Det är lördag och ute är det såå varmt – först har vi gnatat över att det inte blir någon sommar och nu när det är smällvarmt gnatar vi över det. Jag är trött och försöker göra minimalistiska försök att rensa skåp men det är ju bara att skjuta fram och tillbaka, mera plats blir det iju nte. De tanterna som har tagit med sig mastodontiska skåp har det kanske bättre men å andra sidan är det ju bara finporslinet och kristallglasen som står där – sånt äger jag som IKEA-kund inte – och vad gör de med pärmar, målarburkar, verktyg? Antagligen behöver de inte sånt, istället rings det på vaktmästaren som genast kommer ilande – gärna mot lite dricks.
På nåt sätt gillar jag inte såna här ”oproduktiva” dagar, blir orolig och tänker att jag kunde göra det eller det – om jag bara orkade. Är det så här livet blir, sitta och tänka på sina synder. Ja jag vet någon som nu gärna skulle skrika ”ok, där kan du ju länge sitta och tänka” men nä, de gamla sakerna har jag slängt i soporna..
Har mallat till mig lite här för jag har tyckt att jag var pigg som en lärka (nä det var visst mörten..) och inget haltande och stönande här inte. Nähä! Nu är det slut på det igen och jag hör till kohorten gamlingar som långsamt går med blytunga ben och suckar och stönar. Min blodcancer har – som en liten vulkan – vaknat upp igen, trodde vi hade bestämt oss för att gå skilda vägar men den gillar mig och var hos farbror doktorn och han tittat tröstande på mig och sa att han inte var ett dugg förundrad över att jag är så dödstrött, han menade med det blodet.. ack, ack, ack.. Nu blir det nästa vecka lite borrjobb för han vill in i höftskelettet och ta reda på vad det är som händer. Okej, har varit med om det förr, är inte kul, men man överlever det och sen blir det väl nya piller igen och jag kan susa förbi de andra gamlingarna – tjoho! Högmod kommer före fallet..
Nä, inget sensationellt nytt har hänt. Sitter och väntar på ett barnbarn som lovat hjälpa mig att bygga ihop ett skrivbord som består av säkert 500 (om inte 5 000, jag har en tendens att dra till ordentligt..) smådelar. Har försökt att förarbeta och skruva där jag är rätt så säker på att det ska skruvas men nä, resten fixar jag inte, och tänk, mitt lilla barnbarn, okey nu nästan 2 m långt, kanske fixar det. Han var så underbar och erbjöd sig det för som han sa ”nu när han tagit studenten har han tid tills studierna börjar” och då var genast mormor framme och rafsade till sig gossen. Och när jag tittar på bruksansvisningen svartner det för öghonen på mig, hundratusen olika skruvar och andra konstiga saker.. ack. ack, ack.. Har noll tålamod för sånt, vill ha det NU OCH GENAST!! Nä för en gång skull är det INTE IKEA men inte blir det bättre för det inte..
Åt lunch i ett tidigare matlag och satt tillsammans med två kvinnor som jag knappt känner. Den ena hade tydligen inte hörapparaterna med sig för jag fick böla som en mistlur, den andra hade lite invärtes filosofisk diskurs tror jag så vi tre satt där och teg tillsammans tills den ena välte glaset och tyckte att det var den andra men den andra hänvisade till att det var den första och jag frick ett fnissanfall. Den ena har bott här i ett år och klagade över att hon inte lärde känna någon – nä, inte lätt när man säger varken bu eller bä eller glömmer att sätt på hörlurarna.
Oh tänk när skrivbordet är färdigt och jag äntligen kan få ordning på mina saker. Föregångaren var min fina karl-Johan-chiffonje som jag älskade men som rengöringsverkets lastbil kom och hämtade och sakta och njutningsfullt malde samman den till kaffeved, Min fina chiffonje.. det gjorde ont men kunde inte behålla den för att trämaskarna hade fattat tycke för det fina och smaskiga gamla träslaget och den började se ut som en schweizerost. Lite tröstar det mig att trämaskarna kanske också maldes till pulverform. Gissa om jag blir arg på mig själv för att jag är för korkad för att få ihop 4978 olika delar så att det blir ett skrivborde…ack, ack, ack..ska det vara så svårt?
Hade du frågat mig för 2 år sen om man skulle kunna känna ”hemkänsla” till ålderdomshemmet hade jag energiskt skakat på huvudet men nu har jag tydligen infiltrerats. Hade en uppgift att jaga bort ovälkomna gäster hos ett barnbarn som bodde ensamt ett tag, dvs. 2 veckor. Huset har försetts med byggställningar och halvt och helt berusade gossar – ja mestadels är det de som gör det, gender hit och gender dit.. – gillar att klättra upp på byggställningarna och skrämma livet ur de, som tror att de inte är iakttagna och plötsligt ser främmande mansfolk på balkonger och terrass. För såna uppgifter lämpar sig en gammal ilsken mormor. Dessa personer hade dessutom sprejat graffiti över hela väggen vid deras balkon och om det åtminstone vore konst, men i en gammal pensionärs ögon är det det klart inte. Allt var förtjusande, vi kom bra överens, frånsett våra politiska diskussioner och har glömt bort hur energiska tonåringar är i sin argumentation. Enda problemet var att de bor på 5:e våningen i ett gammalt hus utan hiss och en gammal mormor hinner sucka och pusta ordentligt innan hon kommer upp och ber om syrgastuber. Ena dagen gick jag ner för att uträtta ett ärende, står nere på gatan och märker DET FATTAS NÅGOT!! Telefonen!! Och inte kan jag vara utan telefon hela dagen alltså upp för 5 trappor igen. Nu är det förtjusande barnet, förlåt tonåringen, förenat med sina föräldrar igen och mormor har återvänt till sitt ålderdomshem och upptäckt att hemmet inte är så illa och att det är rätt så skönt att sova i den egna sängen och att kunna öppna fönster som hon vill. Vi hade klart olika interessen på det området.
Efter att ha levt ett långt och mycket självständigt liv är det nu – för mig i alla fall – svårt att acceptera att man (jag) tappar kontrollen över sig (mig) själv. Okej, varje barn vet att så är det när man är gammal, men när man upptäcker att man själv kommit så långt är det satans svårt att acceptera det- va?? Har jag blivit sååå gammal? För några dagar sen lyckades jag trilla ur sängen och eftersom jag har en boxspring söng är den hög – tänkte att det vore klokt att skaffa sig en sådan på ålderns höst istället för de låga, otroligt låga, sängarna vi hade som unga människor. Okej, nu trillade jag ner och eftersom jag har polster på mig gjorde det inte ont men där låg jag som en skalbagge på ryggen och hade ingen som kunde vända på skalbaggen. Till saken hör att jag har en knäprotes på ena sidan och på den vill jag inte alls stödja mig så det var lite knepigt men lyckades till slut och efter allt var jag tvungen att fnissa för att allt var så overkligt. Vad då? Ta sig upp från golvet? Kan väl vem som helst – nä, tyvärr inte..
Mera värdighet som man kan förlora är när man måste springa på toa ofta – och fort som fanken – PANIK! Och det är den allra högsta katastrofen att man inte skulle fixa det och jag antar att jag inte är så ensam med det men eftersom det är jätteskämmigt och pinsamt pratar man inte om det. Droppen under näsan hör också till pinsam-gruppen. Varför i hela fridens namn måste det ofta hänga en droppe under näsan och dingla så där fram och tillbaka och ingen säger bu eller bä för det är ju pinigt och känsligt.
Ja så är det när man börjar tappa kontrollen över sin kropp och ni kan tjata hur mycket ni vill om att det är bra med gympa och gud vet allt – hjälper inte ett skvatt och jag är tacksam för att lagen i Tyskland tillåter oss att själva bestämma när vi inte vill mera och att vi slipper kasta oss framför några tåg när skammen vinner…
Fick permis från ålderdomshemmet och hade nästan glömt lite hur livet ”där ute” är. Var i Provence och hälsade på mycket älskade människor och Provence själv kan man ju älska utan flera tillägg men tillsammans med de käraste – oslagbart. På morgonen frukost på terrassen under den jättelika platanen som gav os skugga så vi skulle överleva och sen på kvällen ett glas rosé medan vi tysta tittade ut över bergen och det underbara landskapet.
En dag tog vi oss till Cassis som ligger vid havet och övernattade där. Tänk att hav ändå är så välgörande och instämmer i ”är havet förbindelse eller gräns?” Något att tänka på. Jag gladde mig hela kvällen åt tanken på att somna in till vågskvalp eftersom vi bodde precis vid vattnet men se där, tji fick jag, för utan hörapparater – som man inte sover med – hörs varken vågskvalp eller gräshoppor, så där fick jag. Vattnet betraktade jag lite misstänksamt från stranden, jag är en badkruka och under 28 grader i vattnet får man inte frivilligt i mig.
Har alltid tyckt att fransmännen är lite snorkiga men det är väl mera för Paris, här var det ett evigt bonjour madamande och jag gillar det och blir snäll och trevlig, vilket annars kanske inte mina karaktärsdrag. Tänk om vi också hade något sånt på tyska? Det finns ju också gnädige Frau – nådiga frun – men det säger inte en människa längre och orättvist gentemot männen, där finns inget riktigt gnädiger Herr. I vilket fall som helst blir jag snäll och trevlig med bonjour madame och snäll och trevlig är kanske inte de karaktärsdrag man tänker på när man träffar mig.
I vilket fall som helst, nu är jag hemma på ålderdomshemmet igen och det är också okej – lite i alla fall..
Höstljung är för mig dödens blommor och ute i naturen - på Gotland - bedövande vackert - men inte i…