Vi sitter ute på en bänk, ålderdomskompisen och jag, och kommer in på det tema som bränner inom oss. Vad händer när vi blir som en gammal vissen purjolök och dreglar och inte känner igen våra allra käraste och körs ut i stolen/sängen för att sitta ute lite då och då men själv märker man det inte. Vi är ense om att vi inte vill bli den vissna purjolöken – och inte ovissen heller – och nu börjar vi diskutera olika metoder, lägga sig i snön, ta sömntabletter (som man ändå kräks upp), resa till Schweiz (men inte för skidåkning), hoppa ner framför tåget (vi hoppar ju inte så mycket längre, ska jag ta med rollatorn ner också? etc..). Vinden smeker våra rynkiga ansikten, liljorna doftar och vi enas om att livet ännu är värt att leva, går in och äter lunch och skjuter upp projektet lite…