Runt om mig här på ålderdomshemmet finns det väldigt många människor som klagar över besväret med att ärva mycket pengar, hus och vete fanken vad mera. Jag sitter där och lyssnar och i början var jag tålmodig och fattade motpartens hand och suckade ”din stackare, vilket elände..” men nu djäklar har jag tröttnat på det och gått och blitt lite trilsk… Har lite svårt att tycka synd om min granne som just nu ärvt ett hus och en annan som ärvt en satans massa hus. Jag hade också gärna ärvt något – och hade gärna kunnat ge ett ordentligt arv till barn och barnbarn – men det blidde inte så och klagar inte (men det gör säkert de.. suck..), men det känns övermäktigt att sitta och trösta och förstå när ”eländet” slår till hos mina kompisar.. Ja, jag vet – jag ÄR nog lite avundsjuk i alla fall.. Men nu har jag i alla fall köpt en lott i TV-lotteriet och blir det inget där, ja då ere väl som det är..