Gick till soprummet och allt var bra tills jag möter grannarna, ett äkta par, i full uteutrustning och fick ett föredrag om nordic walking och dess nytta och kände inombords hur slöfocken, latmasken och dåliga samvetet kämpade med varandra men idag kommer barnen till deras årliga besök för att tanten har blitt ett år äldre och det anses tydligen vara värt ett besök och skyndade mig in till min lilla lägenhet och försökte bli av med det dåliga samvetet. Snart kommer väl grannarna tillbaka, hurtiga och rödkindade, suck.. äckligt..
Det finns dagar då jag helt enkelt längtar hem till Stockholm, ser alla underbara bilder på nätet och vet att jag måste hålla mig till maj, men då jäklar är det min tur och knappt har jag kommit dit förundras jag över mycket och ser fram emot mit skabbiga, nergågna och skitiga Berlin. Varför kan man aldrig vara nöjd? Och till dess viftar min lilla flagga ivrigt i vinden och är glad över att jag här kan ha den utan att ta fram skämskudden. Med den tyska flaggan kan det bli komplikationer..
En av de första kvinnorna som jag lärde kännea här är inte längre så ofta här nere i ”sällskapsrummen” men när hon kommer blir jag förskräckt, för hon blir bara smalare och tunnare varje dag. När jag smeker hennes arm är det inte mycket arm utan mera jacka och jumper, ansiktet är så smalt och tunnt och ögonen oändligt trötta. Hennes röst är så svag och tyst att jag med mina hörapparater knappt kan förstå vad hon säger. Jag frågar om det inte är ensamt där uppe i lägenheten men hon säger ”jag sover hela dagen” och det bör man väl vara tacksam för och om det är så är det lugnande att veta men så där riktigt llugn blir jag inte, jag tycker så synd om henne och minns den aktiva kvinna jag lärde känna. Att det kan gå så fort.. jag kommer att sakna henne när hon lämnar oss…
Det är söndag, det är berlinvinter vilket innebär grå himmel, grå horisont, gråa människor, slaskiga eller livsfarliga isgator alltså är alternativet att ta en runda inget bra alternativ. Har röjt lite i skrubben, sorterat in papper, försökt koncentrera mig på en bok om Smart Watch (som är ett mysterium för mig) och nu är det definitivt mörkt och ännu gråare ute. Jag skulle ha kunnat gå ner på det så kallade gymmet (en tragiskt kopia av vad som man skulle kalla gym) och gått mina 10 000 steg på löpbandet men IDS INTE!! Kan det inte bli vår och sol snart igen? SNÄLLA!!
Jag märker att man nästan aldrig säger goddag, gokväll eller så utan man ser in i den andres ögon, har lite darr på rösten och undrar ”hur står det till?” och sen måste man ta konsekvenserna och lyssna till långa redogörelser om hur det var igår, idag och kanske i morgon och helst också vad doktorn säger. Ibland glömmer jag bort att jag egentligen redan vet allt men inte kan en låta en annan bara stå där, helt utan medkänsla. Nä, lite ordning får det vara.. Och akta dig om du frågar mej – jag har ett helt sortiment av sjukdomar och absoluta asset i ärmeln. Nä, har nog aldrig i mitt liv pratat så mycket sjukdomar som här och anständigheten säger att jag måste lyssna. Hälsningar från gänget som frotterar sig i sjukdomar..
Nä avspända är det sista man kan kalla dem😬. Deras motto är att det finns regler för ALLT o DE…