Ja, jag vet att man inte får kalla det så, det heter här i Tyskland ”seniorenresidenz” och man blir inte poppis om man kallar det ålderdomshem. I vicket fall som helst – jag började för några år sedan fundera på vad som ska hända i framtiden efter alla mina sjukdomar och eländen och tänkte bespara döttrarna att ta hand om mig och efter att ha kikat på flera hem lärde jag mig att i Tyskland:

1. Du ska flytta in när du har lämnat skolan typ.. Att vara 79 och försöka få en plats höjer inte ens (inre) status. ”Oh, damen är 79!?! Tyvärr tar vi bara emot gamlingar upp till ca. 60 års ålder, sen blir de för jobbiga och då kan ett annat hem ta hand om dem. Inte här – tyvärr”
2. Jag har en vårdstatus (som när de flesta hemmen hörde det, sa utan att skämmas det minsta, att ”nä, med vårdstatus tar vi inte emot någon” snacka om diskriminering..hoho..), som vi har här, den startar med 1 och tror jag slutar med 6 och då är men mera död än levande, ja lite som en vissen purjolök… Jag har nummer 3 vilket betraktas som allmänt jämmer och elände och halvvissen purjolök. Damen på hemmet stirrade förskräckt på mig när jag ryckte fram med min hemska hemlighet och först blev det ett klart NJET men har tack och lov en ytterst charmig dotter som riktigt visade upp mig och sa att se, så pigg hon är. Kände mig som på en koauktion, den här kossan får trava runt i arenan och visa att hon fortfarande kan släpa sig runt. Att jag sen tyvär inte hade ett hus som jag kunde sälja och sen sitta och räkna pengar gjorde ju läget inte bättre..Tack vare dottern accepterade damen mig och jag fick tillstånd att flytta in och efter mycket räknande fram och tillbaka kom vi fram till att jag borde kunna fixa det ekonomiskt om jag GENAST slutade att vara så slösaktig..oj-oj-oj.. Och den stackars damen suckade: inte bara halvvissen purjolök utan människan vill också ha GRÅA väggar!!

Flytten var en mardröm och tröstade mig med att nästa flytt uppåt (eller neråt kanske) behöver jag inte ta hand om. Försök att packa upp 50 flyttlådor (som lämnar kanske 1 qm av våningen till att röra sig på) som står livsfarligt högt staplade i din lilla lägenhet och försök sen komma ihåg var du lägger vad… Letar fortfarande som en galning efter många saker..Döttrarna får ta nästa flytt, beställa en container med sån där rutschkana och ut med skiten. Men lite oroade mina kompisar mig – den allmänna reaktionen var ”Att (i falsett..) du vågar ( i falsett) ta det steget” och jag tänkte att nu, nu jäklar, har jag gjort något jättejättedumt som vanligt för vaffö reagerar de så annars..

Är det här så förskräckligt fult? Sorry då har jag en special smak men tacksam om jag får vara din kompis ändå…

När jag övertog lägenheten hade den rosa-champagne-färgade väggar med knottriga tapeter (som jag tyvärr har kvar, man kan inte få allt här i livet..). Jag kände genast att jag lägger mig omedelbart ner och gör en pudel som snabbt dör om jag ska sitta och stirra på det rosa-champagne-färgade knottriga varje dag och bestämde mig för mellangrått och mörkgrått. Damen som tillåtit mig att flytta in stirrade förskräckt på mig: ”GRÅA VÄGGAR!!!” och ångrade säkert sitt beslut bittert att ge mit tillträde, men hon kunde ju inte förbjuda mig det för barnen måste ju sen när jag flyttat vidare (uppåt eller nedåt) se till att de blir champagnerrosa och knottrigt igen. Nu är det en liten folkvandring som vill komma och titta på mina gråa väggar och hitintills har folket susat och jublat, det kommer till och med en intresserad dam från ett annat land den här veckan och vill titta..Man tittar på mig och viskar ”det är hon med de gråa väggarna” och jag tror att jag har fått en speciell status här i alla fall. Det är nämligen ett av de bättre ålderdomshemmen i Berlin (hur tusan lyckades lilla jag hamna här?? Är jag kanske socialfallkvoten?) , nä, det finns några som är dyrare men det här räknas som topp och känner att jag nog är lite udda här. But so what… Men kan ännu glädja mig åt att jag i rollatorrallyt till den gemensamma lunchen ligger i absolut toppläge pole position med min röda Ferrarirollator- än så länge..

Det här är mitt första bidrag i min blogg och fortsättning följer. Tänk att jag lyckats totalglömma tekniken sen jag hade den andra bloggen- står inför tekniken som en helidiot.. Om det blir för mycket text orkar man inte läsa so Auf Wiedersehen!.