Ok, jag är realist (der blir man under de 80 år jag levt) och vet att det inte finns någon evig lycka – även i sagan bleknar prinsen lite med tiden – men jag hade önskat mig det eviga livet förra helgen. Jag blev 80 och hade tagit med hela den lilla familjen med bonusdottern och älskad syster på allas vårt älsklingshotell. Alltid samma procecur när vi kommer dit: i loungen sitter ”barnen” (som oj redan är över 50.. jag fattar det bara inte..) och barnbarnen på golvet vid det stora, låga träbordet och vi äter den klassiska rätten kokt potatis, kvarg med kryddor och linolja. Låter det konstigt? Är det inte, är det områdets kännetecken. Jag satt naturligtvis inte på golvet för hotellet har ingen kran än med vilken de kan hiva upp tanten..Sen försvann vi alla till SPA-avdelningen och låg och flöt i det badkarsvarma vattnet framför den stora öppna spisen med knistranden lågor och när man blir 80 blir man djärvare för jag simmade även utomhus, där vattnet har ”vanliga” temperaturer för normala människor och inte för såna som en badkruka som jag önskar sig.
Satt sen vid matbordet vid bordets topp (eller ände om man vill se det så) och blickade ut över min lilla underbara familj och kände otrolig värme och lycka. Jag såg glada, friska, kloka, empatiska, humoristiska, framgångsrika människor med lika underbara barnbarn och kände stor stolthet och hoppades innerligt att jag kanske inte bara gjort alla saker fel under deras uppväxt.
När jag sen kom hem till mitt ”hem” kändes det väldigt tyst och stilla men inte så att jag inte trvis, det känns som ”hemma” men alla glada skratt, alla varma kramar jag fått – de hade jag gärna tagit med mig hem i en liten doggy bag och plockat fram vid behov… Tack alla ni som gjorde min födelsedag till en så lycklig dag och ett ska ni veta
Lycka är att få åka ut till flygplatsen i morgon och hämta min syster som kommer hit för att vara med på min 80-årsfest. Vi har inte setts på ett helt år men skypelinjen går het nästan varje dag. Tänk vilken lycka! Och lycka att få ha mina barn, barnbarn och extradotter och svärson runt mig en hel helg, ingen som som måste stressa iväg och vara viktig i sitt yrke, lycka, lycka.. Jag kommer att sitta och pösa av lycka och spara varje sekund i mitt minne för det blir nu min sista ”stora” fest som jag har, sen blir det väl dags för skorpdopp i kaffet på hemmet men än är jag bara lycklig! bild Sophie Herken
Vi har nu haft vårt samtal med de nya kökscheferna och det gick rätt så bra. De bemödar sig och maten har blivit mikro-milli-bättre men när vi kom fram till agendapunkten, att vi inte ville ha burkfrukt (vem äter burkfrukt idag??? Det är ett barndomstrauma hos mig.. suck..) till efterrätt utan ville ha möjligheten att kunna få färsk frukt istället. Det vill säga, de som älskar slabbiga ananasskivor i sockerlag kan fortsätta med det men de andra galningarna som vill ha ett äpple kanske… NJET!! Där skar det sig, för håll i er nu – firman har inte RÅD till detta! Ja, du läser rätt, inte råd.. vi bor i ett äldreboende som hör till översta prissegmentet (multo €€€) men man har inte råd med ett lite sketet äpple. När jag hörde detta tappade jag hakan på bordet tror jag.. Inte råd?!? Så nu har de som inte kan gå till affären och själva köpa frukt ätit sina sista äppen i detta livet – fastän kloka människor säger att det lär var sunt.. ack ja, jag är tacksam för att jag än kan ta mig till affären så nu kan de sitta där och räkna sina pengar och glädja sig över vinsten..
Idag har vi nästa ”kökssamtal” som vi har en gång i månaden. Förra gången hade vår lilla – optimistiska och naiva – arbetsgrupp det jobbigt med de andra tanterna (farbröderna, de få som vi har, håller sig undan). Vi försöker förbättra maten här, mindre kolhydrater, mindre panering, ingen burkfrukt till efterrätt etc. etc.. etc. Vi överlämnade våra önskemål på en lista och nu får vi kanske höra vad de ”viktiga männen” säger till oss. HUGGG! Under tiden har maten – med den nya köksbossen – blivit liiiiiite bättre men vi halkar gärna in på de gamla spåren igen. Men de nya ”viktiga männen” är positiva till våra önskemål men den högsta indianen (så säger man på tyska, på svenska kanske det högsta hönset (högsta tuppen?) är ju närvarande och då försätts tydligen tanterna till första-klass-stadiet… ”magistern, fröken, se vad jag kan..” Idag blir det hårdkokta ägg i senapssås och potäter.. låter det gott? Nä va, idag fixar jag käket själv..
Min idé med att ha en träff en gång i månaden för att kunna lära känna andra bättre har de lyckats att kväva. Vi får inte använda sällskapsrummet – känner mig som en 3-åring som inte får sitta med vid det fina bordet med den vita duken, för jag kanske kan göra fläckar, ja, vi gamla tanter är inte att lita på, darrande händer etc.?- utan skulle sitta i den dragiga entrén och där tog det stopp hos mig och tackade och gick – och kanske lika bra det?
Men blir trilsk och sur och oregerlig när man (jag) möts av såna skitargument..