Ja, det gör ont när jag märker att min resterande hjärna/ + forfarande befintliga vilja vill något annat än min kropp. Igår var det bland annat 35 år sedan muren revs. Jag minns förra gången det var stort jippo och de hade arrangerat lampor längs den rivna muren i Berlin. Dessa lampor släckts sedan, en efter en, och jag stod där och grät, rörd av detta under.
Nu var det dags igen och de hade arrangerat en konsert som skulle vara längs muren med mycket annat och jag hade så gärna rullat dit och tittat. Men det där med att rulla dit – dels var det säkert knökfullt och har visserligen rullatorn som mordvapen och mejar ner de som står ivägen – djäkla pensionär, va.. – sen är det mörkt och de som känner till trottoarerna i gamla Östberlin vet vad jag talar om – de är livsfarliga med kanter som står upp flera centimeter och hål ner till helvetet. Inte kul i mörkret så istället för att landa på intensiven igen blidde det TV hemma och hade så gärna… men det blir väl till att vänja sig vid ”hade så gärna..”
Tro inte att du kan luta dig tillbaka när du är 80 år och låta andra och livet och kraven stressa förbi dig. Satt på bussen och där satt även en annan gamling med likadan röd rollator som jag – sånt förbinder… Vi tittade på varandra och nickade över våra röda rollatorer och då gastade hon över till mig ”Nä men ni är ju så ung än!” och jag gastade över till henne att allt är relativt, 80 är inte så där riktigt purungt precist.. Men där fick jag – hon gastade tillbaka att hon var minsann 89, så det så, där fick jag så jag teg.
Som ni kanske minns har jag blitt 80 år gammal – det trodde jag verkligen inte att jag skulle fixa och alla tanterna på ålderdomshemmet ojade sig om att ”efter 80 går det utför” och jag tänkte kanske lite malligt att nä, inte med mig..
Men där jublade jag allt lite för tidigt. Ska ut och resa lite, bara 3 dagar, och visa ett av barnbarnen – som aldrig kommer till Sverige för föräldrarna är mera för söderöver – och med den skammen att barnet inte sett Stockholm kunde jag inte börja tänka på kistlocket, alltså flyger vi nu upp.
Vi stannar bara 3 nätter i Stockholm för att bo på hotell är i Stockholm bara något för miljardärer. Vanliga fjuttiga vandrarhem kostar lika mycket som 4 stjärnor i Berlin så därför blir det bara att nosa lite på mitt hemland. Och det är ju allt okej om det inte är så att man nu måste checka in först överallt. Det går inte för sig att bara kliva fram till disken – om sådan finnes – och med mössan i hand bocka/niga och säga att jaha, nu är man här. Nej, det ska öppnas fönster på datorn, det ska fyllas i och sen ska man trycka på rätt knappar så hela köret inte löser upp sig i cyberhimlem för då har man inget alls och står där med sin nakna hals. Och hoppas jag nu har tryckt rätt på alla knappar och har till och med lyckats printa ut incheckningsfyrkanten – sesam öppna dig flygplats – för jag är så fruktansvärt gammal att jag gärna har en liten lapp i handen när jag bockar inför disken för tänk om min telefon inte skulle funka, då blidde det ingen liten resa till Stockholm. Så vänligen håll tummarna att allt funkar men barnbarnet är ju van med moderniteterna så det ska väl gå vägen..
När jag bad om dammsugning under sängen kom ett ilsket ”jag tänker minsann inte lägga mig på knä”!! Tjo flöjt, där fick jag så nu blir det nästa steg att diskutera med överordnade om man inte kan få dammsugit under sängen om sängen bara har 9 cm höga ben.. ack ja..
Kära KV kompis, lova att du håller mig sällskap i 2025, annars blir sååå tråkig utan dina fina förbönen där…