Som ni kanske minns har jag blitt 80 år gammal – det trodde jag verkligen inte att jag skulle fixa och alla tanterna på ålderdomshemmet ojade sig om att ”efter 80 går det utför” och jag tänkte kanske lite malligt att nä, inte med mig..
Men där jublade jag allt lite för tidigt. Ska ut och resa lite, bara 3 dagar, och visa ett av barnbarnen – som aldrig kommer till Sverige för föräldrarna är mera för söderöver – och med den skammen att barnet inte sett Stockholm kunde jag inte börja tänka på kistlocket, alltså flyger vi nu upp.
Vi stannar bara 3 nätter i Stockholm för att bo på hotell är i Stockholm bara något för miljardärer. Vanliga fjuttiga vandrarhem kostar lika mycket som 4 stjärnor i Berlin så därför blir det bara att nosa lite på mitt hemland. Och det är ju allt okej om det inte är så att man nu måste checka in först överallt. Det går inte för sig att bara kliva fram till disken – om sådan finnes – och med mössan i hand bocka/niga och säga att jaha, nu är man här. Nej, det ska öppnas fönster på datorn, det ska fyllas i och sen ska man trycka på rätt knappar så hela köret inte löser upp sig i cyberhimlem för då har man inget alls och står där med sin nakna hals. Och hoppas jag nu har tryckt rätt på alla knappar och har till och med lyckats printa ut incheckningsfyrkanten – sesam öppna dig flygplats – för jag är så fruktansvärt gammal att jag gärna har en liten lapp i handen när jag bockar inför disken för tänk om min telefon inte skulle funka, då blidde det ingen liten resa till Stockholm. Så vänligen håll tummarna att allt funkar men barnbarnet är ju van med moderniteterna så det ska väl gå vägen..
När jag bad om dammsugning under sängen kom ett ilsket ”jag tänker minsann inte lägga mig på knä”!! Tjo flöjt, där fick jag så nu blir det nästa steg att diskutera med överordnade om man inte kan få dammsugit under sängen om sängen bara har 9 cm höga ben.. ack ja..
Jaha, här är jag nu igen – har inte varit på topp ett tag och då drar jag mig tillbaka – men igår gjorde jag ett ryck och bäddade med nymanglade lakan och undrade varför det fanns så många dammtussar som dansade runt i min lilla lägenhet i solen och kikade under sängen och se där:
Här ”städas” lägenheterna en gång i veckan, dvs. man promenerar lite runt med dammsugaren och under sängen dammsuger man bara så långt in som man kommer utan att behöva böja sig ner lite och jag är en tjatig gammal tant och vill ATT DET DAMMSUGS UNDER HELA SÄNGEN och sängen är inte något brett monster som kräver att man ligger på knä och tycker inte det är någon höjdare att dansa med mina dammråttor.. Tanterna kommer att hata mig i framtiden..
ps. ja, hon blev ilsken och frästa åt mig ”lägger mig verkligen inte ner på golvet” och om blickar hade kunnat mörda skulle jag var död nu..
Eftersom många rent förfärade frågar ”va, varför har du flyttat till ålderdomshemmet” eller vad det nu kan kallas för något tjusigt. Jag har varit sjuk – riktigt sjuk – rent subjektivt sett. När du vaknar på morgonen och har 40 graders feber blir det ingen kul dag och efter att ha försökt sitta och sova – då hostar man mindre – är humöret inte på topp. Men människan måste ju fixa livet ändå och då slår ålderdomshemmets ding-dong. Jag lyfter på telefonen under sängen och stönar in i apparaten är jag är nästan döende och på en gång organiseras att jag får maten serverad varje dag, att den snälla farbror doktorn kommer och kollar att jag inte har lungeinflammation – lär inte vara bra när man är 80 år – och för övrigt kontrolleras mellan varven att tanten fortfarande lever. När jag sen börjad bli levande igen behövde mitt tomma kylskåp fyllas på och en snäll man drar iväg med min önskelista och fyller på. Hade jag legat i min förra lägenhet hade det varit lite ensamt, så alla ni som är livrädda för HEMMET – var inte rädda, det har också positiva aspekter..
Jag hade samlat material på out-door fitnessapparater för vi har en väg som slingrar sig fram genom den stora och fina trädgården och där skulle det vid sidan om vägen passa som en smäck med de här apparaterna. Man kan lämna rollatorn och sätta sig och jobba lite med armar och ben för annars är det ett evigt tjatande om att man ska vara pigg som en mört som pangis och inte gå och dratta i backen jämt och ständigt..
Jag presenterade vad jag hade samlat ihop och såg många mycket frågande och tvivlande ansikten och där kom de där argumenten som tar kål på varje inititativ i det här landet:
Mördare nummer 2: Men vad händer om det sker en olycka? Oh fasa!! Vid varje lekplats står en skylt att man gör allt där på egen risk och nästan alla människor har en sjukförsäkring i det här landet och skulle inte det ta kål på alla intitativ här kommer mördare nummer 1:
Det går inte på grund av faran för att personliga datauppgifter skulle kunna läcka (vilket inte skulle vara fallet här men eftersom argumentet tar död på allt kommer det säkert som amen i kyrkan).
Okej, jag packade ihop mina papper och tänkte, skit i det då, fast var nog lite ledsen för att jag på kvällen inte kan ta en runda på apparaterna i den – ännu friska luften i den här stadsdelen. Så nu sitter jag här och surar lite men vänta, jag har nya saker på gång..
Ja Anne, vad är det för fel på oss??