Det står en liten tant med stor rullator utanför hissarna och ser lite förlorad ut. Jag frågar om jag kan hjälpa henne och får ett tacksamt leende. Ja, hon är på väg till kursen för att träna upp minnet och nu minns hon inte var den brukar vara.. jag ifrågasätter kursens effektivitet och skickar iväg tanten med rätt hiss.. Bild Sophie Herken
Igår hade jag bjudit in några andra tanter, som också bor här – skönt när hemvägen är överkomlig – , för att testa den svenska glöggen, som gossarna i svenska kyrkan fixar till och det gör de topp – hurra alla överlevde – och lite bisarrt är det hela, för där sitter vi och diskuterar om vi alla har något kvar i hjärnan eller om vi alla är vimsiga, diskuterar död och elände och skrattar och kanske tänker vi att det ändå har en lite bitter smak, hur lång tid har vi kvar men det känns bra att kunna skämta om det hela och är tacksam för att jag har några kul tanter att festa med och den svenska glöggen smakade men alla tipsen som jag letat reda på på nätet om tilltugg såg tyvärr lite misslyckade ut – men de gick åt i alla fall. Och blandningen av pepparkakor och gorgonzola är mycket exotisk här och antas mycket skeptiskt.. God Jul alla och samma bild igen, gillar den och är en stolt mamma..
Vi har nu haft två julfester – när man är 500 pers måste man ju dela upp sig lite) Personalen hade verkligen jobbat och fixat allt, vår kocks kapaciteter var på sin höjdpunkt och han såg rätt så färdig ut när jag såg honom, det glittrade här och där på bord, i tak och på klänningar – alltså festligt värre Temperatur under kokpunkten. Som höjdpunkt uppträdde en ung liten kammarorkester och gned flitigt på sina instrument men kammarmusik är inte min grej. Ett instrument bearbetas ensamt och gnisslar och för min del är det bara njutbart när de uppträder i större mängd. De unga musikerna spelade flitigt och om det var bra eller inte kan jag inte säga – är hopplöst omusikalisk och vi satt andäktiga där och lyssnade och jag tänkte på hur olika julen firas fast vi bor så nära varandra. I Tyskland är det en dödsallvarlig sak och för mig lite dyster. Vi där uppe i hedniska Skandinavien är tydligen lite mera dysterbefriade (eller mer hedniska?), julgranen måste stå så att man kan dansa runt den och vi kan dansa samma danser som till midsommar. Fast vi kan ju Stilla Natt i Sverige också.. Så vi hoppar runt där uppe i Skandinavien och här sitter vi lite och ser lite dystra ut. Gillar mitt hedniska hemland. Bild Sophie Herken
.
Kära Astrid Lindgren, var det inte så du började dina telefonsamtal med din syster? Ska kanske göra det så också. Men här på ålderdomshemmet är det ett absolut ”förbjudet” ord. Man påminns ofta av det när man ser små högar av slitna, utlevade (nä, det var inte svenska va..) möbler och annat smått och gott. I vår interna lilla tidning står alltid vem som flyttat in här men när vi började med att vi vill gärna också meddela vem som dött var det kalla handen. Not amused! Och om det står att 9 pers har flyttat in den här månaden bör ju varje människa med lite substans mellan öronen kunna räkna ut att 9 också antagligen dött – för vem ids flytta en gång till i vår ålder.. men nej, det blev kalla handen och också när vi ville bjuda in en förening som handhar informationer om frivilliga självmord skulle komma och berätta om hur lagen har förändrats i Tyskland – – sensationellt här för lasten från krigstiden ligger tung över landet – men det blidde inte något föredrag, återigen not amused… Okej, mig spelar det ingen roll, jag vet vad jag vill veta och vill de andra inte veta så okej för det men känner mig lite omyndighetsförklarad av husets regering..
Var kyrkvärd i söndags och allt gick bra till en bit in i mässan då jag skulle gå fram till talarstolen (finns säkert ett bibliskt namn på den också..) och snubblar till och faller duns, pang, bom rakt ner men lyckas i alla fall att hålla upp huvudet – annars vore det dags för sjukan igen. Och allra helst hade jag graciöst rest mig upp och låtsats som om det regnade men nä, där låg 72 kg och kom inte upp. Flera händer tog tag i tanten och drog upp henne och gissa om jag skämdes.. Har du någon gång hört hur högt det låter när 72 kg trillar omkull? Nä, inte kul. alls, särskilt när det är ens egna 72 kg. Och det var inte första gången jag låg där platt och en av mina äkta män var väldigt irriterad över sånt och inte bara att jag själv skämdes, fick också skäll för att jag vaR klumpig. Skönt att du slapp det den här gången, va.. Och nu har jag bestlutat att sluta upp med att vara kyrkvärd – har bökat till det mer än nog där och kommer som ”vanlig besökare” och ser fram emot det – och de säkert också…
Hälsningar klumpedunsen Cecilia
Nä avspända är det sista man kan kalla dem😬. Deras motto är att det finns regler för ALLT o DE…