I min älsklingsserie ”de unga läkarna” (Ja där blottar jag min nivå på underhållning.. hade du väntat dig något mera krävande??) kvider den opererande läkaren under operationen fram ”pannan” och genast kommer en underskön varelse fram med en sval kompress och duttar pannan på den svettande läkaren. Jag skulle vilja ha en sån varelse med mig nu hela tiden när temperaturen ligger runt 35 grader och solen skiner utan att förbarma sig det minsta. Ja, jag vet, det finns värre länder.. men jag känner hur svetten rinner längs ansiktet inför glasögonen och utefter ryggen och känns det fräscht? Nä och inte ens duschen hjälper för det fortsätter att rinna. Så var är den undersköne läkaren som följer mig som en skugga och duttar min panna? VA?!?
Alltså skulle vi få strömavbrott i katastroffall så känns det skönt att veta att djungeltelegrafen funkar förträffligt här på ålderdomshemmet.
Som straff för alla dagar jag legat på klipporna i Saltsjöbaden och sprutat medhaft saltvatten på mig för att bli brun – solcreme? Skitsnack bara nåt för bebisar och gamla tanter. Den som inte var brun när skolan började hade haft en misslyckad sommar. Alltså har jag nu fått den svarta hudcancern och ett stort plåster smyckade min hals, där de grävt och skurit. När någon frågade mig vad jag hade gjort där svarade jag ”ett sugmärke” och fnissade förtjust.
Men även personer som jag aldrig pratat ett ord med kom fram och frågade med mild stämma hur jag mådde och då förstod jag att vår djungeltelegraf funkar alldeles utmärkt så om de kommer och koopplar bort oss från strömnätet – so what, här funkar det!
Här på hemmet bor bland annat en man som lett ett stort och välkänt företag här i Berlin. Han utstrålar makt och position, alltid välklädd, glömmer aldrig den lilla matchande näsduken i bröstfickan och skrider liksom fram i huset, inget spring och hafs och slafs här inte, men nu rinner makten – och hans kilon – liksom av honom. Han blir bara tunnare och tunnare och kavajerna är alldeles för stora – och vart tog den store och mäktige mannen vägen? -och det väcker moderskänslor hos mig – fastän den passande lilla näsduken alltid sitter pefekt men axelklaffarna i kavajerna hänger hjälplöst lösa i luften där det en gång fanns en bred skuldra att luta sig mot.
Och andra, som jag då , lägger på kilo efter kilo.. inga kläder passar längre och ändå äter jag verkligen inte mycket för maten är inte sån som gör att jag får lust att pressa i mig tallrik efter tallrik. Och mina kilon – de sitter där de sitter – som berg – och utgår inte från att jag nu utstrålar mera makt.. Livet är orättvist ibland.. Hur vore det med lite mera makt som kompensation för alla satans kilon?! VA??
Har nu en ny idé igen – min tai chi föll inte damerna och herrarna i smaken (”Vad är det för konstigheter?”) – och vi har ju en rätt fantastisk trädgård, stor och präktig och en promenadväg som slingrar sig genom den. Den vägen används flitigt för mer eller mindre gåbegåvade medboende – rullatorkaravanen är ute varje dag och hur kul är det att bara springa (okej gå) runt som en liten mus i ett hjul – och jag tänkte, varför kan man inte ställa upp kanske 5 olika utomhusträningsapparater så man kan stanna upp och kliva upp på apparaten och jobba lite med armar och ben kanske. Särskilt ben är ju vår onda punkt när vi trillar omkull jämt och ständigt och slår sönder våra sköra höfter, så varför inte lite extra motion för den avdelningen?
Tycker jag är en toppenidé och jag ser redan nu de skeptiska minerna, ”men va, man kan ju kanske göra sig illa” (jisses de är ju fast monterade i marken och sååå mycket kraft har nog inte många att de kan välta med dem), ”tänk om det kommer utbölingar och använder dem” (ja kära nån, hur förskräckligt vore det?) men så kommer argument nummer ett som kommer att knocka ut allt ”men tänk på olycksrisken, vilken försäkring täcker den?!??!!??”. Helst skulle man dra till med att det är farligt för datasäkerheten, ett argument som kan slå ut den starkaste i detta land, där man är hysteriskt livrädd för alla hemliga saker som finns på det livsfarliga nätet..
På måndag har vi nästa möte, vi i ”boenderegeringen”, och redan där ser jag skeptiska miner och när ägaren av alla dessa ålerdomshem ser kostnaderna, då vet jag att saken befinner sig i dödsstötar.. (fast såå satans dyrt blir det inte..) men jag ger inte upp för det, eller skulle jag det kanske?
Vad är detta? EN KASTANJ! Men än lite späd och tunn. Den förmedlar mig att det finns ett liv efter tiden med +-30 grader i skuggan. EN HÖST!! Inte så att jag sitter och längtar höst men när man sitter mitt inne i asfalten och drömmen om strand och vatten förblir en suckande dröm, då kan man få så knasiga tankar. En får ta´t som det kommer!
Du e go´du!!