Ute skiner solen som en galning och vi letar alla efter skuggiga platser. Utanför ingången till hemmet står två parkbänkar där vi brukar sitta och filosofera och tänka på livet lite innan lunchen serveras – i dess närhet. Ena bänken står i totalt solsken – PANG – omöjligt att sitta där.! På den andra bänken som till hälften står i skuggan sitter en tant på den skuggiga delen och jag frågar vänligt om det vore möjligt att hon kunde resa sig en sekund så jag kunde skjuta hela bänken in i skuggan. Hon tittar surt, surare, surast på mig och så kommer ett ilsket ”Nej!”. Ack vilket trist liv man måste ha när man är så sur och ogin men det finns flera av den sorten här.. sur, surare, surast.. och då känner jag mig så otroligt glad och lycklig över att jag – inte än – har blivit en sån surpuppa.. men vänta bara…
”Vänta bara…” törs en fortsätta ha kontakt med dig om du också ska bli så sur och tjurig?
Kram pårej!
Jorå, tror att du och jag kan bita ifrån rätt så bra och hoppas på fortsatt kompisskasp…kram
Men kära nån, varför tog du (gymtränade kvinna) inte bara ett rejält tag i soffan och svängde/drog in den i skuggan med kärring och allt ?
Ont ska med ont fördrivas, vet du !
Jag tror jag blev alldeles förstenad av så mycket surhet..