Nu vet jag varför jag bor här på ”ålderdomshemmet”. Glasklart! Hade ställt olika väckarklockor på ringning för när hörapparaterna ligger och har en nattpaus hör jag inte så där värst mycket. Egentligen inte ett skvatt..I vilket fall som helst, alla ringer snällt i tur och ordning och plötsligt hör jag att det ringer igen och tror att det är ipaden och trycker på alla knappar som jag hittar men fanskapet ringer och ringer och ringer. Stänger av den men den ringer fortfarande! Lägger den under flera kuddar.. Färdig att gå och ta en hammare och klippa till den för nästan hela korridoren är snart vaken.. helvete, finns det inget batteri som jag kan ta ur? Nä.. och så märker jag att det är telefonen som snällt ringer som beställt..
Jag får det inte att gå ihop – barnbarnen – och även ”adopterade” barnbarn som jag har fått äran att vara reservmormor till och snart kommer mitt nya reservbarnbarn – har blivit så stora att man kan ha riktig nytta av dem! Jag fattar det bara inte! Ena barnbarnet är fena på dator och när det skär sig hos mig fixar han till det, andra barnbarn utför nu inredningsjobb som jag ALDRIG skulle klara av för jag är alldeles för okoncentrerad och slarvig och vill ha allt färdigt på stubinen. Nu kommer flickorna, förlåt de förtjusande unga damerna, och förvandlar mitt aprikosfärgade kök till ett neutralt vitt kök för aprikoserna skär sig mot det nya gråa golvet. Jag skulle aldrig ha tålamod, det skulle bli rynkor och elände på folien men dessa förtjusande väsen trollar fram vad jag vill ha. Hur kom det sig, när blev de så stora? Kära nån.. och jag älskar dessa underbara väsen även om de skulle ha tummen mitt i handen – som deras mormor har..
När jag upptäcker att sommaren som inte ens riktigt kommit igång än är på nedgång blir jag allt lite ledsen. Nä, inte deppad, men jag känner mig nog allt lite melankolisk. Har några gamla oljebilder på gamla släktingar och nästan hela året måste jag dra för gardinen lite när solen skiner för jag har inte lust att restauerara dem innan jag lägger på kistlocket. Nu när solen står som allra högst behövs det inte men vad var det jag såg i morse?!?
En liten solgnutta sken in på farbror Sederholm!! Och okej, vad är det med det då? Det betyder att solen redan börjar dala lite och det betyder att sommaren som liksom inte kommit igång ännu – hos mig – håller på att dra sig tillbaka och det gör mig ledsen. Vart tar tiden som rasar vägen och fortfarande känns det inombords som om det bara blir sommar om jag får vara på ”landet” (som jag aldrig haft men som ändå kännts nära) och här mitt i smeten? Nä, blir lite fel liksom..
Ute skiner solen som en galning och vi letar alla efter skuggiga platser. Utanför ingången till hemmet står två parkbänkar där vi brukar sitta och filosofera och tänka på livet lite innan lunchen serveras – i dess närhet. Ena bänken står i totalt solsken – PANG – omöjligt att sitta där.! På den andra bänken som till hälften står i skuggan sitter en tant på den skuggiga delen och jag frågar vänligt om det vore möjligt att hon kunde resa sig en sekund så jag kunde skjuta hela bänken in i skuggan. Hon tittar surt, surare, surast på mig och så kommer ett ilsket ”Nej!”. Ack vilket trist liv man måste ha när man är så sur och ogin men det finns flera av den sorten här.. sur, surare, surast.. och då känner jag mig så otroligt glad och lycklig över att jag – inte än – har blivit en sån surpuppa.. men vänta bara…
Den här veckan är jag hemlös. Har bestämt mig för att slänga ut den gräsliga heltäckande mattan som är något mellan vitt och champagne och som verkligen inte ser riktigt fräsch ut – men vem ser fräsch ut här på ålderdomshemmet..hoho.. Vem kommer på den idén att lägga sådan heltäckande matta på ett ålderdomshem där vi tanter (farbröder är sällsynt vara här, antingen dör de innan eller så vägrar de flytta in på ett ålderdomshem för de blir ju aldrig gamla.. ) med darrande hand balanserar vårt rödvinsglas eller vår kaffekopp till älsklingsfåtöljen. Hantverkarna kom i morse efter det att jag för säkerhets skull ringt och kollat att de verkligen kommer så kom de. Mina möbler släpades ut i korridoren och ”portvakten” kommer att få tuppjuck när han ser det. I Tyskland kan man inte göra si eller så för att det antingen är livsfarligt för a) dataskydd eller för att det kan b) störa brandkåren.
När ens möbler flyttas ut i ”dagsljuset” märker man att de har varit med om en hel del. Lite skavanker och lite skabbigt här och där men i relation till de andra tanternas möbler, som är mastodontskåp, som skulle passa till en 10-rums-våning på Karlaplan, som behöver en särskild golvförstärkning så att de inte rasar igenom golvet, är mina möbler lätta som en plätt. Men så har jag inte heller en uppsättning av olika kristallglas för minst 24 personer.. ack ja, i vilken skilsmässa blev jag av med dem tro..
Nu hoppas jag att jag valt rätt golv, rätt färg för en gång till gör jag inte om det. Fick skriva på att mina arvingar ser till att det kommer in en ny heltäckande champagnematta när de burit ut mig med fötterna först. Och som vi säger här i Tyskland så har ju sista skjortan inga fickor. Trösterikt i mitt kaos..
Jag fick aldrig vara med i luciatåget, för lång och för bråkig..