Vi hade julfest igår, det vill säga, lite reducerad för vi har lite elaka små bakterier som gör att en del ligger platta – om de inte sitter på eller hänger över toa. Men nu var det i alla fall fest, personalen hade dukat så fint, maten var så god, stämningen hög (tack vare vinet som serverades yppigt – kanske i hopp om att ta kål på bakterierna.. )och jag tänkte lite elakt, att ser man på, kocken k a n laga god mat om han bara vill. Ofta vill han tyvärr inte.. All personal -från trädgårdsmästaren till syrrorna på vårdavdelningen – var insatt och vi betjänades flitigt och så vänligt. Allt bra tills jag började tänka på att, tja, här sitter jag nu, inte som besökare som sen går ut från åldershemmet och tänker, Gud vad skönt att jag slipper det. Ålderdomshem är ändå ålderdomshem och inte så där särskilt roliga och luktar ofta gamla människor. Så är det inte hos oss – man håller stilen, still going strong. Och nu satt jag alltså där bland alla gamlingarna och tänkte, tänk nu har jag blivit såå gammal och bor här och ändå kändes det helt okej. Och kom fram till att det här är mitt sista hem och att det är helt okej, så det så!
Vi = tre gamla tanter över 80 – sitter och väntar på att lunchinsläppet och vi sitter och filosoferar om våra liv och män och kommer fram till följande:
Vi alla haft män som ibland straffat oss med långt och inhärdigt surande/tjurande
Vi alla har försökt lätta upp stämningen och varit mycket tillmötesgående fast vi inombords helst hade strypt karln
Vi alla har blivit ”straffade” av våra män för att vi varit ute och borta för länge – se punkt 1
Vi alla skulle helst inte yrkesarbeta – vilket vi ändå gjort och se punkt 1)
Vi alla har lidit under våra mäns punkt 1 i veckor, månader, år…
Puh, vår Luciafest gick bra, jag var allt lite nervös för hur gamlingarna (ja, jag VET, jag är 80 år gammal och en gamling) här skulle uppleva det där med lucian men det är väl fördelen med oss gamlingar – vi är tålmodiga och härdade. Men Luciatåget var mycket fint fast jag inte fick göra som jag velat – och som man gör i Sverige – för den medarbetare som var ansvarig här på ålerdomshemmet (förlåt seniorresidenset…) hade andra ideer och föreställningar (fast hon aldrig sett ett luciatåg men det är kanske lite signifikant för detta land, MAN VET ALLTID BÄST OCH DET TALAR MAN OM FÖR ALLA ) och vad den damen vill, det kan ingen ändra på så jag fick knipa käft – men gissa om det kokade inombords. Men summan av kardemumman var att alla var förtjusta och berörda och glöggen smakade gott och det kändes ok. Och när jag hörde deras vackra sång komma närmare i mörkret var jag ju tvungen att pressa ut en lite hemlängtanstår – fast undrar vad jag egentligen saknar för om jag tänker tillbaka, så var tiden inte så där berusande och lycklig – men det blidde en liten tår i alla fall. Och i helgen har vi basaren i kyrkan och där lär det bli den ena eller andra tåren också..
Nu pyntas och donas det och det blir så fint här hos oss gamlingar. Och på tisdag inviger vi julen traditionellt med att ljusen i en jättegran som växer utanför huset tänds, det dricks glögg och grillas korv – och vi som inte äter kött? suck..i worst case får vi en äcklig sojakorv – och bossen håller tal (han älskar att hålla långa tal) och någon farbror de trollar fram en gång om året spelar trumpet och vi står där alla och säger ”ahh” och ”oh”.
Men i år blir det lite extra – för att jag inte kunde knipa käft – vi får luciatåget från svenska kyrkan här och hoppas att det inte regnar eller att alla ljusen blåser ut och undrar om de tror att vi har bjudit in klu-klux-klan också för som sig bör har vi stjärngossar också. Gendertänkande är mycket viktigt här i Tyskland. Nästan alla känner till ”ljusdrottningen” här i Berlin för de flesta berlinarna älskar allt svenskt – ok får väl bjuda in danskar, norrmän och finnar också – men vi hade Astrid Lindgren -pah!
Ja antingen blir det allmänt kaos eller topp – låt oss hoppas på topp – och stort tack till Sofia som är kantor i kyrkan som ställer upp på det här, för långtråkigt har de inte under jultiden i kyrkan, nä..- för vad jag hitintills föreslagit, som jag tyckte som pluspunkter här på ålderdomshemmet, har ju dissats totalt men den här gången kan de väl inte komma med att ”vem tar ansvar om det händer en olycka?” (favvo nr. 1) eller att någon är rädd för att dess integretet på nätet ska skadas (är ju favvo nr. 2).
Ja, det gör ont när jag märker att min resterande hjärna/ + forfarande befintliga vilja vill något annat än min kropp. Igår var det bland annat 35 år sedan muren revs. Jag minns förra gången det var stort jippo och de hade arrangerat lampor längs den rivna muren i Berlin. Dessa lampor släckts sedan, en efter en, och jag stod där och grät, rörd av detta under.
Nu var det dags igen och de hade arrangerat en konsert som skulle vara längs muren med mycket annat och jag hade så gärna rullat dit och tittat. Men det där med att rulla dit – dels var det säkert knökfullt och har visserligen rullatorn som mordvapen och mejar ner de som står ivägen – djäkla pensionär, va.. – sen är det mörkt och de som känner till trottoarerna i gamla Östberlin vet vad jag talar om – de är livsfarliga med kanter som står upp flera centimeter och hål ner till helvetet. Inte kul i mörkret så istället för att landa på intensiven igen blidde det TV hemma och hade så gärna… men det blir väl till att vänja sig vid ”hade så gärna..”
Jag fick aldrig vara med i luciatåget, för lång och för bråkig..