Idag har vi nästa ”kökssamtal” som vi har en gång i månaden. Förra gången hade vår lilla – optimistiska och naiva – arbetsgrupp det jobbigt med de andra tanterna (farbröderna, de få som vi har, håller sig undan). Vi försöker förbättra maten här, mindre kolhydrater, mindre panering, ingen burkfrukt till efterrätt etc. etc.. etc. Vi överlämnade våra önskemål på en lista och nu får vi kanske höra vad de ”viktiga männen” säger till oss. HUGGG! Under tiden har maten – med den nya köksbossen – blivit liiiiiite bättre men vi halkar gärna in på de gamla spåren igen. Men de nya ”viktiga männen” är positiva till våra önskemål men den högsta indianen (så säger man på tyska, på svenska kanske det högsta hönset (högsta tuppen?) är ju närvarande och då försätts tydligen tanterna till första-klass-stadiet… ”magistern, fröken, se vad jag kan..” Idag blir det hårdkokta ägg i senapssås och potäter.. låter det gott? Nä va, idag fixar jag käket själv..

Min idé med att ha en träff en gång i månaden för att kunna lära känna andra bättre har de lyckats att kväva. Vi får inte använda sällskapsrummet – känner mig som en 3-åring som inte får sitta med vid det fina bordet med den vita duken, för jag kanske kan göra fläckar, ja, vi gamla tanter är inte att lita på, darrande händer etc.?- utan skulle sitta i den dragiga entrén och där tog det stopp hos mig och tackade och gick – och kanske lika bra det?