Hade du frågat mig för 2 år sen om man skulle kunna känna ”hemkänsla” till ålderdomshemmet hade jag energiskt skakat på huvudet men nu har jag tydligen infiltrerats. Hade en uppgift att jaga bort ovälkomna gäster hos ett barnbarn som bodde ensamt ett tag, dvs. 2 veckor. Huset har försetts med byggställningar och halvt och helt berusade gossar – ja mestadels är det de som gör det, gender hit och gender dit.. – gillar att klättra upp på byggställningarna och skrämma livet ur de, som tror att de inte är iakttagna och plötsligt ser främmande mansfolk på balkonger och terrass. För såna uppgifter lämpar sig en gammal ilsken mormor. Dessa personer hade dessutom sprejat graffiti över hela väggen vid deras balkon och om det åtminstone vore konst, men i en gammal pensionärs ögon är det det klart inte. Allt var förtjusande, vi kom bra överens, frånsett våra politiska diskussioner och har glömt bort hur energiska tonåringar är i sin argumentation. Enda problemet var att de bor på 5:e våningen i ett gammalt hus utan hiss och en gammal mormor hinner sucka och pusta ordentligt innan hon kommer upp och ber om syrgastuber. Ena dagen gick jag ner för att uträtta ett ärende, står nere på gatan och märker DET FATTAS NÅGOT!! Telefonen!! Och inte kan jag vara utan telefon hela dagen alltså upp för 5 trappor igen. Nu är det förtjusande barnet, förlåt tonåringen, förenat med sina föräldrar igen och mormor har återvänt till sitt ålderdomshem och upptäckt att hemmet inte är så illa och att det är rätt så skönt att sova i den egna sängen och att kunna öppna fönster som hon vill. Vi hade klart olika interessen på det området.
Efter att ha levt ett långt och mycket självständigt liv är det nu – för mig i alla fall – svårt att acceptera att man (jag) tappar kontrollen över sig (mig) själv. Okej, varje barn vet att så är det när man är gammal, men när man upptäcker att man själv kommit så långt är det satans svårt att acceptera det- va?? Har jag blivit sååå gammal? För några dagar sen lyckades jag trilla ur sängen och eftersom jag har en boxspring söng är den hög – tänkte att det vore klokt att skaffa sig en sådan på ålderns höst istället för de låga, otroligt låga, sängarna vi hade som unga människor. Okej, nu trillade jag ner och eftersom jag har polster på mig gjorde det inte ont men där låg jag som en skalbagge på ryggen och hade ingen som kunde vända på skalbaggen. Till saken hör att jag har en knäprotes på ena sidan och på den vill jag inte alls stödja mig så det var lite knepigt men lyckades till slut och efter allt var jag tvungen att fnissa för att allt var så overkligt. Vad då? Ta sig upp från golvet? Kan väl vem som helst – nä, tyvärr inte..
Mera värdighet som man kan förlora är när man måste springa på toa ofta – och fort som fanken – PANIK! Och det är den allra högsta katastrofen att man inte skulle fixa det och jag antar att jag inte är så ensam med det men eftersom det är jätteskämmigt och pinsamt pratar man inte om det. Droppen under näsan hör också till pinsam-gruppen. Varför i hela fridens namn måste det ofta hänga en droppe under näsan och dingla så där fram och tillbaka och ingen säger bu eller bä för det är ju pinigt och känsligt.
Ja så är det när man börjar tappa kontrollen över sin kropp och ni kan tjata hur mycket ni vill om att det är bra med gympa och gud vet allt – hjälper inte ett skvatt och jag är tacksam för att lagen i Tyskland tillåter oss att själva bestämma när vi inte vill mera och att vi slipper kasta oss framför några tåg när skammen vinner…
Fick permis från ålderdomshemmet och hade nästan glömt lite hur livet ”där ute” är. Var i Provence och hälsade på mycket älskade människor och Provence själv kan man ju älska utan flera tillägg men tillsammans med de käraste – oslagbart. På morgonen frukost på terrassen under den jättelika platanen som gav os skugga så vi skulle överleva och sen på kvällen ett glas rosé medan vi tysta tittade ut över bergen och det underbara landskapet.
En dag tog vi oss till Cassis som ligger vid havet och övernattade där. Tänk att hav ändå är så välgörande och instämmer i ”är havet förbindelse eller gräns?” Något att tänka på. Jag gladde mig hela kvällen åt tanken på att somna in till vågskvalp eftersom vi bodde precis vid vattnet men se där, tji fick jag, för utan hörapparater – som man inte sover med – hörs varken vågskvalp eller gräshoppor, så där fick jag. Vattnet betraktade jag lite misstänksamt från stranden, jag är en badkruka och under 28 grader i vattnet får man inte frivilligt i mig.
Har alltid tyckt att fransmännen är lite snorkiga men det är väl mera för Paris, här var det ett evigt bonjour madamande och jag gillar det och blir snäll och trevlig, vilket annars kanske inte mina karaktärsdrag. Tänk om vi också hade något sånt på tyska? Det finns ju också gnädige Frau – nådiga frun – men det säger inte en människa längre och orättvist gentemot männen, där finns inget riktigt gnädiger Herr. I vilket fall som helst blir jag snäll och trevlig med bonjour madame och snäll och trevlig är kanske inte de karaktärsdrag man tänker på när man träffar mig.
I vilket fall som helst, nu är jag hemma på ålderdomshemmet igen och det är också okej – lite i alla fall..
Idag är det mors dag i Tyskland och cafeét kommer att vara proppfullt med släktingar med mer eller mindre dåligt samvete för idag är DAGEN när lilla gamla mamma ska hälsas på. Om jag ska vara ärlig hade jag också gärna haft det så men den ena är sjuk, den andra i Frankrike så där fick jag. Och ska jag vara riktigt ärlig så uppfostrade min man och jag, gamlingar från tiden runt 1968 (i Berlin studentrevolter) med att ”mors dag? Är bara kommersiell skit!” alltså som man bäddar får man ligga men min bonusdotter har gett mig underbara blommor och bara det att hon tänkte på mig gjorde min dag så trevlig mors dag på er alla!
Mitt i valet av påven ringer det på dörren,. Ringer? Det stormringer och jag tänker att nu brinner huset eller någon annan katastrof har hänt. Utanför dörren står min granne, så pytteliten och så smal och med världens största lägenhet och världens bästa balkong (= kungliga svenska avundsjukan..) och stammar ” det är så högt på” och jag hör hur marschmusiken nästan slår lock på mina öron. Tur att vi – och även jag – alla redan hör lite risigt. Hennes radio står på max och hon hittar inte fjärrmanövreringen, vi letar och i en så gammal människas lägenhet har det under åretn blitt en hel del men vi har tur och hittar den ministora grejen på hennes rollator och det härskar lugn och tystnad igen – så som det sig bör på ett ålderdomshem. Jag tekniskt inte särskilt begåvad stolt över att jag hittat rätt.. var glad över att ha kunnat hjälpa min pyttelilla granne med den stora ( suck…) balkongen och känner mig bekräftad i att inte vilja leva i alla evighet (och inte så). Säger man inte att man ska sluta när det är som bäst?
Oh Anne, det gläder mig om du gillar det - måste ibland lufta mig lite..