Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid att det dös (passiv form av dö..) till höger och vänster. Jag såg ju mannen för bara ett litet tag sen och han såg ju rätt så ok ut och nu är han död. Så tyst och stilla. Och innan det blir dags för oss andra blir det en satans massa eftermiddagar med att spela rummy cub med de andra. Dag ut, dag in.. Ja, jag vet, jag gillar att spela det kanske 2 ggr om året men det räcker sen för min del, att spela det varje dag?? Antingen jobbar de på en proffs-karriär eller vet inte vad de ska göra. Jag är oändligt tacksam för att jag fortfarande kan röra mig självständigt från A till B men okej, med rollator är det inte alltid så toppenkul. I Berlin är principiellt rulltrappor och hissar trasiga.. suck.. (för att det mesta i Berlin är trasigt..) varför är de det egentligen? och ibland sker det ett under att någon människa erbjuder mig hjälp att släpa upp rullatorn och i 98% av fallen är det unga kvinnor som hjälper. När jag ”körs om” av en grupp unga starka män som naturligtvis inte ser mig, stiger (eller sjunker?) min surhet till maximala pH-värden men skit i det, jag har inget uppfostringsuppdrag längre och klarar mig suckande och pustande – även uppför..