Nä va, ny läkartid igen, är det kanske så att jag är ”läkartidberoende”?? Nä, hatar dem som pesten för att a) Berlin satans stort och man åker och åker och tro inte att nån djä…la rulltrappa eller hiss på stationerna funkar…nä.. b) och sen blir det bara blablablaresultat. Hade en tid på sjukhuset Charité och som ”vanlig kassapatient” hade jag fått äran att vänta på den tiden i över ett halvt år. Har de tur dör tanten under tiden och när jag sen satt där med bok och ngt att knapra på kom det in en nöd-op och det är klart, har förtur. var ju själv för ett tag sen en nödop. Ok, nu satt jag där och boken var inte bra, knaprereit uppätet och inget hände? Lever doktorn fortfarande eller har han lämnat den sjunkande skeppet kanske.. Vad gör man, iakttar andra, petar sig i nästan och väääntar. Okej, sen efter en halv dag fick jag resa hem igen tvärs genom Berlin och hissar och rulltrappor funkar fortfarande inte, med en ny massa papper med vad jag ska och inte ska göra och har en obestämda känsla av att jag börjar tappa kollen. Dessutom skriver jag så hemskt så jag själv inte kan läsa det – är fruktansvärt gammalmodig och skriver i almanacka med penna (skyll dig själv Cecilia!) – och på måndag har jag en tid någon stans klockan 9:30 men HJÄLP!! VAR!!!! Snälla hör av er om ni vet det..
Nu är det alltså dags.. är med mitt gamla och slitna hjärta (ja tänk att jag har ett sånt, det trodde du väl inte..) på sjukhuset – och eftersom det är långhelg händer det inte så värst mycket.. mer än 10 timmar på akuten – där hann jag med både för- och eftermiddagsluren och en halv deckare – så det är lite trist och vet fortfarande inte mycket mer än innan. Men har lärt mig att möta förgängligheten på ett annat sätt – när de skulle röntga lugnorna var det aldrig ens tal om det där förklädet som ska skydda tillverkningen av efterkommande, hon hade inte ens den minsta lilla reflex efter det för tanten vid apparaten är inte med i leken längre för hon är så g a m m a l så hon e nästan dö hon…
Jisses har jag sett många verkligen jättetjocka män här på sjukan! När de kommer in ligger de på rygg på bårarna och magen står så rätt upp att man inte ser den som skjuter på båren. Hur skulle det funka med det som man ser på TV när de ska flytta en patient till en annan bår o grabbar tag i allt och på ”1-2-3 tjoflöjt” över till den andra båren.. värt ett försök men dömt till att misslyckas..farbröderna måste väga minst 200 kg..pah…Kran – eller Greenpeace – måste beställas och jag som går o gnisslar för att jag tycker jag är för tjock.. unnar mig något extra gott ikväll..
Sitter i patientrummet med alla mina påsar – baglady- o väntar på att äntligen få gå hem – det fattas ett värde-på något de kollat och JA JAG VET ATT DE JOBBAR HÄCKEN AV SIG!!- o nu har jag satt mig så att de nästan snubblar över mig och det är mycket intressant hur pass tränade de är att undvika ögonkontakt för då skulle jag ju genast påminna dem om att jag sitter här o väntar.. intet är som väntans tider – men där rörde det sig om ngt annat kanske?
Att jag inte kan låta bli att försöka införa nya saker här på ålderdomshemmet. Har försökt få till tai-chi i den fina trädgården, att installera träningsapparater i trädgården, att bjuda in en som föredrar om den nya lagen som tillåter assisterad suicid – som knappt någon känner till och vi är ju inte här för att dö utan för att hoppa i brunnen som trollar om oss till ungdomar.. När jag försökte föreslå det var det ett unisont skrik NEJ!!! Mina träningsapparater: det kan ju komma folk hit som inte bor här och TÄNK OM NÅGON SKULLE SKADA SIG. Ja kära nån, det är en risk att leva. Nu har jag fått pippi på sådana där breda tillbakalutade trädgårdsbänkar där man inte, som på de bänkar som vi har sitter rak som en liten tennsoldat utan kan slappa av och ligga och titta upp till himlen- dit vi kommer om vi har tur, annars vänder vi på oss och tittar ner. Men okej, jag hör hur det ropas NEJ redan nu. Tänk att jag inte kan sluta att hitta på saker..
Huvudsaken är att ni ngn gång återkommer till oss i Berlin, hör du det!?
Instämmer stort, mycket,gigantiskt mycket till Kerstis inlägg!! Skärselden har jag inga synpunkter på, men tacksamheten efter varje oplanerad ”händelse” du…
45 grader tycks nära helvetet. Eller i alla fall skärselden. Men den tror vi ju inte på. Den togs bort…
Tack min tröstande o läkande o rara kompis! Laddar för i möra…
Tack älskade syster!!