Det första jag gör varje morgon är att gå ut på min fina balkong och kolla om trädgården och stadsdelen Zehlendorf fortfarande finns kvar där ute – man vet ju aldrig – och andas djupt in – men med den vissna berlinluften skulle jag kanske sluta upp med det – och idag är luften annorlunda. Jag vet vad det luktar – det luktar HÖST och jag undrar vart fanken tog sommaren vägen, redan slut, nä så var det inte tänkt men okej, dags att åka ner i källaren och plocka upp vintersakerna och att packa in sommarsakerna. Hej då, vi ses kanske nästa år, vem vet, vi har lite kortare framförhållning nu för tiden..
Det är söndag och lugnet lägrar sig över ålderdomshemmet som ett grått lågtrycksmoln (Jisses, det låter som om det annars vore high life här.. hoho..). Luften är sval på morgonen, känns – som man nu för tiden säger om allt –”krispig” – ska nu inte vara gnällig för det är faktiskt ett bra ord. Tanken på att hösten lurar runt knuten känns overklig. Vart tog sommaren vägen? Om jag inte är borta lite på sommaren känns det som om något fattas mig, då blir det ingen sommar. Visst, hade kunnat åka iväg men tanken på att jag är ute på resa tillsammans med alla min krämpor, vad händer OM?? Alltså stannar jag kvar och drömmer om stranden på Sardinien. Och tyvärr kan jag inte lämpa av alla krämpor i källaren och säga att de ska knipa käft och stanna där. Och nu ska jag dessutom inte vara sån, var ju faktiskt i Provence men det känns som om det var för evigheter sen. Nu är den familjen tillbaka i Berlin igen och är tacksam för det och för att de lyckades ta sig välbehållna fram och tillbaka på de tyska livsfarliga motorvägarna där en hastighet på 225 km/h betraktas som snigeltakt och förorsakar ilsket tutande och inte riktigt tillåtna fingertecken… Orden SKULLE och BORDE kan dra något gammalt över sig – har inte lust att jäkta runt med 10 000 steg, nä, kan man aldrig bli fri dessa eländiga ord??
Ja. det satt jag och funderade på – det är söndag, har inget för mig och bara tanken på att jag senare på eftermiddagen träffar en mycket kär väninna och det INTE blir någon diskussion över varför, när, hur länge etc gör mig lycklig men är det något fel på mig? Borde jag sakna att någon bryr sig, sätter ramar, bestämmer, ha dåligt samvete för att jag är ute och har det trevligt? Så minns jag mina äktenskap, jag satt i en bur och bevakades och tvingades till att ständigt tänka VI och aldrig JAG (ok det är kanske logiskt i en relation, ok, alltså är det fel på mig..) och ja, det är säkert det ”normalaste” sättet att reagera på och därför funderar jag lite på vad det är för fel på mig kanske men å andra sidan – who cares och ingen sitter och deppar för jag ska ha det roligt i dagens läge och det är bara sååååååå SKÖNT!!
Träffade en av mina äldsta kompisar – vi lärde känna varandra i England där vi skulle lära oss engelska men vi tyckte att urvalet gossar var mera spännande.. Denna kompis har det bra, är mycket rik, frisk och har personal. Jag talade om för henne att jag tänker byta en specialisläkare som jag en gång valt för de skulle vara bra på ett elände som jag har, men nu med 81 år tycker jag inte det är så kul med resvägar på en timme åt ena hållet, byta tunnelbana 3 gånger och trappa upp och trappa ner – hissar och rulltrappor är sällsynta och OM de finns så är de djäklarna trasiga!! – och tyckte att det vore relativt klok att söka sina läkare i den närmare omgivningen. Hon tittade mycket ogillande på sin slöa/slappa/likgiltiga kompis och sa: ”Nej,. det ska du verkligen inte göra, nu börjar du ge upp dig själv, du behöver utmaningar!”och jag tappade hakan och tänkte på att a) hon skulle inte ens ta tunnelbanan till det området, där inte precis de rika berlinborna bor (åker principiellt inte kommunalt = farligt, farligt.. b) släpa rollatorn upp och ner för trappor c) pressa in sig i nästa tunnelbana och sen upp för trapporna till doktorn. Jag var lite småsur och tänkte, att visst, du kan fräsa dit i din cabba, och jag? Så jag bestämde mig för att jag INTE ger upp mig själv inför utmaningar utan att jag har nog av utmaningar tycker gnissliga Cecilia
Tänk att det ska grumla i en så länge… Har haft en man som älskade att ge mig dåligt samvete, få mig att känna skuld och har på gamla dar börjat sitta och göra korsstygn, ja, ja, gammelmormor sitter i gungstolen och pillar med det, och nu har jag hängt upp över min säng och andas djupt och skönt och tänker: HA! Skit i det!! Och att jag ALDRIG får glömma bort mig!!
Var under helgen inbjuden till min bonusdotters barns dop i en annan stad – alltså nästan mitt barnbarns dop. Oh tänk, att det finns andra tillfällen än begravningar – vilken njutning. Det finns alltså ett liv utanför ålderdomshemmet – hurra!! Det var unga familjer med barn och ”festföremålet” var synbart ointresserad av all uppståndelsen. Han lär sig gå nu och det allra bästa han vet är att hålla någon i händerna och vingla runt. Personen som håller honom i händerna måste gå i 90 graders vinkel – vilket ger en bra övning för när han sen ska lära sig cykla – minns att mina barns pappa (när/om han hade lite tid) och jag sprang runt, runt, runt i 90 graders vinkel tills det funkade – och vi gick ett bra tag sen själva i 90 graders vinkel. Ack, ack, ack, visst är det underbart att vistas med unga familjer som har allt framför sig, inget sjukdomsjämrande, suckande, stönande utan allt ligger framför dem (om världen får bestå) – så underbart och säger bara till det nu döpta barnet:LYCKA TILL ÄLSKADE BARN!! DU KOMMER ATT BLI NÅGOT SÄRSKILT!!! EN FANTASTISK MÄNNISKA! Bild Sophie Herken
Höstljung är för mig dödens blommor och ute i naturen - på Gotland - bedövande vackert - men inte i…