Hade i natt satans ont som jag trodde i ett revben. Har ju hostat lungorna ur min hals – aj, aj, det var tyska.. – och tänkte att jag kanske lyckats att knäcka ett. Tanten har ju blitt äldre och schelettet skörare. Valde mellan sjukhusen i närheten – där jag samlat erfarenheter som jag inte vill skryta med – och mitt favvosjukhus, militärens sjukhus där de har trevliga och tjusiga unga läkare så att även ett gammalt öga också får fröjda sig lite. Ligger visserligen långt från mig så det blir multo €€€€ med taxin.. Så det blidde militärsjukhuset. Lite skoj ska man väl få ha, va..
Den unge läkaren som verkade mycket kompetent och trevlig, inte som de där såskopparna som jag var inlagd hos förra månaden och som inte lyckades göra en enda undersökning under 5 dagar, efter vilka jag lämnade etablissemanget och svor eder och förbannelser över dem. Bekymrad rynka i pannan hos den unge svärmorsdrömmen, tryckte på stället där det är aj-aj-aj, tryckte, kallade dit den förste läkaren, sen den andra, sen försvann de och jag slumrade till lite, fick ligga skönt med liten filt. Sen kom de alla in och sa att det antar att det är en
maligne Raumforderung ungefär
något som är elakartat och som kräver plats.
Tjusigt namn på en vanlig gammal bonnkräfta, smälter riktigt på tungan men under den ligger bonnkräftan i alla fall och lurpassar. Vad de än kallar den. Nu är det kanske inte det och jag ska kontakta min vanliga onkolog för de var ense om att det är bättre om e n person har hand om det. Hitintills har jag ju alltid ploppat upp ur lådan som den där spiralpajasen och det ska en väl den här gången också – o m det skulle vara som de antar.. Svärmorsdrömmen kan ju också ta fel..
Lever fortfarande – har inte hört av mig på länge för jag hade så mycket att göra och jag hör till de minimal effektiva människorna som inte kan sluta att jobba så länge som något ligger på skrivbordet och tittar uppfordrande på mig.
Här på hemmet har julen haft sitt intågande. De vänliga kvinnsen i receptionen har smyckat och gjort så fint och överallt lyser det varmt och det glittrar. Är lite orolig för att det kommer att verka så kalt när de plockar ner allt. Det har bakats våfflor och annat och den doften var klart bättre än från dagens lunch – kål…blä..
Vi har också haft en julfest – julfest på ålderdomshemmet, det var något som jag hört talas om och alltid tänkte: ”inte med mig – never ever” och tjosan, där satt jag nu. Vi fick dela upp oss i två grupper för att få plats och stämningen var hög. Sorlet steg – det är ju också så att när man hör lite risigt, då skriker man gärna lite högre, särskilt efter några glas skumpa. När stämningen var på max öppnades dörrarna till köket och in tågad all personal – allt från trädgårdsmästare till köksfolket – med jultallrikarna, överste chefen dirigerade. Det var som på de där filmerna man ser från lyxkryssningar där de tågar in – ok, våra hade inte tomtebloss – . Publiken jublade, damerna i sina finaste glittrande klänningar och med kronjuvelerna. Det är ju ett ”förnämt” hem så damerna har tydligen många kronjuveler. Jag hade visserligen tagit av mig jeansen men lite vägrade jag att glittra till mig, för jag inser att faktum är att nu sitter jag på ålderdomshemmet och har julfest. Och det är inget fel i det – saker och ting förändras men min önskan till alla om en GOD JUL består!
Först bodde jag ståndsmässigt på minst 200 qm, sen blidde det 56 qm och nu 36.. Hur många qm har kistan? 1? Men man säger ju här att sista skjortan inte har någon ficka, inte ens till en liten, liten näsduk? Nä..Ja man får rätta apptiten efter maten – nä, det blev fel ordspråk.. I vilket fall som helst har det nu varit min hobby att flytta runt alla saker för jag inbillar mig att det ska bli bättre. Jag har nu bott här i ett halvt år och flyttcirkusen pågår för fullt och idag tänkte jag att, ja men där har jag ju också redan haft de svarta jumpersarna. Idag flyttade jag också in flaskbaren i kammaren och grytorna fick flytta dit där flaskorna förut stod.
Jag har haft turen att komma över en källaren – min lycka!! så nu kan man andas i klädkammaren igen, för säsongvaran flyttar upp och ner, just nu har sommaren flyttat ner i källaren och ändå måste jag dra in magen när jag ska in i kammaren. Källare är svåra att få här – finns inte en till varje lägenhet, ngn måste dö först och så kom jag över den. Jag tjatade på damerna på kontoret så till den grad att jag tror att de sa: Ge människan en källare så vi slipper ha henne här varje dag – och ja, nu slipper de mig. Tjat lönar sig…
Jag ser på nätet fantastiska anordningar för hur man ska hänga upp 20 byxor med en galge och vad vet jag och när sen saken kommer från Kina är det bara skrot och jag lovar mig själv – never ever – tills nästa gång. Jag kan hänge mig åt bilder i IKEA-katalogen där skor är sorterade i färg, samma med tjusigt rullade slipsar (om sådang behövs), ordnade i färg eller mönster och nu är jag på jakt igen efter passande lådor till skåpet. Ni svenskar anar inte hur bra ni har det med era inbyggda garderober – här sitter ordförande i avundsjuka-kommitteen..
Jag hade packat min lilla resväska – i det här landet måste man ha med allt, handdukar, tvål och hela köret – och hade alla papper som behövs. Att jag missade sjukhus och åkte till fel Charité här var ju en annan visa = dyr taxiresa för att vara punktlig på rätta sjukan. Och varför sjukan? De kloka doktorerna ville ta reda på varför jag går och trillar med jämna mellanrum och hade flera spännande diagnoser – som jag naturligtvis redan hade googlat på och fasat för – i reserv.
Okey, satt sen 5 timmar i korridoren på avdelningen och väntade på att mitt rum – dvs. min säng för enkelrum hade blitt för dyrt – som tydligen inte var klart. Men hade en spännande deckare med mig så det gick vägen. Kom in tisdag morgon. Jag frågade tisdag, onsdag, torsdag och fredag när undersökningarna skulle ske. Det var tydligen oöverskridligt svårt för dem att kombinera två grejer så jag satt där och läste och läste. Flyttade mig sen permanent ut i korridoren och stoppade läkarna – som såg ut som konfirmander – som hetsade förbi och frågade dem: ”N Ä R ?????”.. mummel, mummel som svar. Jag sa att jag åker hem på fredag om det inte hänt något för det vet ju varje idiot att lördag-söndag händer inte ett skvatt – om man inte drabbas av stroke eller annat spännande.
Konfirmandläkarna hatade mig och försökte ta sig fram i andra korridorer för att slippa kärringen som tjatade och gnatade. Ett under skedde: En av de två undersökningarna skedde fredag förmiddag och tog kanske 10 minuter och om jag hade knipit käft hade den tagit kanske bara 5 minuter. I vilket fall som helst – är på rutan noll igen..
Fredag lunch packade jag väskan och åkte hem. Avstod från att vänta på ett läkarutlåtande och tänkte bara: Nä, inte med mig, va.. Så nu är vi inte mycket klokare än förra veckan och det finns säkert flera spännande diagnoser de kan plocka upp ur sina fickor..
Men blir trilsk och sur och oregerlig när man (jag) möts av såna skitargument..