Idag har vi nästa ”kökssamtal” som vi har en gång i månaden. Förra gången hade vår lilla – optimistiska och naiva – arbetsgrupp det jobbigt med de andra tanterna (farbröderna, de få som vi har, håller sig undan). Vi försöker förbättra maten här, mindre kolhydrater, mindre panering, ingen burkfrukt till efterrätt etc. etc.. etc. Vi överlämnade våra önskemål på en lista och nu får vi kanske höra vad de ”viktiga männen” säger till oss. HUGGG! Under tiden har maten – med den nya köksbossen – blivit liiiiiite bättre men vi halkar gärna in på de gamla spåren igen. Men de nya ”viktiga männen” är positiva till våra önskemål men den högsta indianen (så säger man på tyska, på svenska kanske det högsta hönset (högsta tuppen?) är ju närvarande och då försätts tydligen tanterna till första-klass-stadiet… ”magistern, fröken, se vad jag kan..” Idag blir det hårdkokta ägg i senapssås och potäter.. låter det gott? Nä va, idag fixar jag käket själv..
Min idé med att ha en träff en gång i månaden för att kunna lära känna andra bättre har de lyckats att kväva. Vi får inte använda sällskapsrummet – känner mig som en 3-åring som inte får sitta med vid det fina bordet med den vita duken, för jag kanske kan göra fläckar, ja, vi gamla tanter är inte att lita på, darrande händer etc.?- utan skulle sitta i den dragiga entrén och där tog det stopp hos mig och tackade och gick – och kanske lika bra det?
”Hur jag förhåller mig till festligheter förändrar sig ju äldre jag blir. Förut var det karneval och tjolahej och hopp. Nu är det snarare kafferep som gäller. Jag älskar att sitta vid bordet med käraste vänner. Jag älskar det fria och öppna sätt som särskilt kvinnor ofta talar med varandra”.
”Bara den som kan glömma sina illusioner, som kan anpassa sina förväntningar till realiteten och den som mognar med besvikelser kan uppleva ett långt kärleksförhållande” (Bild Sophie Herkens bok ”Natten”)
Egentligen kunde jag bara vara tacksam för att jag sluppit undan en idé som jag hade kläckt ur mig, men jag är faktiskt skitsur. Har hört av många tanter att de känner sig ensamma, inte känner så många här och tänkte att det kan vi väl fixa till. En kvällsträff kanske en gång i månaden när vi snackar och lär känna varandra, fixade rum, plakat etc men hade missat vakthavande hunden (som inte släpper en djävel över bron) inför chefen för vårt hus. NJET!! I det rummet där jag hade tänkt det får vi inte vara för
a) tänk om någon verkligen dårfink skulle ta med en flaska öl och det skulle bli en fläck på borden? Oh, vågar knappt skriva en så hemsk mening..hoho.. Med gamlingar är det som med småbarn, man kanske inte ska lägga fokus på design (fast det är ett annat kapitel, där skulle jag kunna säga en del också om designen här.. försökte påpeka att den nya generationen pensionärer kanske inte har såå stort behov av plysch och fransar på blommiga möbler men det ville ingen lyssna till) utan på hållbarhet. Till detta kan nämnas att det ligger en nästan vit heltäckande matta (vem har sånt idag?!?) i alla lägenheterna och med en gammal darrig hand och ett glas rödvin kan det gå åt pipsvängen..
b) ovanför rummen bor ju någon och även om vi alla hör lite visset nu för tiden så är det kanske inte dags att sussa redan mellan 19-21 en gång i månaden? Och var det redan när huset byggdes planerat att sällskapsrummen bara skulle vara showrum? Tydligen..
Vi skulle förpassas till entreen där dörren går upp och ner och folk kliver igenom och det låter ju väldigt trivsamt så jag sa att då får det vara och de som inte känner någon annan får väl leva med det då. Jag behöver inte flera sociala kontakter men jag är skitsur nu och kan vara långsint som en elefant..
Förstår liksom inte vart tiden tar vägen – ska den fortsätta att rasa iväg så här så kan du snart plocka fram den lilla svarta .Här på hemmet uppdagas små rivaliteter – något som jag inte varit med om sen flickskolan – ja på min tid fanns det sånt, säkert otänkbart idag – jag menar flickskolan …
En tant har tydligen trott att hon kunde lägga rabarber på mig privat men jag har så mycket annat roligt att göra att jag liksom inte hinner med henne och att fylla hennes sällskapsbehov. Skyller faktiskt ofta på att jag översättarjobb att göra – vet, det är inte schysst – och igår hade jag biljard”undervisning” och hon gick förbi och kastade in i rummet ”jaha, för det har du tid, men inte för mig..” och jag har nu gått och varit förbannad för det hela dagen. Har inte lust att plocka fram storsläggan men börjar åtminstone leta efter den, utifallatt.. Sen ber hon mig att jag som ”inredningsexpert” ska komma och hjälpa henne med vad hon kan ändra på i sin otroligt kaotiska våning. Jag lyckades knipa käft med att det bästa vore en container och en sån där rutschkana. Varje förslag jag gjorde blockerades av ”oh nej, det behöver jag verkligen” och varför man för en pytteliten lägenhet behöver förutom sängen, två bjässiga fåtöljer, 3 stolar och 4 pallar, 5 små bord gick inte att analysera. Hon skulle behöva lianer för att ta sig fram i sin lägenhget. Jag har här som varnande exempel i de flesta lägenheterna att inte samla på mig all Herrans skräp, det tycks vara en åldersmani. Men mina döttrar skulle säkert utan problem beställa container och rutschbana och jag? Jag bryr mig inte – huvudsaken är att de är lyckliga..
Man kan ju fundera över hur det kommer sig att människan inte skäms över sitt dåligt utförda arbete istället. Inte…