En av de första kvinnorna som jag lärde kännea här är inte längre så ofta här nere i ”sällskapsrummen” men när hon kommer blir jag förskräckt, för hon blir bara smalare och tunnare varje dag. När jag smeker hennes arm är det inte mycket arm utan mera jacka och jumper, ansiktet är så smalt och tunnt och ögonen oändligt trötta. Hennes röst är så svag och tyst att jag med mina hörapparater knappt kan förstå vad hon säger. Jag frågar om det inte är ensamt där uppe i lägenheten men hon säger ”jag sover hela dagen” och det bör man väl vara tacksam för och om det är så är det lugnande att veta men så där riktigt llugn blir jag inte, jag tycker så synd om henne och minns den aktiva kvinna jag lärde känna. Att det kan gå så fort.. jag kommer att sakna henne när hon lämnar oss…
Det är söndag, det är berlinvinter vilket innebär grå himmel, grå horisont, gråa människor, slaskiga eller livsfarliga isgator alltså är alternativet att ta en runda inget bra alternativ. Har röjt lite i skrubben, sorterat in papper, försökt koncentrera mig på en bok om Smart Watch (som är ett mysterium för mig) och nu är det definitivt mörkt och ännu gråare ute. Jag skulle ha kunnat gå ner på det så kallade gymmet (en tragiskt kopia av vad som man skulle kalla gym) och gått mina 10 000 steg på löpbandet men IDS INTE!! Kan det inte bli vår och sol snart igen? SNÄLLA!!
Jag märker att man nästan aldrig säger goddag, gokväll eller så utan man ser in i den andres ögon, har lite darr på rösten och undrar ”hur står det till?” och sen måste man ta konsekvenserna och lyssna till långa redogörelser om hur det var igår, idag och kanske i morgon och helst också vad doktorn säger. Ibland glömmer jag bort att jag egentligen redan vet allt men inte kan en låta en annan bara stå där, helt utan medkänsla. Nä, lite ordning får det vara.. Och akta dig om du frågar mej – jag har ett helt sortiment av sjukdomar och absoluta asset i ärmeln. Nä, har nog aldrig i mitt liv pratat så mycket sjukdomar som här och anständigheten säger att jag måste lyssna. Hälsningar från gänget som frotterar sig i sjukdomar..
Det börjar närma sig lunchdags och det känner man också på lukten i huset. Sakta men säkert rullas det på mot matsalen. En del rullar själva, andra blir hjälpta, dvs. de sätter sig på rullatorn och blir inrullade till matbordet.
Vår stackars personal svär förbannelse över rullatorerna som står i vägen när de flyger fram och tillbaka i matsalen. Men jag har nu lärt mig att leva med min rullator, fast jag minnes första gången jag gick ut med den, förstod att jag plötsligt hade blivit en jättegammal tant..,Men nu är vi kompis med varandra. Jag slipper bära tungt, jag har stöd när jag vinglar till. Rullatorn har varit min bästa kompis nu när vi har haft snö och is på trottoarerna. Fast jag har slutat att halka fram på de livsfarliga trottoarerna (här röjer varje husägare dvs. de är skyldiga till att göra det men de har noll lust och ger tusan i det hela och som med allt i Berlin, nothing happens..)och betraktar mig som en bil – hjul som hjul, har också fyra stycken – och går på gatan vilket får gallan att rinna till på bilförarna. Men när bussen kommer och det redan står tvillingsbarnvagn och en annan rullatorkopmpis i den blir det lite krisläge men jag pressar mig in – i Berlin lär du dig snart att använda dina armbågar – om du inte gör det är du dömd att förlora.
Här i ”regeringen” har man utsett mig som ansvarig för kök och mat – varför jag? När jag var ny här blev det en liten revolution för att jag gick på barrikaderna för ett vegetariskt alernativ – det fanns inte och det var en seg kamp som kostade managern sitt jobb men nu är det frid och fröjd – åtminstone lite. Det är inte alla som vill ha telefonbokstjocka fläskbitar som tar simborgarmärket i sås.. Nu är det tyst och stilla och bara ibland måste jag höja rösten liten..
Vi har nu problemet att det blir lite för mysigt för de som äter. Vi äter i två lag och lag nr. 1 sitter gärna kvar och snackar för för många är det de enda sociala kontakterna de får under dagen. Den rara personalen sliter som vargar för att duka om och du kan lita på mig, det spills rätt ordentligt här – vänta, den darrande handen kommer kanske också till dig.. Det finns många som gärna skulle vilja fortsätta med kaffe men.. Jag tänkte mig rätt praktiskt sett att det vore enklast att jag tog mikrofonen och förklarade problemet – nej, jag skulle ha gjort det så försiktigt som jag skulle kunna men nej, det måste nu diskuteras på högre nivå – Tyskland är fullt av olika nivåer där det bestäms och direktionen sitter alltid högst upp i huset på alla firmor, kanske så att man verkligen skulle förstå att DE ÄR VIKTIGA. Ok, jag väntar på vad som bestäms….
Låter logiskt och praktiskt men tvivlar på att det funkar så.. Och tror att majoriteten inte tycker det är toppenbra..…