Efter att ha levt ett långt och mycket självständigt liv är det nu – för mig i alla fall – svårt att acceptera att man (jag) tappar kontrollen över sig (mig) själv. Okej, varje barn vet att så är det när man är gammal, men när man upptäcker att man själv kommit så långt är det satans svårt att acceptera det- va?? Har jag blivit sååå gammal? För några dagar sen lyckades jag trilla ur sängen och eftersom jag har en boxspring söng är den hög – tänkte att det vore klokt att skaffa sig en sådan på ålderns höst istället för de låga, otroligt låga, sängarna vi hade som unga människor. Okej, nu trillade jag ner och eftersom jag har polster på mig gjorde det inte ont men där låg jag som en skalbagge på ryggen och hade ingen som kunde vända på skalbaggen. Till saken hör att jag har en knäprotes på ena sidan och på den vill jag inte alls stödja mig så det var lite knepigt men lyckades till slut och efter allt var jag tvungen att fnissa för att allt var så overkligt. Vad då? Ta sig upp från golvet? Kan väl vem som helst – nä, tyvärr inte..

Mera värdighet som man kan förlora är när man måste springa på toa ofta – och fort som fanken – PANIK! Och det är den allra högsta katastrofen att man inte skulle fixa det och jag antar att jag inte är så ensam med det men eftersom det är jätteskämmigt och pinsamt pratar man inte om det. Droppen under näsan hör också till pinsam-gruppen. Varför i hela fridens namn måste det ofta hänga en droppe under näsan och dingla så där fram och tillbaka och ingen säger bu eller bä för det är ju pinigt och känsligt.

Ja så är det när man börjar tappa kontrollen över sin kropp och ni kan tjata hur mycket ni vill om att det är bra med gympa och gud vet allt – hjälper inte ett skvatt och jag är tacksam för att lagen i Tyskland tillåter oss att själva bestämma när vi inte vill mera och att vi slipper kasta oss framför några tåg när skammen vinner…