Det är söndag och lugnet lägrar sig över ålderdomshemmet som ett grått lågtrycksmoln (Jisses, det låter som om det annars vore high life här.. hoho..).  Luften är sval på morgonen, känns – som man nu för tiden säger om allt –”krispig” – ska nu inte vara gnällig för det är faktiskt ett bra ord. Tanken på att hösten lurar runt knuten känns overklig. Vart tog sommaren vägen? Om jag inte är borta lite på sommaren känns det som om något fattas mig, då blir det ingen sommar. Visst, hade kunnat åka iväg men tanken på att jag är ute på resa tillsammans med alla min krämpor, vad händer OM?? Alltså stannar jag kvar och drömmer om stranden på Sardinien. Och tyvärr kan jag inte lämpa av alla krämpor i källaren och säga att de ska knipa käft och stanna där. Och nu ska jag dessutom inte vara sån, var ju faktiskt i Provence men det känns som om det var för evigheter sen. Nu är den familjen tillbaka i Berlin igen och är tacksam för det och för att de lyckades ta sig välbehållna fram och tillbaka på de tyska livsfarliga motorvägarna där en hastighet på 225 km/h betraktas som snigeltakt och förorsakar ilsket tutande och inte riktigt tillåtna fingertecken… Orden SKULLE och BORDE kan dra något gammalt över sig – har inte lust att jäkta runt med 10 000 steg, nä, kan man aldrig bli fri dessa eländiga ord??