Nu är det alltså dags.. är med mitt gamla och slitna hjärta (ja tänk att jag har ett sånt, det trodde du väl inte..) på sjukhuset – och eftersom det är långhelg händer det inte så värst mycket.. mer än 10 timmar på akuten – där hann jag med både för- och eftermiddagsluren och en halv deckare – så det är lite trist och vet fortfarande inte mycket mer än innan. Men har lärt mig att möta förgängligheten på ett annat sätt – när de skulle röntga lugnorna var det aldrig ens tal om det där förklädet som ska skydda tillverkningen av efterkommande, hon hade inte ens den minsta lilla reflex efter det för tanten vid apparaten är inte med i leken längre för hon är så g a m m a l så hon e nästan dö hon…
Jisses har jag sett många verkligen jättetjocka män här på sjukan! När de kommer in ligger de på rygg på bårarna och magen står så rätt upp att man inte ser den som skjuter på båren. Hur skulle det funka med det som man ser på TV när de ska flytta en patient till en annan bår o grabbar tag i allt och på ”1-2-3 tjoflöjt” över till den andra båren.. värt ett försök men dömt till att misslyckas..farbröderna måste väga minst 200 kg..pah…Kran – eller Greenpeace – måste beställas och jag som går o gnisslar för att jag tycker jag är för tjock.. unnar mig något extra gott ikväll..
Sitter i patientrummet med alla mina påsar – baglady- o väntar på att äntligen få gå hem – det fattas ett värde-på något de kollat och JA JAG VET ATT DE JOBBAR HÄCKEN AV SIG!!- o nu har jag satt mig så att de nästan snubblar över mig och det är mycket intressant hur pass tränade de är att undvika ögonkontakt för då skulle jag ju genast påminna dem om att jag sitter här o väntar.. intet är som väntans tider – men där rörde det sig om ngt annat kanske?
Att jag inte kan låta bli att försöka införa nya saker här på ålderdomshemmet. Har försökt få till tai-chi i den fina trädgården, att installera träningsapparater i trädgården, att bjuda in en som föredrar om den nya lagen som tillåter assisterad suicid – som knappt någon känner till och vi är ju inte här för att dö utan för att hoppa i brunnen som trollar om oss till ungdomar.. När jag försökte föreslå det var det ett unisont skrik NEJ!!! Mina träningsapparater: det kan ju komma folk hit som inte bor här och TÄNK OM NÅGON SKULLE SKADA SIG. Ja kära nån, det är en risk att leva. Nu har jag fått pippi på sådana där breda tillbakalutade trädgårdsbänkar där man inte, som på de bänkar som vi har sitter rak som en liten tennsoldat utan kan slappa av och ligga och titta upp till himlen- dit vi kommer om vi har tur, annars vänder vi på oss och tittar ner. Men okej, jag hör hur det ropas NEJ redan nu. Tänk att jag inte kan sluta att hitta på saker..
Har varit två härliga veckor hos min syster i Stockholm och det var underbara dagar. Och slås varje gång av att alla är så vänliga och artiga i Sverige – hur fanken fick ni till det? Här blåser hård kuling- men det är berlinarna vana vid och om man tror det eller ej – de är stolta över det. Och jag faller samman av lycka när jag tilltalas vänligt och artigt i Stockholm – och duas!! Inget kan få mig att bryta samman så som när flickebarnet i kassan säger NI till mig. Ja, jag vet, det är inte illa menat utan mera respektfullt men NEJ JAG VILL BLI DUAD!!! Är trött på tyskarnas panik inför att bli duad – rena rama katastrofen. Argumentet är att det är lättare att säga ”Er skitstövel” än ”din skitstövel” men där brister det hos mig, skitstövel är skitstövel – hur jag än förpackar den. Ack ja – men nu är jag hemma igen och tänk, det var också fint, möttes av glada ansikten som ojade och tjoade över att jag var här igen och det hela kändes på något sätt väldigt varmt och skönt. Man hade märkt att den där konstiga svenskan var borta och nu hälsades jag välkommen. Ok, den ena tanten som alltid gormar och skriker, gormade och skrek som vanligt – so what – men det har vi ju nu vant oss vid. Och märkte att ja, det här är mitt HEM och det kändes skönt.
Oh Anne, det gläder mig om du gillar det - måste ibland lufta mig lite..