Jaha, då var det dags för öronen att lägga av lite till…. Hade för något år sedan köpt en begagnad Bose Wave som jag förr mindes som ett under av ljudkvalitet. Och nu? Tyckte att min Bose var lite pipig och bröt upp till den STORA marknaden där jag stod hjälplös och stirrade på hundratals apparater. En del alldeles förskräckligt fula och de snygga – vilket ju egentligen är oväsentligt när det gäller ljud, varför e man så knäpp – var antingen obetalbara och om man betänker att jag är 80 år så lär väl apparaten inte ha så där jättemycket framtid tillsammans med mig.. eller enligt fackmann skrot och för mina älskade arvingar säkert ohållbart dålig kvalitet.. Alltså enades jag med mitt inre om en mellangrej och nu sitter jag och funderar på om ljudet verkligen är så mycket bättre.. Jodå, hörapparaterna sitter där de ska, men musiken?? Vart tog du vägen??
Häromdagen hade jag för en millisekund en liten släng av att vara lite deppad. När jag gick här på ålderdomshemmet och såg många kandidater som vinglade pustande och stönande tog sig fram, slog mig tanken att okey tjejen (eller bättre tanten?), det är nu sista stationen, egentligen går vi bara och väntar på att dö och den tanken var lite kontraproduktiv till min annars mycket goda stämning efter helgen med alla barnen men det är klart, man kan ju inte springa omkring och ha roligt jämt eller hur kära Astrid Lindgren? Har för mig att du har sagt så någon gång? Så idag åkte jag in till Mitte, det är där livet bubblar och alla kreativa och på något annat sätt otroliga människor bor tillsammans med hela världens turister och satt hos greken ute i solen och njöt av god mat och tänkte att okey, allt blir bra och tog sen tunnelbanan hem till mitt hem, som ligger i en mycket välmående och gedigen stadsdel – men ibland kanske lite väl tråkig och det där bubblande livet inne i Mitte kan jag nog sakna då.. Här ute bubblar vi inte så mycket..
Efter det att jag kom tillbaka från firandet med family kände jag ett behov av att bjuda in mina kompisar här på hemmet. Alltså sagt och gjort och bjöd in 8 av de trevligaste kvinnsen på hemmet. Nu är det ju inte så att jag har en stor våning med öst- och västflygel utan 36 qm och när alla damerna hade kommit och stod lite osäkra i mina 36 qm var lägenhet proppfull så jag beordrade sittning och då löstes människoknuten upp.
Så där riktigt hade jag nog inte tänkt över det hela – här är man lite fin av sig nämligen – för jag har ju bara 36 qm, ett antikt bord och inte får det plats med 9 tallrikar där… har jag överhuvudtaget 9 tallrikar?? alltså beslöt jag mig snabbt för lite fingerfood riktning sandvikare som man tar med en träpinne och istället för tallrik fick var och en en serviett – inte vacker tygserviett som säkert alla de andra har men man får ju ta seden etc..
I vilket fall som helst var de små sandvikarna för dem ovanliga och det susades och brusades. Nästa problem: glasen!! Hjälp har inga skumpaglas längre, har ju bara en minimal utrustning så jag iväg till snabbköpet och köpte plastglas men hade en känsla av att det inte blir poppis, vi är ju faktiskt inte på skogsutflykt. Var tacksam att jag överhuvudtaget hade 9 glas – Ikea-glas naturligtvis – men vad spelar det för roll? Med stigande vinkonsumtion var det ingen som brydde sig om skumpaglas eller andra tjusigheter – alla tanter har här på hemmet ett tjusigt glasskåp med ännu tjusigare glas och inte skabbiga Ikea-glas som den där galna svenskan har. Men kvällen blev väldigt rolig och roligare je högre vinkonsumtion vi hade och det var ju det jag visste – det finns toppentanter här på hemmet! Fnissande, skrattande och försök till viskande på hemvägen dvs. till hissen som tar dem hem.
Ok, jag är realist (der blir man under de 80 år jag levt) och vet att det inte finns någon evig lycka – även i sagan bleknar prinsen lite med tiden – men jag hade önskat mig det eviga livet förra helgen. Jag blev 80 och hade tagit med hela den lilla familjen med bonusdottern och älskad syster på allas vårt älsklingshotell. Alltid samma procecur när vi kommer dit: i loungen sitter ”barnen” (som oj redan är över 50.. jag fattar det bara inte..) och barnbarnen på golvet vid det stora, låga träbordet och vi äter den klassiska rätten kokt potatis, kvarg med kryddor och linolja. Låter det konstigt? Är det inte, är det områdets kännetecken. Jag satt naturligtvis inte på golvet för hotellet har ingen kran än med vilken de kan hiva upp tanten..Sen försvann vi alla till SPA-avdelningen och låg och flöt i det badkarsvarma vattnet framför den stora öppna spisen med knistranden lågor och när man blir 80 blir man djärvare för jag simmade även utomhus, där vattnet har ”vanliga” temperaturer för normala människor och inte för såna som en badkruka som jag önskar sig.
Satt sen vid matbordet vid bordets topp (eller ände om man vill se det så) och blickade ut över min lilla underbara familj och kände otrolig värme och lycka. Jag såg glada, friska, kloka, empatiska, humoristiska, framgångsrika människor med lika underbara barnbarn och kände stor stolthet och hoppades innerligt att jag kanske inte bara gjort alla saker fel under deras uppväxt.
När jag sen kom hem till mitt ”hem” kändes det väldigt tyst och stilla men inte så att jag inte trvis, det känns som ”hemma” men alla glada skratt, alla varma kramar jag fått – de hade jag gärna tagit med mig hem i en liten doggy bag och plockat fram vid behov… Tack alla ni som gjorde min födelsedag till en så lycklig dag och ett ska ni veta
Lycka är att få åka ut till flygplatsen i morgon och hämta min syster som kommer hit för att vara med på min 80-årsfest. Vi har inte setts på ett helt år men skypelinjen går het nästan varje dag. Tänk vilken lycka! Och lycka att få ha mina barn, barnbarn och extradotter och svärson runt mig en hel helg, ingen som som måste stressa iväg och vara viktig i sitt yrke, lycka, lycka.. Jag kommer att sitta och pösa av lycka och spara varje sekund i mitt minne för det blir nu min sista ”stora” fest som jag har, sen blir det väl dags för skorpdopp i kaffet på hemmet men än är jag bara lycklig! bild Sophie Herken
Vi har nu haft vårt samtal med de nya kökscheferna och det gick rätt så bra. De bemödar sig och maten har blivit mikro-milli-bättre men när vi kom fram till agendapunkten, att vi inte ville ha burkfrukt (vem äter burkfrukt idag??? Det är ett barndomstrauma hos mig.. suck..) till efterrätt utan ville ha möjligheten att kunna få färsk frukt istället. Det vill säga, de som älskar slabbiga ananasskivor i sockerlag kan fortsätta med det men de andra galningarna som vill ha ett äpple kanske… NJET!! Där skar det sig, för håll i er nu – firman har inte RÅD till detta! Ja, du läser rätt, inte råd.. vi bor i ett äldreboende som hör till översta prissegmentet (multo €€€) men man har inte råd med ett lite sketet äpple. När jag hörde detta tappade jag hakan på bordet tror jag.. Inte råd?!? Så nu har de som inte kan gå till affären och själva köpa frukt ätit sina sista äppen i detta livet – fastän kloka människor säger att det lär var sunt.. ack ja, jag är tacksam för att jag än kan ta mig till affären så nu kan de sitta där och räkna sina pengar och glädja sig över vinsten..
Man kan ju fundera över hur det kommer sig att människan inte skäms över sitt dåligt utförda arbete istället. Inte…