Blåsten får den mans/kvinnohöga (här använder vi gender, jawohl!) vassen att bölja graciöst och så mjukt, den dansar och böjer sig mjukt och till det hör man fontänen som porlar och som tyvärr en del klagar över så att den måste stängas av mellan varven (och jag som trodde att vi gamlingar hör lite visset, men icke säger Nicke) och jag lägger mig ute på balkongen och drömmer mig bort till en ö i Östersjön, Fårö min älsklingsort.. Tänk vilken lycka att få bo så här i miljonstaden Berlin.. (Foto på graffiti av Banksy)
Vad säger man om vad som händer där regnbågen går ner? Ska det finnas en gömd skatt där (som jag väldigt gärna skulle vilja hitta..what a dream.. då skulle jag inte behöva oroa mig för om jag fixar det här ekonomiskt eller inte) eller är hela vårt äldreboende den gömda skatten? Fast jag tvivlar starkt på att någon skulle betrakta oss gamlingar som en ”skatt”, vi kostar ju bara pengar (tillåt mig att uppkäftigt påpeka att vi faktiskt har betalat in dem också..) och står och fumlar med småpengarna vid snabbköpskassan till hela kassaköns förtrytelse. Ja, ja, vänta bara..
Jag har ju en ”kompistant” här som jag brukar skjuta sittande baklänges (det vill säg hon sitter baklängen) på sin rollator och dundra förbi rollatorkaravanen när vi ska äta. Idag var det dessutom salladsbarsdag och då gäller verkligen att inta pole position och de andra vek respektfullt åt sidan när vi ångade fram. Jag hade inte sett henne på ett bra tag och idag satt hon och väntade på hissen och jag blev jätteglad och sa ”oh, det var länge sen vi sågs, är allt bra?” och ja, tack och lov, allt var bra. På såna här ställen är det inte självklart att man kommer tillbaka om man blir hämtad med ambulansen som ofta tar sig hit. Antar att den svarta bilen som hämtar kistorna diskret kör ner i garaget och vi alla vet, att det är den vägen vi ska vandra, respektive åka..
Hade aldrig trott att det skulle kännas så ”normalt” att bara umgås med ”gamlingar” (säger jag som snart blir 80… ho-ho) men det har blivit det och en del är faktiskt både roliga och kloka och har mycket att berätta och om jag inte bodde här hade jag säkert aldrig pratat med dem. Men klart, den andra sorten finns också, de ser inte glada ut, svarar inte på tilltal och tittar ogillande på mig när jag susar förbi dem. Precis som restaurangchefen som jag lyckats få som ärkefiende och som gör en stor lov runt vårt bord när han svassar runt och kråmar sig för de andra. Min blick borrar sig i hans rygg.. Jag långsint? Ok, medger det..
Idag lyckades jag med det som jag bävat inför sen jag flyttade in här den 27.3.2023. Jag välte en HEL kaffekopp och kaffet rann över bordet, smög sig in under glasplattan som jag lagt på mitt fina antika bord för att s k y d d a det och sen rann det som niagarafallet ner på den nästan V I T A heltäckande mattan (om vita heltäckande mattor på ett äldreboende är ju ett annat kapitel.. suck..). Jag har skrubbat, har tvättat med diskmedel (tips av portvakten), skrubbat med vichyvatten (tips av andra) och än är det blött men ack, ack, ack… nu är det fritt fram för nästa fläck – och jag som kryper fram långsamt med darrande hand när jag har kaffe eller rödvin i glaset.. Tji fick jag..
Vart tog sommaren vägen? Det känns som om det luktar sensommar ute nu fastän jag inte hunnit med sommaren riktigt än och bävar lite inför hösten som kommer. Har idag varit duktig flicka, har städat, tvättat, sprungit upp och ner för att lägga rabarber på torktumlaren – sån lyx hade jag inte i min gamla lägenhet, där använde jag handdukarna som hard-core peeling men nu är det slut med peelingen, nu är de bara mjuka och så fluffiga. Har också sorterat in papper som vuxit till en oroväckande hög så nu är det ordning på torpet. Eller lite ordning i alla fall.. Men den där lilla känslan av sensommar är där i min kropps alla celler – även de elaka som ställer till allt elände i min kropp -, sommaren – vart tog du vägen? Tänker du lämna oss redan? Det känns också lite ensamt här efter det att ena dottern bott här några dagar och det var helt underbart, nu är jag solo igen. Tänk vilken lycka att få uppleva de vuxna döttrarna igen.
Imorgon är det måndag, har en lång lista på to-do och det är bra, då går jag inte omkring och sniffar på sensommaren och blir lite smådramatisk..
Idag känner jag mig som om jag ligger i en sardinburk – fast inte som på bilden med en mycket kär person men ok – det skulle inte funka vid den här värmen i alla fall..
Vi ska alla den vägen vandra … Dumt talesätt med en hel del sanning. Så länge vi var unga, visste…