Att jag inte kan låta bli att försöka införa nya saker här på ålderdomshemmet. Har försökt få till tai-chi i den fina trädgården, att installera träningsapparater i trädgården, att bjuda in en som föredrar om den nya lagen som tillåter assisterad suicid – som knappt någon känner till och vi är ju inte här för att dö utan för att hoppa i brunnen som trollar om oss till ungdomar.. När jag försökte föreslå det var det ett unisont skrik NEJ!!! Mina träningsapparater: det kan ju komma folk hit som inte bor här och TÄNK OM NÅGON SKULLE SKADA SIG. Ja kära nån, det är en risk att leva. Nu har jag fått pippi på sådana där breda tillbakalutade trädgårdsbänkar där man inte, som på de bänkar som vi har sitter rak som en liten tennsoldat utan kan slappa av och ligga och titta upp till himlen- dit vi kommer om vi har tur, annars vänder vi på oss och tittar ner. Men okej, jag hör hur det ropas NEJ redan nu. Tänk att jag inte kan sluta att hitta på saker..

Ger dig inte Cecilia, vad vore livet utan tanter som „gnäller“ …..kör på !
..känns mera som att köra mot en vägg…