Sitter i patientrummet med alla mina påsar – baglady- o väntar på att äntligen få gå hem – det fattas ett värde-på något de kollat och JA JAG VET ATT DE JOBBAR HÄCKEN AV SIG!!- o nu har jag satt mig så att de nästan snubblar över mig och det är mycket intressant hur pass tränade de är att undvika ögonkontakt för då skulle jag ju genast påminna dem om att jag sitter här o väntar.. intet är som väntans tider – men där rörde det sig om ngt annat kanske?
Att jag inte kan låta bli att försöka införa nya saker här på ålderdomshemmet. Har försökt få till tai-chi i den fina trädgården, att installera träningsapparater i trädgården, att bjuda in en som föredrar om den nya lagen som tillåter assisterad suicid – som knappt någon känner till och vi är ju inte här för att dö utan för att hoppa i brunnen som trollar om oss till ungdomar.. När jag försökte föreslå det var det ett unisont skrik NEJ!!! Mina träningsapparater: det kan ju komma folk hit som inte bor här och TÄNK OM NÅGON SKULLE SKADA SIG. Ja kära nån, det är en risk att leva. Nu har jag fått pippi på sådana där breda tillbakalutade trädgårdsbänkar där man inte, som på de bänkar som vi har sitter rak som en liten tennsoldat utan kan slappa av och ligga och titta upp till himlen- dit vi kommer om vi har tur, annars vänder vi på oss och tittar ner. Men okej, jag hör hur det ropas NEJ redan nu. Tänk att jag inte kan sluta att hitta på saker..
Har varit två härliga veckor hos min syster i Stockholm och det var underbara dagar. Och slås varje gång av att alla är så vänliga och artiga i Sverige – hur fanken fick ni till det? Här blåser hård kuling- men det är berlinarna vana vid och om man tror det eller ej – de är stolta över det. Och jag faller samman av lycka när jag tilltalas vänligt och artigt i Stockholm – och duas!! Inget kan få mig att bryta samman så som när flickebarnet i kassan säger NI till mig. Ja, jag vet, det är inte illa menat utan mera respektfullt men NEJ JAG VILL BLI DUAD!!! Är trött på tyskarnas panik inför att bli duad – rena rama katastrofen. Argumentet är att det är lättare att säga ”Er skitstövel” än ”din skitstövel” men där brister det hos mig, skitstövel är skitstövel – hur jag än förpackar den. Ack ja – men nu är jag hemma igen och tänk, det var också fint, möttes av glada ansikten som ojade och tjoade över att jag var här igen och det hela kändes på något sätt väldigt varmt och skönt. Man hade märkt att den där konstiga svenskan var borta och nu hälsades jag välkommen. Ok, den ena tanten som alltid gormar och skriker, gormade och skrek som vanligt – so what – men det har vi ju nu vant oss vid. Och märkte att ja, det här är mitt HEM och det kändes skönt.
Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid att det dös (passiv form av dö..) till höger och vänster. Jag såg ju mannen för bara ett litet tag sen och han såg ju rätt så ok ut och nu är han död. Så tyst och stilla. Och innan det blir dags för oss andra blir det en satans massa eftermiddagar med att spela rummy cub med de andra. Dag ut, dag in.. Ja, jag vet, jag gillar att spela det kanske 2 ggr om året men det räcker sen för min del, att spela det varje dag?? Antingen jobbar de på en proffs-karriär eller vet inte vad de ska göra. Jag är oändligt tacksam för att jag fortfarande kan röra mig självständigt från A till B men okej, med rollator är det inte alltid så toppenkul. I Berlin är principiellt rulltrappor och hissar trasiga.. suck.. (för att det mesta i Berlin är trasigt..) varför är de det egentligen? och ibland sker det ett under att någon människa erbjuder mig hjälp att släpa upp rullatorn och i 98% av fallen är det unga kvinnor som hjälper. När jag ”körs om” av en grupp unga starka män som naturligtvis inte ser mig, stiger (eller sjunker?) min surhet till maximala pH-värden men skit i det, jag har inget uppfostringsuppdrag längre och klarar mig suckande och pustande – även uppför..
Det första jag gör varje morgon är att gå ut på min fina balkong och kolla om trädgården och stadsdelen Zehlendorf fortfarande finns kvar där ute – man vet ju aldrig – och andas djupt in – men med den vissna berlinluften skulle jag kanske sluta upp med det – och idag är luften annorlunda. Jag vet vad det luktar – det luktar HÖST och jag undrar vart fanken tog sommaren vägen, redan slut, nä så var det inte tänkt men okej, dags att åka ner i källaren och plocka upp vintersakerna och att packa in sommarsakerna. Hej då, vi ses kanske nästa år, vem vet, vi har lite kortare framförhållning nu för tiden..
Det är söndag och lugnet lägrar sig över ålderdomshemmet som ett grått lågtrycksmoln (Jisses, det låter som om det annars vore high life här.. hoho..). Luften är sval på morgonen, känns – som man nu för tiden säger om allt –”krispig” – ska nu inte vara gnällig för det är faktiskt ett bra ord. Tanken på att hösten lurar runt knuten känns overklig. Vart tog sommaren vägen? Om jag inte är borta lite på sommaren känns det som om något fattas mig, då blir det ingen sommar. Visst, hade kunnat åka iväg men tanken på att jag är ute på resa tillsammans med alla min krämpor, vad händer OM?? Alltså stannar jag kvar och drömmer om stranden på Sardinien. Och tyvärr kan jag inte lämpa av alla krämpor i källaren och säga att de ska knipa käft och stanna där. Och nu ska jag dessutom inte vara sån, var ju faktiskt i Provence men det känns som om det var för evigheter sen. Nu är den familjen tillbaka i Berlin igen och är tacksam för det och för att de lyckades ta sig välbehållna fram och tillbaka på de tyska livsfarliga motorvägarna där en hastighet på 225 km/h betraktas som snigeltakt och förorsakar ilsket tutande och inte riktigt tillåtna fingertecken… Orden SKULLE och BORDE kan dra något gammalt över sig – har inte lust att jäkta runt med 10 000 steg, nä, kan man aldrig bli fri dessa eländiga ord??
spelar roll sa grodan Boll?