Jag var tre dagar inne på sjukhuset för de hade bestämt, att de nu mycket tyskt grundligt skulle undersöka varför jag så ofta drattar i backen. Jag hade ett dubbelrum med en mycket trevlig yngre kvinna och problemet var våra mycket olika fryspunkter. Just de dagarna kokade Berlin, det var olidligt varmt och när Berlin kokar är det inte kul. Meteorologerna hotade oss med tropiska nätter (hur överlever människorna i Troperna sånt??) och ja, de blidde mycket tropiska. Jag bad om ett enkelt lakan – utifallatt jag skulle behöva något. Försökte locka med öppet fönster och öppen dörr så vi kunde ligga och fladdra där i korsdraget. Men nä, pang bom, dörr stängd, fönster stängt och min granne rullade in sig i det TJOCKA täcket och suckade av lycka. Jag hade en känsla av att jag åkte kana av svett i sängen. Ibland gick jag upp för att kolla om hon överhuvudtaget andades och levde och ja, hon levde.. Nästa gång jag ska in och om det är sommar kostar jag på mig ett enkelrum – basta!
Vi sitter ute på en bänk, ålderdomskompisen och jag, och kommer in på det tema som bränner inom oss. Vad händer när vi blir som en gammal vissen purjolök och dreglar och inte känner igen våra allra käraste och körs ut i stolen/sängen för att sitta ute lite då och då men själv märker man det inte. Vi är ense om att vi inte vill bli den vissna purjolöken – och inte ovissen heller – och nu börjar vi diskutera olika metoder, lägga sig i snön, ta sömntabletter (som man ändå kräks upp), resa till Schweiz (men inte för skidåkning), hoppa ner framför tåget (vi hoppar ju inte så mycket längre, ska jag ta med rollatorn ner också? etc..). Vinden smeker våra rynkiga ansikten, liljorna doftar och vi enas om att livet ännu är värt att leva, går in och äter lunch och skjuter upp projektet lite…
Häromnatten började rummet dansa runt och det blev ett förskräckligt dansande och snurrigt i mitt arma gamla huvud. Jag har varit med om det en annan gång och det kallas TIA och är en förvarning för slaganfall, alltså satt jag inte länge och tänkte att nä, det går nog över, sängen dansar inte fast det känns som det, schåpa dig inte… Inte kan jag ringa på ambulansen för sånt, inte, man måste ju nästan vara halvdöd innan och bära huvudet under armen som vi säger här.. Men det blev ett väldigt dansande ,så jag ringde på hemmets sos-telefonen och ett flickebarn från vårdavdelning kom inskuttande och tittade sorgset på mig. Ja, här pinglar vi gärna på ambulansen och det gjorde flickebarnet utan att inspektera om huvudet satt kvar eller inte och jag bad att få klä på mig lite, hade bara t-shirt och underbyxa på mig och man vill ju piffa till sig lite när de trevliga ambulansfarbröderna kommer och med bekymrad blick undrar, hur det står till här då. Men nej, flickebarnet förbjöd mig detta men tillät mig i alla fall att ta på badrocken.
De käcka unga männen satte mig i en rullande stol och körde ner mig i ambulansen och in på sjukhuset. Efter flera timmar, tror jag somnade till flera gånger mellan varven, kom man fram till att det inte var en TIA och jag fick åka hem igen. Men den här gången blidde det inte skjuts med trevliga gossar utan jag fick knata ut till sjukhusets ingång och där stod jag i min badrock – tänk om jag stått där i underbyxor och t-shirt.. – och min tofflor och klockan var 3 på natten så det var ju inte någon större publikstorm – tack och lov – men det kändes i alla fall lite konstigt. En 79-årig kropp är ju inte mycket att hänga i julgranen, va.. Ringde på en taxi, för tanken på att ta bussen hem i badrock kändes inte så frestande – fast här i Berlin skulle ingen ens titta på en utan tänka, ok, galen pangis igen. Taxichauffören tittade visserligen lite oroligt på mig, ville väl veta om jag vore på örat och kanske tänkte lätta på trycket i hans taxi men körde mig snällt hem och nu hade väggarna bestämt sig för att inte dansa runt längre, så klarade mig den här gången.. Fast nu när jag bor här har jag flyttat för långt från mitt favvo-sjukhus, arméns sjukhus, som dels har en fantastiskt rykte, men främst har tjusiga unga läkare i soldatuniform så att det är en fröjd för ett gammalt öga.. ack, ack.. När jag låg där sist och knappt vaknat upp ur komat kom chefsläkaren in på inspektion med en skock studenter i sitt släptåg. Jag vaknade till och såg läkaren och pep fram ”Gudars, vilken snygg karl ni (vi niar är..) är”. Studenterna fnissade och han log charmant och tackade.Den här gången kunde jag utan problem knipa käft..
Blåsten får den mans/kvinnohöga (här använder vi gender, jawohl!) vassen att bölja graciöst och så mjukt, den dansar och böjer sig mjukt och till det hör man fontänen som porlar och som tyvärr en del klagar över så att den måste stängas av mellan varven (och jag som trodde att vi gamlingar hör lite visset, men icke säger Nicke) och jag lägger mig ute på balkongen och drömmer mig bort till en ö i Östersjön, Fårö min älsklingsort.. Tänk vilken lycka att få bo så här i miljonstaden Berlin.. (Foto på graffiti av Banksy)
Vad säger man om vad som händer där regnbågen går ner? Ska det finnas en gömd skatt där (som jag väldigt gärna skulle vilja hitta..what a dream.. då skulle jag inte behöva oroa mig för om jag fixar det här ekonomiskt eller inte) eller är hela vårt äldreboende den gömda skatten? Fast jag tvivlar starkt på att någon skulle betrakta oss gamlingar som en ”skatt”, vi kostar ju bara pengar (tillåt mig att uppkäftigt påpeka att vi faktiskt har betalat in dem också..) och står och fumlar med småpengarna vid snabbköpskassan till hela kassaköns förtrytelse. Ja, ja, vänta bara..
Detta är nog ett ganska vanligt fenomen i vår ålder. Att hela tiden få prioritera med utgångspunkt från kroppens nuvarande…