Som jag berättade drattade jag i backen förra veckan för att det var glashalt på våra vägar i trädgården (och när jag gnisslade om det vid receptionen fick jag DEN STRÄNGA BLICKEN och en sträng röst som läxade upp mig och som sa att det veeeeerkligen inte gick att sanda och salta dem för trädgårdsmästarna hade ju nog att göra och DESSUTOM STOD DET JU PÅ SKYLTEN ATT DE INTE VAR SANDADE (och vaffö måste tanten då gå ut där??) och stränga blicken tittade irriterat på gnälltanten. Alltså det sandas inte och nu har det snöat och då är det ju inte så halt och jag vågade mig ut igår och som nordbor gladde mig över lite snö men mindes också mina 12 timmar på akuten (inte särskilt uppbyggande..) men nu är det skitkallt och allt har frusit till is (=glashalt) så tanten stannar snällt inne och går istället ner på löpbandet och funderar på hur det gick till när hon blev tant och inte vågar gå ut när solen skiner i snön (och i isen, tyvärrr..). Att det kan gå så å satans fort ….
Vorgestern wollte ich kurz einkaufen gehen und nahm den kürzeren Weg durch den Garten und innerhalb einer Sekunde liege da auf dem Weg und frage mich was passiert ist. Es war blitzblank, eine dünne Eisschicht, die ich nicht gesehen hatte und dieses mal – bin ja vor einigen Jahren auch gestürzt, damals nach vorne und lag danach einige Wochen auf der Intensivstation und konnte mich nicht entscheiden ob ich überleben oder sterben sollte (Auflösung: lebe noch..). Also ich verstand nicht was passiert war, Kopf gegen die Steine, Rücken gegen die Steine und war über die Schnelligkeit erstaunt, mit der sowas passiert. Jedenfalls kamen sie gleich aus der Pflegeabteilung angelaufen und haben mir hochgeholfen und nach dem Krankenwagen gerufen – das tut man gerne hier in Berlin, bei uns in Schweden muss man sterbend sein, hier reichen Schnupfen und eingewachsene Nägel. Da ganz Berlin beschlossen hatte hinzufallen haben wir eine Stunde auf dem Krankenwagen gewartet und war sehr dankbar, dass ich keinen Infarkt habe oder sowas denn sowas mag keine Wartezeit von einer Stunde. Vor dem Krankenhaus war eine endlose Schlange wartender Krankenwagen, die darauf warteten, ihre jammernde Last abgeben zu können – um neue anzuschaffen. Das Personal hat gearbeitet wie wahnsinnig und dennoch gab es Tanten (wie ich) die doch zwischendurch erfragen wollten, ”wie lange wohl noch..” Ich habe 12 (ja du liest richtig zwölf..) Stunden in Berlins trostlosestem Wartezimmer jemals gewartet. Zwei mir sehr liebe Menschen kamen vorbei und vertrieben die Zeit etwas, die eine brachte ein Abendbrot mit und auf dem einzigen Tisch deckte sie zu den erstaunten Augen der anderen Sterbenden, Käse, Brot und Te auf. Eigentlich hätte Wein gut gepasst aber ich habe das Gefühl, das kommt nicht.. 12 Stunden… Endlich wurde ich dann aufgerufen und wurde durch Röntgen und CT gejagt und ein kleines Mädchen – meine Güte, wie Jung sind die Ärzte eigentlich – hat mich untersucht und mich für gut befunden. Glücklich verließ ich das Elend und versuchte dann zu Hause irgendwie zu liegen ohne dass Kopf und Steißbein so weh taten. Das hat man davon, wenn man kurz einkaufen möchte.. Inzwischen laufe ich auf dem Fahrdamm, der ist immer perfekt gestreut, nur die Autofahrer ärgern sich über die Alte mit dem Rollator – so what?
I förrgår var jag på väg ut för att handla, tar genvägen genom trädgården och på en sekunds bråkdel ligger jag där ute och undrade vad det var som hände egentligen, för det var glashalt men jag hade inte sett det, en tunn satans hinna is som bildats på den kalla marken, dvs. på stengångarna den här gången – trillade ju för några år sedan framlänges och landade 3 veckor på intensiven, svävande mellan liv och död – trillade jag den här gången baklänges. Heller ingen bra ide´.. Alltså på rygg och huvudet dunkade i ordentligt och kände att något gjorde jäkla ont i ryggen. Ut kom de rusande från vårdavdelningen och hjälpte tanten upp och in, ringde efter en ambulans – det gör man gärna här i Berlin, även vid snuva och nageltrång – och eftersom hela Berlin bestämt sig för att trilla fick vi vänta i en timme på ambulansen och var ytterst tacksam för att jag inte hade någon strok för den gillar inte väntetid på en timme. Framför sjukhuset var en lång, lång kö ambulanser som bara väntade på att få lasta av sitt elände. Det var totalt kaos och den stackars personalen jobbade häcken av sig och hade också gnissliga tanter – som jag – som undrade mellan varven hur läget är. Två kära vänininnor kom och hälsade på mig och förkortade väntan, den ena hade med sig en liten picknick och på det enda bordet i väntrummet bullade hon upp ost, bröd och te. Egentligen skulle vin ha passat bra, men tror inte det gillas. Okej, efter 12 (ja du läser rätt) timmar var det min tur att få bli rönttgad och datortomograferad och ett litet flickebarn undersökte mig. Förststår inte hur unga läkarna är idag.. sen fick jag åka hem och huvudet gör ont och går som en gammal tant för sista biten av ryggraden – vad den nu heter – gör satans ont och ack om jag tappar något och måste böja mig, ack, ack, ack men oändligt tacksam att jag slapp intensiven den här gången och nu går jag på gatorna för de är perfekta och bilarna tutar ilsket över tanten med rollatorn på vägen – so what?!
Det står en liten tant med stor rullator utanför hissarna och ser lite förlorad ut. Jag frågar om jag kan hjälpa henne och får ett tacksamt leende. Ja, hon är på väg till kursen för att träna upp minnet och nu minns hon inte var den brukar vara.. jag ifrågasätter kursens effektivitet och skickar iväg tanten med rätt hiss.. Bild Sophie Herken
Igår hade jag bjudit in några andra tanter, som också bor här – skönt när hemvägen är överkomlig – , för att testa den svenska glöggen, som gossarna i svenska kyrkan fixar till och det gör de topp – hurra alla överlevde – och lite bisarrt är det hela, för där sitter vi och diskuterar om vi alla har något kvar i hjärnan eller om vi alla är vimsiga, diskuterar död och elände och skrattar och kanske tänker vi att det ändå har en lite bitter smak, hur lång tid har vi kvar men det känns bra att kunna skämta om det hela och är tacksam för att jag har några kul tanter att festa med och den svenska glöggen smakade men alla tipsen som jag letat reda på på nätet om tilltugg såg tyvärr lite misslyckade ut – men de gick åt i alla fall. Och blandningen av pepparkakor och gorgonzola är mycket exotisk här och antas mycket skeptiskt.. God Jul alla och samma bild igen, gillar den och är en stolt mamma..
Vi har nu haft två julfester – när man är 500 pers måste man ju dela upp sig lite) Personalen hade verkligen jobbat och fixat allt, vår kocks kapaciteter var på sin höjdpunkt och han såg rätt så färdig ut när jag såg honom, det glittrade här och där på bord, i tak och på klänningar – alltså festligt värre Temperatur under kokpunkten. Som höjdpunkt uppträdde en ung liten kammarorkester och gned flitigt på sina instrument men kammarmusik är inte min grej. Ett instrument bearbetas ensamt och gnisslar och för min del är det bara njutbart när de uppträder i större mängd. De unga musikerna spelade flitigt och om det var bra eller inte kan jag inte säga – är hopplöst omusikalisk och vi satt andäktiga där och lyssnade och jag tänkte på hur olika julen firas fast vi bor så nära varandra. I Tyskland är det en dödsallvarlig sak och för mig lite dyster. Vi där uppe i hedniska Skandinavien är tydligen lite mera dysterbefriade (eller mer hedniska?), julgranen måste stå så att man kan dansa runt den och vi kan dansa samma danser som till midsommar. Fast vi kan ju Stilla Natt i Sverige också.. Så vi hoppar runt där uppe i Skandinavien och här sitter vi lite och ser lite dystra ut. Gillar mitt hedniska hemland. Bild Sophie Herken
Liebe Cecilia, zum Glück ist nicht mehr passiert. Aber 12 Stunden warten ..., das ist der Hammer. Glatteis hin oder…