Ibland är det kanske inte så där lätt som en plätt att flytta in på ett äldreboende. De säger att ju äldre man blir detsto svårare blir det men när jag kom tillbaka från en kort resa till Göttingen kändes det skönt att ”komma hem” och det är hem nu. Fick besök av en annan äldre väninnan som förundrad såg sig omkring i min lägenhet och sa att ”ja men det känns ju här som vanligt” och för mig var det skönt att komma hem.
Nyligen satt jag i biblioteket och väntade på lunchen. Det rummet är det enda med en ordentlig AC så det var inte litteraturen som lockade utan lite svalka.. så ytlig är jag.. Där satt en annan kvinna som inte såg glad ut och jag kan ju inte låta bli att snacka ihjäl folk – om de inte ser jätteilskna ut, då vågar jag inte. Nej, hon såg inte glad ut och som vanligt börjar men med att fråga hur länge hon har bott här och i motsats till fängelse kan man ju inte fråga när hon kommer ut för vi vet ju inte när det blir dags med ”fötterna först”. I vilket fall som helst kände hon sig ensam och efter lunchen gick jag in dit igen för att se om hon var kvar och kanske ville ta en kaffe med mig men hon var borta men nästa gång, då ska jag hoppa på henne igen.
När jag flyttade in här bjöd jag in grannarna i min korridor så man lär känna varandra men det kom NJET från alla utom från ett trevligt par som kom och upplyste mig om vad man gör och inte gör här. Alltså man bjuder inte in varandra i lägenheterna utan man sitter i stolarna som står strategiskt placerade om man skulle känna för att rasa ihop under vägen till sin lägenhet. Hur kul är det att sitta där kanske.. För mig var det liksom lite självklart att bjuda in men nu har jag lärt mig – men slutar ändå inte med att snacka ihjäl folk.
Satt igår utanför huset och njöt av kvällssvalkan och doften av liljorna och bredvid mig satt en trevlig äldre dam (observera här bor mest DAMER, dels för att de är så fina, dels för att det är säkert 80% kvinns. Vart tar farbröderna vägen? ) I vilket fall som helst enades vi om att hyra ett källarutrymme tillsammans och tanken på att kanske komma över lite plats i min skrubb gjorde mig lycklig tilll max och när jag gick hem körde jag om min lilla farbror som långsamt rullade fram med sin krokiga rygg och som alltid ler så glatt när han ser mig och jag hälsar på honom och genast sträckte han på sin krokiga rygg och hälsade och sa ”oh jag tycker så mycket om era klänningar”. Tja, tacksam tar man emot allt nu för tiden..
Jag brukar kunna oja mig över att julen börjar i september – men i år slår vi alla rekord. Ute är det 36 grader och vi gamlingar försöker överleva temperaturhelvetet och vad skådar mitt öga på snabbköpet??
JULKEX I JULI!!!!
Alltså nu rinner inte bara svetten längs min rygg – nej, julkakorna dryper säkert också av smält choklad..
Ännu en dag här i mitt pensionärsliv – solen skiner som om den ville ta kål på alla, det kommer att bli varmt, idag kanske bara 25+ men över helgen 36 grader.. Puh.. det blir en ”bortslängd” dag för inte orkar jag göra något ute. Åka till sjön och bada? Nä tanken på att stå i en ändlös kö vid kassan (för jag inte vant mig vid att man även där kan beställa biljett per internet) inklämd mellan kladdiga uppblåsta badringar och luftmadrasser efter det att jag överlevt en halv dagsvandring från tågstationen till badet. Tänk när en hade en bil.. Alltså vad återstår? Stanna hemma, rulla ner markisen och öppna korsdrag. Men vem ska klaga som inte behöver jobba i värmen.. Vi har ju en pool (inomhus) här på ”hemmet” och tanken slår mig – en pool utomhus.. wow, vore det inte klokt att satsa på det nu när enligt kloka hjärnor klimatkatastrofen lurar runt hörnet eftersom det inte längre är fem i utan fem över tolv.. Men med insyningsskydd tack, för vi här motsvarar inte det aktuella – ja inte något alls förresten – skönhetsidealet.. Fnissar lite vid tanken på rollatorrallyt på morgonen för att lägga sin handduk på bästa platsen..
Nu har jag upptäckt en ny uppgift. En dam som rullar med i rollatorgänget har svårt att ta sig fram och när det plingar i matklockan sätter hon sig på sin rollator och rullar baklänges fram och stötter iväg med sin käpp. Jag frågade om jag får hjälpa till och det fick jag – med ett lite tveksamt men tacksamt nickande – och jag sa ”fötterna upp” och sköt iväg med henne så det bara ven om det och se där – vi fick pole position till lunchen! HA! där fick de andra! Frågade henne om det gick för fort men fick ett finurligt leende tillbaka.
Okey, det kliade i fingrarna igen och det har hänt mycket sedan sist vi hörde av varandra.
Jag har flyttat till ”ålderdomshemmet!” Ja jisses!!
Ja, jag vet att man inte får kalla det så, det heter här i Tyskland ”seniorenresidenz” och man blir inte poppis om man kallar det ålderdomshem. I vicket fall som helst – jag började för några år sedan fundera på vad som ska hända i framtiden efter alla mina sjukdomar och eländen och tänkte bespara döttrarna att ta hand om mig och efter att ha kikat på flera hem lärde jag mig att i Tyskland:
Du ska flytta in när du har lämnat skolan typ.. Att vara 79 och försöka få en plats höjer inte ens (inre) status. ”Oh, damen är 79!?! Tyvärr tar vi bara emot gamlingar upp till ca. 60 års ålder, sen blir de för jobbiga och då kan ett annat hem ta hand om dem. Inte här – tyvärr”
Jag har en vårdstatus (som när de flesta hemmen hörde det, sa utan att skämmas det minsta, att ”nä, med vårdstatus tar vi inte emot någon” snacka om diskriminering..hoho..), som vi har här, den startar med 1 och tror jag slutar med 6 och då är men mera död än levande, ja lite som en vissen purjolök… Jag har nummer 3 vilket betraktas som allmänt jämmer och elände och halvvissen purjolök. Damen på hemmet stirrade förskräckt på mig när jag ryckte fram med min hemska hemlighet och först blev det ett klart NJET men har tack och lov en ytterst charmig dotter som riktigt visade upp mig och sa att se, så pigg hon är. Kände mig som på en koauktion, den här kossan får trava runt i arenan och visa att hon fortfarande kan släpa sig runt. Att jag sen tyvär inte hade ett hus som jag kunde sälja och sen sitta och räkna pengar gjorde ju läget inte bättre..Tack vare dottern accepterade damen mig och jag fick tillstånd att flytta in och efter mycket räknande fram och tillbaka kom vi fram till att jag borde kunna fixa det ekonomiskt om jag GENAST slutade att vara så slösaktig..oj-oj-oj.. Och den stackars damen suckade: inte bara halvvissen purjolök utan människan vill också ha GRÅA väggar!!
Flytten var en mardröm och tröstade mig med att nästa flytt uppåt (eller neråt kanske) behöver jag inte ta hand om. Försök att packa upp 50 flyttlådor (som lämnar kanske 1 qm av våningen till att röra sig på) som står livsfarligt högt staplade i din lilla lägenhet och försök sen komma ihåg var du lägger vad… Letar fortfarande som en galning efter många saker..Döttrarna får ta nästa flytt, beställa en container med sån där rutschkana och ut med skiten. Men lite oroade mina kompisar mig – den allmänna reaktionen var ”Att (i falsett..) du vågar ( i falsett) ta det steget” och jag tänkte att nu, nu jäklar, har jag gjort något jättejättedumt som vanligt för vaffö reagerar de så annars..
Är det här så förskräckligt fult? Sorry då har jag en special smak men tacksam om jag får vara din kompis ändå…
När jag övertog lägenheten hade den rosa-champagne-färgade väggar med knottriga tapeter (som jag tyvärr har kvar, man kan inte få allt här i livet..). Jag kände genast att jag lägger mig omedelbart ner och gör en pudel som snabbt dör om jag ska sitta och stirra på det rosa-champagne-färgade knottriga varje dag och bestämde mig för mellangrått och mörkgrått. Damen som tillåtit mig att flytta in stirrade förskräckt på mig: ”GRÅA VÄGGAR!!!” och ångrade säkert sitt beslut bittert att ge mit tillträde, men hon kunde ju inte förbjuda mig det för barnen måste ju sen när jag flyttat vidare (uppåt eller nedåt) se till att de blir champagnerrosa och knottrigt igen. Nu är det en liten folkvandring som vill komma och titta på mina gråa väggar och hitintills har folket susat och jublat, det kommer till och med en intresserad dam från ett annat land den här veckan och vill titta..Man tittar på mig och viskar ”det är hon med de gråa väggarna” och jag tror att jag har fått en speciell status här i alla fall. Det är nämligen ett av de bättre ålderdomshemmen i Berlin (hur tusan lyckades lilla jag hamna här?? Är jag kanske socialfallkvoten?) , nä, det finns några som är dyrare men det här räknas som topp och känner att jag nog är lite udda här. But so what… Men kan ännu glädja mig åt att jag i rollatorrallyt till den gemensamma lunchen ligger i absolut toppläge pole position med min röda Ferrarirollator- än så länge..
Det här är mitt första bidrag i min blogg och fortsättning följer. Tänk att jag lyckats totalglömma tekniken sen jag hade den andra bloggen- står inför tekniken som en helidiot.. Om det blir för mycket text orkar man inte läsa so Auf Wiedersehen!.
Detta är nog ett ganska vanligt fenomen i vår ålder. Att hela tiden få prioritera med utgångspunkt från kroppens nuvarande…