Var kyrkvärd i söndags och allt gick bra till en bit in i mässan då jag skulle gå fram till talarstolen (finns säkert ett bibliskt namn på den också..) och snubblar till och faller duns, pang, bom rakt ner men lyckas i alla fall att hålla upp huvudet – annars vore det dags för sjukan igen. Och allra helst hade jag graciöst rest mig upp och låtsats som om det regnade men nä, där låg 72 kg och kom inte upp. Flera händer tog tag i tanten och drog upp henne och gissa om jag skämdes.. Har du någon gång hört hur högt det låter när 72 kg trillar omkull? Nä, inte kul. alls, särskilt när det är ens egna 72 kg. Och det var inte första gången jag låg där platt och en av mina äkta män var väldigt irriterad över sånt och inte bara att jag själv skämdes, fick också skäll för att jag vaR klumpig. Skönt att du slapp det den här gången, va.. Och nu har jag bestlutat att sluta upp med att vara kyrkvärd – har bökat till det mer än nog där och kommer som ”vanlig besökare” och ser fram emot det – och de säkert också…
Hälsningar klumpedunsen Cecilia
Men vilken tur Cecilia, att det inte blev ett lårbensbrott. Resten är helt oviktigt.
”Unkraut vergeht nicht so leicht ”
Kram Ankin
Käraste Ankin, lårbensbrott verkar legitimare än att ”bara” trilla omkull – då är man bara klumpig. Och till dig en varm och stor kram just nu!
På nåt sätt är det skönt när det händer en sån grej i kyrkan. Då vänjer vi oss vid att kyrkan är en plats där man kan och får trilla. Utan att det gör något.
Jag blev förstås skiträdd att du skadat dig, och jag kan tänka mig att du har ont i knän och händer. Men du e en tuff brud och visar inget utåt.
Jag ser ingen ingen som helst anledning till att du slutar som kyrkvärd för dem här lilla malören. KRAMAR
Tack raring – ja, man f å r vara knäpp även i kyrkan – vilket jag bevisat nu.. och tack för din support, den betyder väldigt mycket för mig.. kram