I förrgår var jag på väg ut för att handla, tar genvägen genom trädgården och på en sekunds bråkdel ligger jag där ute och undrade vad det var som hände egentligen, för det var glashalt men jag hade inte sett det, en tunn satans hinna is som bildats på den kalla marken, dvs. på stengångarna den här gången – trillade ju för några år sedan framlänges och landade 3 veckor på intensiven, svävande mellan liv och död – trillade jag den här gången baklänges. Heller ingen bra ide´.. Alltså på rygg och huvudet dunkade i ordentligt och kände att något gjorde jäkla ont i ryggen. Ut kom de rusande från vårdavdelningen och hjälpte tanten upp och in, ringde efter en ambulans – det gör man gärna här i Berlin, även vid snuva och nageltrång – och eftersom hela Berlin bestämt sig för att trilla fick vi vänta i en timme på ambulansen och var ytterst tacksam för att jag inte hade någon strok för den gillar inte väntetid på en timme. Framför sjukhuset var en lång, lång kö ambulanser som bara väntade på att få lasta av sitt elände. Det var totalt kaos och den stackars personalen jobbade häcken av sig och hade också gnissliga tanter – som jag – som undrade mellan varven hur läget är. Två kära vänininnor kom och hälsade på mig och förkortade väntan, den ena hade med sig en liten picknick och på det enda bordet i väntrummet bullade hon upp ost, bröd och te. Egentligen skulle vin ha passat bra, men tror inte det gillas. Okej, efter 12 (ja du läser rätt) timmar var det min tur att få bli rönttgad och datortomograferad och ett litet flickebarn undersökte mig. Förststår inte hur unga läkarna är idag.. sen fick jag åka hem och huvudet gör ont och går som en gammal tant för sista biten av ryggraden – vad den nu heter – gör satans ont och ack om jag tappar något och måste böja mig, ack, ack, ack men oändligt tacksam att jag slapp intensiven den här gången och nu går jag på gatorna för de är perfekta och bilarna tutar ilsket över tanten med rollatorn på vägen – so what?!