När jag flyttade in på ålderdomshemmet tog min karriär som kokerska snabbt slut. Vi äter gemensam lunch här nämligen. Dels vill de få ut gamlingarna (nämligen oss..) ur de mjuka fåtöljerna så man har helt enkelt bestämt att i priset för boendet ingår lunch. Och man måste ”avanmäla” sig och om man inte har gjort det och inte kommer till lunch skickas akut/nöd/expressen med blålampan i högsta hugg upp till din lägenhet för att kolla om du trillat av pinn där. I och för sig en bra grej,..

Köket jag har är pyttelitet och varje sked som läggs någon stans måste först få en plats och något annat måste flyttas. Det innebär att det inte är dagens höjdpunkt att laga mat. Och jag anammade genast detta med lunchen och nu känns det som om jag inte har lagat någon mat på säkert hundra år. Minns när flickorna kom hem från skolan och sniffade sig fram till dörren och antingen var det tummen upp (pasta) eller tummen ner (ilja stroganoff). Ja, man kan ju inte laga pasta varenda eviga dag.. På den tiden var det aldrig någon som kommenterade min matlagning, man skyfflade tyst i sig den eller man skyfflade inte i sig den och jag tänkte väl inte mera på det. Nu på äldre dagar säger båda flickorna att jag lagade jättejättegod mat – ack ja, flickor, det hade ni kunna kläcka ur er tidigare och jag som trodde att min matlagning var ytterst medioker.

Men nu har jag lärt känna verklig medioker mat nämligen här på ålderdomshemmet. De frossar i tjocka såser, paneringar, kolhydrater, grönsaker som du kan sörpla i dig, så mjuka är de (eller tror de kanske att vi inte kan tugga längre?), puddingar stinna av kalorier. Gick genast upp flera kilo och de sitter järnhårt på min mage nu. Är tacksam för att modet föreskriver lätta och vida sommarklänningar.. Efter det att min kamp att slippa pilla ut köttbitar ur maten försöker jag nu ta sats och be dem sluta upp med att göda oss här..