Jag har ju en ”kompistant” här som jag brukar skjuta sittande baklänges (det vill säg hon sitter baklängen) på sin rollator och dundra förbi rollatorkaravanen när vi ska äta. Idag var det dessutom salladsbarsdag och då gäller verkligen att inta pole position och de andra vek respektfullt åt sidan när vi ångade fram. Jag hade inte sett henne på ett bra tag och idag satt hon och väntade på hissen och jag blev jätteglad och sa ”oh, det var länge sen vi sågs, är allt bra?” och ja, tack och lov, allt var bra. På såna här ställen är det inte självklart att man kommer tillbaka om man blir hämtad med ambulansen som ofta tar sig hit. Antar att den svarta bilen som hämtar kistorna diskret kör ner i garaget och vi alla vet, att det är den vägen vi ska vandra, respektive åka..
Hade aldrig trott att det skulle kännas så ”normalt” att bara umgås med ”gamlingar” (säger jag som snart blir 80… ho-ho) men det har blivit det och en del är faktiskt både roliga och kloka och har mycket att berätta och om jag inte bodde här hade jag säkert aldrig pratat med dem. Men klart, den andra sorten finns också, de ser inte glada ut, svarar inte på tilltal och tittar ogillande på mig när jag susar förbi dem. Precis som restaurangchefen som jag lyckats få som ärkefiende och som gör en stor lov runt vårt bord när han svassar runt och kråmar sig för de andra. Min blick borrar sig i hans rygg.. Jag långsint? Ok, medger det..
Idag lyckades jag med det som jag bävat inför sen jag flyttade in här den 27.3.2023. Jag välte en HEL kaffekopp och kaffet rann över bordet, smög sig in under glasplattan som jag lagt på mitt fina antika bord för att s k y d d a det och sen rann det som niagarafallet ner på den nästan V I T A heltäckande mattan (om vita heltäckande mattor på ett äldreboende är ju ett annat kapitel.. suck..). Jag har skrubbat, har tvättat med diskmedel (tips av portvakten), skrubbat med vichyvatten (tips av andra) och än är det blött men ack, ack, ack… nu är det fritt fram för nästa fläck – och jag som kryper fram långsamt med darrande hand när jag har kaffe eller rödvin i glaset.. Tji fick jag..
Vart tog sommaren vägen? Det känns som om det luktar sensommar ute nu fastän jag inte hunnit med sommaren riktigt än och bävar lite inför hösten som kommer. Har idag varit duktig flicka, har städat, tvättat, sprungit upp och ner för att lägga rabarber på torktumlaren – sån lyx hade jag inte i min gamla lägenhet, där använde jag handdukarna som hard-core peeling men nu är det slut med peelingen, nu är de bara mjuka och så fluffiga. Har också sorterat in papper som vuxit till en oroväckande hög så nu är det ordning på torpet. Eller lite ordning i alla fall.. Men den där lilla känslan av sensommar är där i min kropps alla celler – även de elaka som ställer till allt elände i min kropp -, sommaren – vart tog du vägen? Tänker du lämna oss redan? Det känns också lite ensamt här efter det att ena dottern bott här några dagar och det var helt underbart, nu är jag solo igen. Tänk vilken lycka att få uppleva de vuxna döttrarna igen.
Imorgon är det måndag, har en lång lista på to-do och det är bra, då går jag inte omkring och sniffar på sensommaren och blir lite smådramatisk..
Idag känner jag mig som om jag ligger i en sardinburk – fast inte som på bilden med en mycket kär person men ok – det skulle inte funka vid den här värmen i alla fall..
När jag flyttade in på ålderdomshemmet tog min karriär som kokerska snabbt slut. Vi äter gemensam lunch här nämligen. Dels vill de få ut gamlingarna (nämligen oss..) ur de mjuka fåtöljerna så man har helt enkelt bestämt att i priset för boendet ingår lunch. Och man måste ”avanmäla” sig och om man inte har gjort det och inte kommer till lunch skickas akut/nöd/expressen med blålampan i högsta hugg upp till din lägenhet för att kolla om du trillat av pinn där. I och för sig en bra grej,..
Köket jag har är pyttelitet och varje sked som läggs någon stans måste först få en plats och något annat måste flyttas. Det innebär att det inte är dagens höjdpunkt att laga mat. Och jag anammade genast detta med lunchen och nu känns det som om jag inte har lagat någon mat på säkert hundra år. Minns när flickorna kom hem från skolan och sniffade sig fram till dörren och antingen var det tummen upp (pasta) eller tummen ner (ilja stroganoff). Ja, man kan ju inte laga pasta varenda eviga dag.. På den tiden var det aldrig någon som kommenterade min matlagning, man skyfflade tyst i sig den eller man skyfflade inte i sig den och jag tänkte väl inte mera på det. Nu på äldre dagar säger båda flickorna att jag lagade jättejättegod mat – ack ja, flickor, det hade ni kunna kläcka ur er tidigare och jag som trodde att min matlagning var ytterst medioker.
Men nu har jag lärt känna verklig medioker mat nämligen här på ålderdomshemmet. De frossar i tjocka såser, paneringar, kolhydrater, grönsaker som du kan sörpla i dig, så mjuka är de (eller tror de kanske att vi inte kan tugga längre?), puddingar stinna av kalorier. Gick genast upp flera kilo och de sitter järnhårt på min mage nu. Är tacksam för att modet föreskriver lätta och vida sommarklänningar.. Efter det att min kamp att slippa pilla ut köttbitar ur maten försöker jag nu ta sats och be dem sluta upp med att göda oss här..
Detta är nog ett ganska vanligt fenomen i vår ålder. Att hela tiden få prioritera med utgångspunkt från kroppens nuvarande…