lunch packade jag väskan och åkte hem. Avstod från att vänta på ett läkarutlåtande och tänkte bara: Nä, inte med mig, va.. Så nu är vi inte mycket klokare än förra veckan och det finns säkert flera spännande diagnoser de kan plocka upp ur sina fickor..
Nu låter jag nog lite dramatisk och jag är inte oroad eller deppad på något sätt men idag ploppade den tanken upp när jag såg rollatorkaravanen till matsalen. Okey, jag vet, det enda som är säkert här i livet att vi alla ska dö någon gång – ingen slipper undan, även om det inte finns rättvisa med rik och fattig och sjuk och frisk, här slipper ingen undan. Men om man bor kvar hemma i sin vanliga lägenhet känns det hela säkert lite mera främmande ”det är inte min grej, det angår inte mig” men tji fick vi, det är allas vår grej och när man redan bor på ett äldreboende känns det närmare, intensivare och mera realistiskt..
När jag ser grupperna av intresserade bo-aspiranter här visas runt, tänker jag ibland, jaha, you are the next one.. Och när jag ser flyttbilen diskret parkera på baksidan och möbler bärs ut – inte in – ja då vet jag att det var dags för någon att vandra vidare..
Här i Tyskland säger man att mat är istället för sex när man blir gammal. DÅ VILL JAG BARA MEDDELA ATT VI LEVER HELT SEXLÖSA HÄR PÅ HEMMET!! Sorgligt, sorgligt.. Vad hände?
Igår skulle jag som ”icke köttätare” få rödbetsbiffar. Ja en får skylla sig själv när man krånglar till saker och ting.. Rödbetsbiffar jag ofta gjort förr och har varit riktigt gott. Typiskt att jag just igår inte kunde fota för jag glömde telefonen. Vad serveras?? Hoho!! 3 små svartsvartbrända tunna eländiga biffar, totalt vidbrända.
Servitrisen tillkallades genast och hon sade att hon hade sagt det till kocken också och han hade sagt ”att det ska vara så”. Tja om han säger så så är det väl så.. Försöker de avliva oss i förtid, vidbränd mat = cancerframkallande?? Gick en instans högre och tillkallade chefen för matsalen som kom och beklagade och sa att ”nej, så får det inte vara” och man försökte ”trolla fram” något gott till mig i köket. Lät försiktigt lovande.Okey, väntade mig inte en hummerdinner, men något gott..
In kommer en stor tallrik med ena hälften äggröra – pang på tallriken – andra hälfte sönderkokt potatis – pang på tallriken – och inte ens en liten persiljekvist. Jag stirrade på den och tillkallade högre instansen = matsalschefen igen ch sa att om det här är den nivå som det här huset håller, då vill jag ha prisreducering på hyran. Tallriken var sorgligt vämjelig. Hon försökte erbjuda mig en cappucino som gottgörelse men jag sa att jag har nog och att det får vara andra gottgörelser än en eländig cappucino och gick. Ska aldrig mera glömma ta med telefon/kamera, sånt måste man dokumenteras..
Jag fick aldrig vara med i luciatåget, för lång och för bråkig..