Idag kom det till vårt ålderdomshem – förlåt seniorresidens €€€€- en liten grupp som låtsas de är ABBA. Klart att jag skulle dit och lyssna och hela matsalen var fullsmyckad med svenska flaggor, stora och små (passande till midsommar i morgon, suck, hemlängtan) och alla platser var upptagna. Husets damer var finklädda upp till tänderna, de få män vi har hade nog släpats dit med våld, i vilket fall som helst såg de så ut..Det dracks skumpa och vin till och när stämningen kokade till viftades det med armar och händer och några modiga vågade sig på en dans. Men jag satt mest där och var lite sorgsen för att man inte skulle göra så mot Abba (var inte världsklass precis) och kände mig mest som motvallskärring för jag vägrade att vifta med händer hit och dit när de sjöng och klappa takten – har alltid haft svårt för sånt… Och tanken på att ja du, nu är det dags för dig och det här ska vara ditt liv nu som gammal tant… huga…
Berlin är ju inte precis känt för att vara en ”vacker” stad, man talar mera om sopor och annat som folk slänger (helst ställer man ut hela inredningen på trottoaren med en skylt ”skänks bort” och att sen ingen är så där jättehet på en fläcklig och nersutten soffa betyder att den blir stående. Men nu, nu händer något! Lindarna blommar och lämnar en ljuv parfym över hela staden för det verkar som om lindarna är favvos nr. 1 – antagligen de enda som överlever det tuffa livet här. Nu doftar och doftar det och jag njuter och att de släpper ner något klistrigt på bilarna is not my business, har ingen bil längre so what. Man skulle kunna inbilla sig att Berlin är en vacker stad (ni stockholmare ni ska vara tysta och snälla för vi vet hur vackert Stockholm är) i den doften. Men appropos träd – kan någon förklara för mig varför man låter halva trädstammen stå kvar när man fällt trädet – väntar avdelning för trädavlivning på ett under kanske..
Hur lyckas man få en människa totalt utslagen? Jo, jag vet! Som kandidat för ständiga blåskatarrer var det bara en tidsfråga tills jag fick en sepsis eller blodförgiftning som låter så mycket snällare. Jag hittades hemma på golvet, kom iväg till sjukhuset och sen är gardinen neddragen. Har bara hört vad som hände och tack vare läkare som inte hade skolkat förläsningen om sepsis hämtades jag tillbaka till livet (för vilket gång i ordningen… HAN där uppe vill inte ha mig än) och nu anses jag frisk eller så frisk man blir och är totalt utmattad efter att ha gått 20 steg, håller mig i ”relingen” och vinglar omkring och vill bara ligga ner och dö. Hur länge ska det här hålla på? Ja, sepsis förstör muskler och nerver och det har den tydligen gjort ett dunderjobb med. Tar fortfarande ett antibiotikum och tänker varje gång ”Gudars, vad händer när det är slut och jag kanske resistent”. Vet att jag vid minsta varsel ska in till sjukan – har köpt klippkort där – men ska det hålla på så här? Vilka utsikter, va!! Här kommer en liten blomma i allt eländet..
På sista tiden har jag mer och mer märkt att det enda vi pratar om här på hemmet är sjukdomar. Okej, det finns många som inte kommer ut i det rörliga Berlin-livet och inte har så mycket att prata om, alltså tar man ett djupt tag i det ”hemmagjorda” och dessutom hälsar man här på varandra med ”Hur står det till” och det öppnar ju alla portar för längre och djupgående utläggningar. När vi träffas för att äta lunch öppnas det hela av en darrande röst som meddelar vilket elände som hände under natten och sen forsar det på.. jag förkunnade att jag inte vill höra flera eländen till lunchen (som ibland själv är elände nog..) och 6 förvånade ögon stirrade på mig ”vaddå sjukdomar och elände??” så jag är kanske en lite sjukdomskänslig typ. Tänk om de kunde koncentrera sig istället på den lite gräsliga inredningen, möblerna påminner mig och 50-talet, men nä, sjukdomar är mer spännande..
Efter två år var det dags att välja en ny styrelse och jag hade trumpetat runt att jag tänkte minsann iINTE kandidera igen – vilket jag inte tänkte heller – men plöstligt stod jag på listan och tänkte att okej, man kanske skulle kunna.,. men ödet ville det inte så, fick en svår sepsis och vandrar nu runt här på ålderdomshemmet som en vandrande skugga (i vilket fall som helst talar alla gärna om det för mig att jag ser så ut) och så hade jag plötsligt en andra anledning till att ändra mig och nu är jag i vilket fall som helst ”ute”. Och kanske lika bra det, resultatet av vårt arbete var lite sorgligt tycker jag och alla min ideer, som JAG tyckte var bra, sopades undan av de andra med argument som att ”tänk om någon skulle skadas”, ”tänk om det kommer in folk som inte bor här” och worst case: VAD GÖR MAN OM NÅGON SKADAS? det värsta som skulle kunna hända vore detta. Som om jag skulle ha tänkte planera en klätterpark, bungejumping eller vad vet jag men ok, inte längre min grej och väntar med spänning på de nyas resultat. Jag kommer tydligen i alla fall att gå in i historien som den galna svenskan som införde ett vegetariskt alternativ. Tjo flöjt.. och ska jag vara allvarlig? Det var verkligen inte lätt, det satt hårt..
Huvudsaken är att ni ngn gång återkommer till oss i Berlin, hör du det!?
Instämmer stort, mycket,gigantiskt mycket till Kerstis inlägg!! Skärselden har jag inga synpunkter på, men tacksamheten efter varje oplanerad ”händelse” du…
45 grader tycks nära helvetet. Eller i alla fall skärselden. Men den tror vi ju inte på. Den togs bort…
Tack min tröstande o läkande o rara kompis! Laddar för i möra…
Tack älskade syster!!