Välj en sida

Funderingar om döden

14. aug 2023 | 0 Kommentarer

Vi sitter ute på en bänk, ålderdomskompisen och jag, och kommer in på det tema som bränner inom oss. Vad händer när vi blir som en gammal vissen purjolök och dreglar och inte känner igen våra allra käraste och körs ut i stolen/sängen för att sitta ute lite då och då men själv märker man det inte. Vi är ense om att vi inte vill bli den vissna purjolöken – och inte ovissen heller – och nu börjar vi diskutera olika metoder, lägga sig i snön, ta sömntabletter (som man ändå kräks upp), resa till Schweiz (men inte för skidåkning), hoppa ner framför tåget (vi hoppar ju inte så mycket längre, ska jag ta med rollatorn ner också? etc..). Vinden smeker våra rynkiga ansikten, liljorna doftar och vi enas om att livet ännu är värt att leva, går in och äter lunch och skjuter upp projektet lite…

nästa bidrag

senaste kommentarer

  1. Jag fick aldrig vara med i luciatåget, för lång och för bråkig..

  2. När jag var mycket ung, gick en grupp flickor och jag Lucia på lasarettet i Värnamo (min hemstad). Mycket uppskattat…

Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Hej
Trevligt att träffas!

Registrera dig för att få innehåll i inkorgen, när jag skrivit något nytt.

Vi spammar inte! Läs vår integritetspolicy för mer info.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *