Har varit två härliga veckor hos min syster i Stockholm och det var underbara dagar. Och slås varje gång av att alla är så vänliga och artiga i Sverige – hur fanken fick ni till det? Här blåser hård kuling- men det är berlinarna vana vid och om man tror det eller ej – de är stolta över det. Och jag faller samman av lycka när jag tilltalas vänligt och artigt i Stockholm – och duas!! Inget kan få mig att bryta samman så som när flickebarnet i kassan säger NI till mig. Ja, jag vet, det är inte illa menat utan mera respektfullt men NEJ JAG VILL BLI DUAD!!! Är trött på tyskarnas panik inför att bli duad – rena rama katastrofen. Argumentet är att det är lättare att säga ”Er skitstövel” än ”din skitstövel” men där brister det hos mig, skitstövel är skitstövel – hur jag än förpackar den. Ack ja – men nu är jag hemma igen och tänk, det var också fint, möttes av glada ansikten som ojade och tjoade över att jag var här igen och det hela kändes på något sätt väldigt varmt och skönt. Man hade märkt att den där konstiga svenskan var borta och nu hälsades jag välkommen. Ok, den ena tanten som alltid gormar och skriker, gormade och skrek som vanligt – so what – men det har vi ju nu vant oss vid. Och märkte att ja, det här är mitt HEM och det kändes skönt.