Fick permis från ålderdomshemmet och hade nästan glömt lite hur livet ”där ute” är. Var i Provence och hälsade på mycket älskade människor och Provence själv kan man ju älska utan flera tillägg men tillsammans med de käraste – oslagbart. På morgonen frukost på terrassen under den jättelika platanen som gav os skugga så vi skulle överleva och sen på kvällen ett glas rosé medan vi tysta tittade ut över bergen och det underbara landskapet.
En dag tog vi oss till Cassis som ligger vid havet och övernattade där. Tänk att hav ändå är så välgörande och instämmer i ”är havet förbindelse eller gräns?” Något att tänka på. Jag gladde mig hela kvällen åt tanken på att somna in till vågskvalp eftersom vi bodde precis vid vattnet men se där, tji fick jag, för utan hörapparater – som man inte sover med – hörs varken vågskvalp eller gräshoppor, så där fick jag. Vattnet betraktade jag lite misstänksamt från stranden, jag är en badkruka och under 28 grader i vattnet får man inte frivilligt i mig.
Har alltid tyckt att fransmännen är lite snorkiga men det är väl mera för Paris, här var det ett evigt bonjour madamande och jag gillar det och blir snäll och trevlig, vilket annars kanske inte mina karaktärsdrag. Tänk om vi också hade något sånt på tyska? Det finns ju också gnädige Frau – nådiga frun – men det säger inte en människa längre och orättvist gentemot männen, där finns inget riktigt gnädiger Herr. I vilket fall som helst blir jag snäll och trevlig med bonjour madame och snäll och trevlig är kanske inte de karaktärsdrag man tänker på när man träffar mig.
I vilket fall som helst, nu är jag hemma på ålderdomshemmet igen och det är också okej – lite i alla fall..
Idag är det mors dag i Tyskland och cafeét kommer att vara proppfullt med släktingar med mer eller mindre dåligt samvete för idag är DAGEN när lilla gamla mamma ska hälsas på. Om jag ska vara ärlig hade jag också gärna haft det så men den ena är sjuk, den andra i Frankrike så där fick jag. Och ska jag vara riktigt ärlig så uppfostrade min man och jag, gamlingar från tiden runt 1968 (i Berlin studentrevolter) med att ”mors dag? Är bara kommersiell skit!” alltså som man bäddar får man ligga men min bonusdotter har gett mig underbara blommor och bara det att hon tänkte på mig gjorde min dag så trevlig mors dag på er alla!
Mitt i valet av påven ringer det på dörren,. Ringer? Det stormringer och jag tänker att nu brinner huset eller någon annan katastrof har hänt. Utanför dörren står min granne, så pytteliten och så smal och med världens största lägenhet och världens bästa balkong (= kungliga svenska avundsjukan..) och stammar ” det är så högt på” och jag hör hur marschmusiken nästan slår lock på mina öron. Tur att vi – och även jag – alla redan hör lite risigt. Hennes radio står på max och hon hittar inte fjärrmanövreringen, vi letar och i en så gammal människas lägenhet har det under åretn blitt en hel del men vi har tur och hittar den ministora grejen på hennes rollator och det härskar lugn och tystnad igen – så som det sig bör på ett ålderdomshem. Jag tekniskt inte särskilt begåvad stolt över att jag hittat rätt.. var glad över att ha kunnat hjälpa min pyttelilla granne med den stora ( suck…) balkongen och känner mig bekräftad i att inte vilja leva i alla evighet (och inte så). Säger man inte att man ska sluta när det är som bäst?
Vi har många hissar här på ålderdomshemmet – men också många boende – men när 3 rollatorkörare ska pressa in sig i hissen – för inte har man tid att vänta på nästa inte – kan det bli trångt om saligheten. Och försök inte ordna upp kaoset med som ”om ni (här duas minsann inte..) ställer er så och ni så så funkar det ” eller ”den som sist ska gå av går in först. Nä, det går verkligen inte för JAG var först här alltså ska JAG också först in i hissen!! Nej, det är en kamp på liv och död och jag garanterar att den som pressat sig in först också ska gå av först alltså måste alla backa ut ur hissen och sen pressa sig in igen. Ack ja, man har inte mycket tid på ålderdomshemmet..
Runt om mig här på ålderdomshemmet finns det väldigt många människor som klagar över besväret med att ärva mycket pengar, hus och vete fanken vad mera. Jag sitter där och lyssnar och i början var jag tålmodig och fattade motpartens hand och suckade ”din stackare, vilket elände..” men nu djäklar har jag tröttnat på det och gått och blitt lite trilsk… Har lite svårt att tycka synd om min granne som just nu ärvt ett hus och en annan som ärvt en satans massa hus. Jag hade också gärna ärvt något – och hade gärna kunnat ge ett ordentligt arv till barn och barnbarn – men det blidde inte så och klagar inte (men det gör säkert de.. suck..), men det känns övermäktigt att sitta och trösta och förstå när ”eländet” slår till hos mina kompisar.. Ja, jag vet – jag ÄR nog lite avundsjuk i alla fall.. Men nu har jag i alla fall köpt en lott i TV-lotteriet och blir det inget där, ja då ere väl som det är..
Har just försökt städa upp balkongen lite – våren och sommaren kräver sånt och har en så fin terrass att det vore skam om inte. Men ack vad trött i kroppen jag blir. Jag lyfter ut dammsugaren, böjer mig fram och letar efter munstycke, måste böja mig ner för att få med allt. Sen lite hafs och slafs med hinken och trasan och är redan trött på hela projektet. Men varför i hela världen är kroppen så trött? Fötterna känns som blyklumpar, att böja sig ner är också ett litet äventyr och när jag kommer upp med huvudet, där det ska vara normalt, snurrar allt. Jag går på gymnastik, går en hel del och försöker hålla mig i form men hjälper det? Inte ett smack! Vad är det som tynger mest? Kropp eller själ? Hos mig båda men vad hjälper det att veta det?
Tack raring från en verklig badkruka... 15 grader?! Hälsovådligt!!!!