En av de första kvinnorna som jag lärde kännea här är inte längre så ofta här nere i ”sällskapsrummen” men när hon kommer blir jag förskräckt, för hon blir bara smalare och tunnare varje dag. När jag smeker hennes arm är det inte mycket arm utan mera jacka och jumper, ansiktet är så smalt och tunnt och ögonen oändligt trötta. Hennes röst är så svag och tyst att jag med mina hörapparater knappt kan förstå vad hon säger. Jag frågar om det inte är ensamt där uppe i lägenheten men hon säger ”jag sover hela dagen” och det bör man väl vara tacksam för och om det är så är det lugnande att veta men så där riktigt llugn blir jag inte, jag tycker så synd om henne och minns den aktiva kvinna jag lärde känna. Att det kan gå så fort.. jag kommer att sakna henne när hon lämnar oss…