Det är lycka att få vara med – igen – men det var ju såå länge sen de egna barnen var i den åldern och inte hade jag då tid med att iaktta dem så, (då gällde att få life-balance med barn/arbete/äkta man att funka) – och följa barnbarnen på deras resa till det vuxna livet. Det är inte puzzel och mandala och baka kakor som gäller nu utan nu gäller det att hänga med på deras berättelser om sina ”uteliv”, det vill säga, det som de berättar om, antar att en stor del inte ges vidare. Plöstligt dyker de upp unga gossar/flickor i deras telefoner, den eller den, det varierar. ”Vad tycker du om X?” och jag förstår att X är favvo just nu och visst han/hon ser så fin ut. Men y ser också så fin ut.. och z också.. Och nu är de ute och flyger och far ensamma i stora farliga världen, de var ju så små för bara ett tag sedan. .. Klarar de allt?? Är alla snälla mot dem? Och lycka är när du sitter på cafeet och ett trött huvud lutar sig mot din axel och en smal liten hand letar efter min och jag tänker på att det hade kanske blivit folk av mig med om jag hade haft mor/farföräldrar som intresserat sig bara lite, lite, lite för sina barnbarn men nu blidde det som det blidde och jag njuter så av mina barnbarn. Tack mina underbara döttrar för det och ni har gjort ett så snyggt jobb! Älskar er!

Bild: Sophie Herken