Häromnatten började rummet dansa runt och det blev ett förskräckligt dansande och snurrigt i mitt arma gamla huvud. Jag har varit med om det en annan gång och det kallas TIA och är en förvarning för slaganfall, alltså satt jag inte länge och tänkte att nä, det går nog över, sängen dansar inte fast det känns som det, schåpa dig inte… Inte kan jag ringa på ambulansen för sånt, inte, man måste ju nästan vara halvdöd innan och bära huvudet under armen som vi säger här.. Men det blev ett väldigt dansande ,så jag ringde på hemmets sos-telefonen och ett flickebarn från vårdavdelning kom inskuttande och tittade sorgset på mig. Ja, här pinglar vi gärna på ambulansen och det gjorde flickebarnet utan att inspektera om huvudet satt kvar eller inte och jag bad att få klä på mig lite, hade bara t-shirt och underbyxa på mig och man vill ju piffa till sig lite när de trevliga ambulansfarbröderna kommer och med bekymrad blick undrar, hur det står till här då. Men nej, flickebarnet förbjöd mig detta men tillät mig i alla fall att ta på badrocken.

De käcka unga männen satte mig i en rullande stol och körde ner mig i ambulansen och in på sjukhuset. Efter flera timmar, tror jag somnade till flera gånger mellan varven, kom man fram till att det inte var en TIA och jag fick åka hem igen. Men den här gången blidde det inte skjuts med trevliga gossar utan jag fick knata ut till sjukhusets ingång och där stod jag i min badrock – tänk om jag stått där i underbyxor och t-shirt.. – och min tofflor och klockan var 3 på natten så det var ju inte någon större publikstorm – tack och lov – men det kändes i alla fall lite konstigt. En 79-årig kropp är ju inte mycket att hänga i julgranen, va.. Ringde på en taxi, för tanken på att ta bussen hem i badrock kändes inte så frestande – fast här i Berlin skulle ingen ens titta på en utan tänka, ok, galen pangis igen. Taxichauffören tittade visserligen lite oroligt på mig, ville väl veta om jag vore på örat och kanske tänkte lätta på trycket i hans taxi men körde mig snällt hem och nu hade väggarna bestämt sig för att inte dansa runt längre, så klarade mig den här gången.. Fast nu när jag bor här har jag flyttat för långt från mitt favvo-sjukhus, arméns sjukhus, som dels har en fantastiskt rykte, men främst har tjusiga unga läkare i soldatuniform så att det är en fröjd för ett gammalt öga.. ack, ack.. När jag låg där sist och knappt vaknat upp ur komat kom chefsläkaren in på inspektion med en skock studenter i sitt släptåg. Jag vaknade till och såg läkaren och pep fram ”Gudars, vilken snygg karl ni (vi niar är..) är”. Studenterna fnissade och han log charmant och tackade.Den här gången kunde jag utan problem knipa käft..