Vi äter i två omgångar för vi är runt 400 personer som bor här och därför måste vi dela upp oss. Det är inte plikt att äta lunch men önskvärt – om man inte anmäler att man inte kommer och bara inte kommer skickar de upp någon för att kolla om du ligger där på golvet och den tanken tycker jag känns bra. Åtminstone en gång om dan kollas om du fortfarande lever. Hurra!

Jag äter i andra omgången och det innebär att jag går t i l l matsalen samtidigt som de som äter tidigare rullar tillbaka i motsatt riktning upp till sina lägenheter och det innebär en otrolig mängd med rullatorer och utan rullatorer och eftersom vi är artiga och belevade här så hälsar man på alla – med ett leende – och det innebär väldigt många gånger ”God dag” men jag gillar det, vi stryker inte bara förbi varandra utan vi ser varandra. Det finns naturligtvis också enstaka som bara sveper – långsamt.. åldern tar ut sin rätt – förbi en utan ett ord och utan ett leende eller en nick. Men de har jag koll på och jag hälsar ännu gladare för att tvinga dem till en reaktion. Jag tror jag har ett visst behov av att uppfostra en del människor…. ack, skulle skita i det…